Sedan sommaren 2015 är jag semimånatlig krönikör på Metro. Du hittar alla krönikor här, och där kan du också läsa en del  kommentarer. (En och annan är faktiskt snäll också. Nästan.)

Historiens mest framstående samhällen delar en viktig egenskap: konsten att se storheten i de stora konsterna, och det är genom kulturen de har skrivit in sig i historien med samma oåterkallelighet som anfanget i bläck på det orörda pappret.

För kultur är det levande samhällets aorta och den öppnar våra hjärtan. Kulturen är yttrandefrihetens banerförare och den stimulerar våra sinnen. Och kulturen är det enda språk som låter människor kommunicera, oavsett vilket språk de talar.

Med detta i åtanke är det fascinerande hur få som anser kulturen vara värdefull. För om de hade ansett att den är värd något hade de inte insisterat på att låtsas att den är gratis. Trots att nästan inget är gratis, det är bara betalt av någon annan. I kulturens fall skrämmande ofta av kulturarbetaren själv.

Jag tillhör numera den lilla klick av kulturarbetare som relativt sällan behöver svara på frågan vad jag egentligen jobbar med. Och denna krönika handlar inte heller om mig. Inte heller om någon som haft en impromptu pysselweekend med cernitlera eller sjunger lite på fritiden.

Den handlar om alla de etablerade och högutbildade kulturarbetare som befinner sig på den plats i sin karriär där jag var för några år sedan, den där lön för arbetet fortfarande ifrågasätts. Inte hur hög ingångslönen ska vara – utan huruvida de ska få någon ersättning överhuvudtaget.

Många erbjuds i stället den generösa chansen att jobba för möjligheten till exponering, en ickeersättning som jag aldrig hört erbjudas till exempelvis tandläkare, snickare eller hundfrisörer, fastän deras kundunderlag möjligen också skulle gagnas av den där möjliga exponeringen.

Malmös nya multimiljardbygge Live erbjöd i somras auditions för att få spela gratis vid invigningen, och Göteborgs kulturkalas ville nyligen sätta publiken på första parkett när skådespelare hade anställningsprov. Allt för den famösa möjligheten till exponering. För kulturarbetare är gycklare och deras skrå en härlig hobby vi kan inmundiga till dessertvinet. Dansa för mig, narr. Skål.

Båda fann sig själva i eftertankens kranka blekhet och ställde in evenemangen. Men synen på kulturarbetaren består när andras kulturella verk av många framställs som en mänsklig rättighet att få ta del av, med ett knapptryck som enda motprestation.

Kultur ska vara lättillgänglig. Men möjligheten att planka in på de immateriella ägorna är inte synonymt med rättigheten att göra det. Inte i de fall där det finns andra alternativ. Vilket det ofta gör, och då väcker fildelningens roffarkultur en egoistiskt fadd eftersmak. Ge mig. Nu. Skicka notan till någon annan.

Vi behöver kanske fråga oss vad film, musik, konst, teater, litteratur, arkitektur, spel, foto, snickarglädje och veckans dikt är värt. Och vad ett liv utan detta skulle vara värt?

+ När mina krönikor används i undervisningen, som Rödabergsskolan just gjort.

– Att vi ens fortfarande behöver diskutera frågan om kulturs värde.

 

Efter att imamen i Moskén i Halmstad förklarat att homosexualitet är ett virus vi ska skydda oss ifrån skrev jag detta inlägg på SVT opinion. Du kan läsa det på plats här.När jag var tonåring brukade jag gå in på Biblioteket på Fredsgatan i Halmstad, upp för trappan och sen längst bort till vänster. Andra hyllan från golvet. Där fanns kategorin Vnd; Sexologi.

När jag var 15 var detta enda stället jag kunde läsa om mej. Om homosexualitet. 

Där, mitt emellan schizofreni och syfilis, fanns boken om sexuella sjukdomar. Homosexualitet. Där fanns jag.

På samma gata som biblioteket ligger Halmstads moské. Några hundra meter, och 25 år, bort förklarar en imam att homosexualitet är ett virus. 

Att när jag vaknade idag, kramade och delade havregrynsgröt med mannen jag älskar, är det ett tecken på en sjukdom som ska motas. Botas.

Jag blir förtvivlad när jag ser hur den ömtåliga tonåringen Rickard fortsätter leva i andra tonåringar i staden där jag växte upp. 

Och jag blir rasande när en imam på samma gata som jag själv gick som barn, sprider irrläror.

Jag föddes sjuk. Fram till 1979 betecknades homosexualitet som en psykisk sjukdom. Tills den mytomspunna demonstrationen på socialstyrelsen fick den nytillträdda generaldirektören Barbro Westerholm att friskförklara mej och alla andra hbt-personer.

Sedan dess har jag ägnat mitt liv åt att ställa frågan om vilken värld vi vill ha; en med mer kärlek eller en med mindre. Vi står vid ett vägskäl och måste välja.

Frågan är binär. Det går inte att å ena sidan säga att man vill ha en kärleksfull värld, och å andra sidan kalla kärlek för ett virus. Då har man valt. Då har man valt intoleransens väg.

Ingen människa ska behöva döda förälskelsens fjärilar i magen bara för att en religiös auktoritet vill sprida irrläror om virus. 

Och den Hbtq-person som senaste veckorna flytt från krig och förföljelse ska välkomnas till ett land där tolerans alltid vägde tyngre än okunskap.

För alla mina muslimska bög- flat- och transvänners skull, både de jag känner och de jag inte känner, uppmanar jag moskén i Halmstad att en gång för alla välsigna samtyckande kärlek mellan vuxna.

Istället för att blint uttrycka sitt fortsatta förtroende mot en imam som inte ser att bara den som har en sjuk världsbilden kallar kärleken för en sjukdom.

Jag kommer inte acceptera att staden med tre hjärtan i sitt vapen hyser denna intolerans. Och om vägen mot kärlek känns ovan och läskig hjälper jag gärna till.

Ni behöver inte vara rädda för att er imam hyser hbtq-fobi. Det är ok att vara rädd. Och som med många irrationella rädslor funkar desensibilisering bra.

Så jag lovar att närma mej er med yttersta försiktighet, så att ni inte ska bli rädda. Men jag kommer komma. För vi behöver träffas och snacka. 

Inte för er skull. Eller för min. Utan för kärlekens. Och jag lovar att inte nysa och sprida några virus runt mej.

Åke Green hade fel 2003. Homosexualitet är inte cancer. Och det är inte ett virus heller.

Däremot kan vissa virus kopplas cancer. Så jag förstår om det är förvirrande.

Vi behöver bara reda ut begreppen lite. När passar det er att jag kommer? 

Jag tar med kaffebröd.

Sedan sommaren 2015 är jag semimånatlig krönikör på Metro. Du hittar alla krönikor här, och där kan du också läsa alla kommentarer. (En och annan är faktiskt snäll också. Nästan.)

Jag vet allt om att vara i otakt med den rådande tidsandan. När jag sminkade mig i mellanstadiet var jag före min tid, och när jag tog på min nitpimpade jeansväst idag var jag hopplöst efter. Så jag tror jag möjligen anar något om hur ni har det, kära rasister. När samhället samlar sig för att dansa med människor i nöd, måste det vara plågsamt frustrerande att försöka bibehålla er marschtakt. Helt enkelt för att ni är en sisådär 75 år efter er tid.

Men ni behöver inte skämmas över att ni haft fel, för också solen har sina fläckar. Förra veckan försökte jag hänga upp en tavla med en stor spik i en tegelvägg, fastän min make hävdade att vi behövde slagborr. Tavlan ramlade ner. Och halva väggen med den. Han hade rätt. Jag hade fel. Och det är okej att erkänna.

Att vilja resa murar och måla världen i moll genom att mota medmänniskor mot en säker död är själva kvintessensen av att ha fel, och det är hög tid att lämna detta sjunkande skepp av åsiktsskit.

Rara rabulister: Släpp rancune och rasande raptus. Rata viljan att ramadan ska ramponeras, medan rashygien är comme-il-faut – det är okej att erkänna ert misstag. Vi kommer inte att döma er. Tvärtom. När ni säger: ”fuck alltså, jag var så sjukt lost, förlåt” kommer frustrationens tyngd att släppa från ert bröst och ni kommer möta en kärlek ni inte trott är möjlig.

Och under #HelaSverigeSkramlar skrek sig en handfull styvnackade murbyggare hesa för att kalla oss andra PK-maffian. Och ja. Om PK innebär att sprida kärlek, riva gränser och sträcka ut hjälpande händer – då är det den enda maffia jag någonsin vill tillhöra! Och ni är välkomna hit. We have cookies. Ta chansen att vidga era sinnen. Jag vet numera hur en slagborr fungerar, och ni har ett gyllene tillfälle att emancipera er från misantropin och migrera in i empatins multiversum. Vi väntar här med öppna armar. För det är nämligen så man gör med någon som flyr från mörker och elände. Det är det första vi kommer lära er när ni glider in på vår strand i era odugliga livsfarkoster.

Och innan någon går bärsärk är jag tvingad till några få förekommanden. För nä. Jag håller inte våldsbejakande religionsuttryck bakom ryggen. Nope. Jag är ingen extremist. Näpp. Jag tror inte att alla SD-röstare bär på en Darth Vadersk ondska, bara för att den råkar vara relativt överrepresenterad bland deras förtroendevalda. De som finns kvar vill säga, och inte blivit politiska vildar. Och nix. Jag tycker inte att vi ska skita i att hjälpa där. Tvärtom. Jag tycker det är vår välsignade skyldighet att använda vårt överflöd för att bidra till en lite mer kärleksfull och varm värld både här och där. Mest överallt faktiskt.

Och lever vi inte kärleksfullt med varandra på denna lilla planet i ett oändligt universums ytterkant, dör vi i motsatsen. Den världen vill jag inte leva i. Eller dö i.

+ Skönheten i alliterationer.

– Människor som skickar dödshot för att de inte fattat att SAOL finns på nätet.

Sedan sommaren 2015 är jag semimånatlig krönikör på Metro. Du hittar alla krönikor här, och där kan du också läsa alla kommentarer. (En och annan är faktiskt snäll också. Nästan.)

Jag är så gammal att jag har sett dem. Från en båt vid en grönländsk glaciär, med brännande sol från en Carolablå himmel, såg jag dem. Medan isbergen kalvade gav tumlande valar mig mitt livs mest omtumlande upplevelser.

Detta är många år sedan, och det skulle nog inte ske idag. Inte för att jag inte är på Grönland, utan för att valarna inte är det. WWF:s rapport Living Blue Planet bjuder inte på några överraskningar. Den ger oss bara sanningar vi vägrar se: hälften av allt marint liv är utdött, och en global ekoapokalyps flåsar oss i nacken med en andedräkt av oförbrända kolväten.

Jag är så gammal att när fröken beskrev jordens fem massdödar på flanellografen var den senaste den där dinosaurieasteroiden för 65 miljoner år sedan. Nu skrivs läroböckerna om, för den sjätte massutrotningen är redan här. Denna gång stavas katastrofen människan.

Urskogarna huggs ner, haven skövlas och luften förgiftas med en effektivitet som får historiens samlade massmördare att framstå som Tommy och Annika. En djurart utrotas varje kvart. Tonfisk, svart noshörning och asiatisk floddelfin står närmast på liemannens bucketlist.

I tider då flyktingströmmarna är större än någonsin behöver vi påminna varandra om att alla inte flyr från religionskrig. Enligt UNHCR kommer det år 2050 finnas uppemot en miljard (!) klimatflyktingar. Religionskrigens nycker ter sig som pycke när den samlade mänskligheten med hannibalsk precision driver tusen miljoner människor på flykt genom sin västerländska lyxlivsstil, och i det långsiktiga arbetet för att hjälpa människor på flykt ingår en stor livsstilsförändring för oss som har och kan.

I september ska världens stats- och regeringschefer formellt godkänna FN:s nya hållbarhetsmål och i december håller FN nytt klimatmöte i Paris. Min inre obotliga optimist tror att förändring är på gång. Och för att visa att vi menar allvar är det hög tid för oss i den rikaste delen av världen att förhindra denna humanitära katastrof genom att anamma en mer hållbar livsstil. Mindre kött, MSC/FSC-märkningar, färre fossila resor och färre pryttlar är en bra början.

Sedan ska vi ingjuta mod i våra politiker så att de vågar vara kompromisslösa i frågan om huruvida vi ska ha en framtid eller inte. Inte om huruvida de ska bli omvalda eller inte, utan om vi ska överleva eller inte.

Denna kolumn har tagit någon dag att skriva. När jag nu faktakollar den så visar det sig att den asiatiska floddelfinen faktiskt redan verkar vara utdöd. Så fort går det. När artikeln går i tryck kanske noshörningen har gått samma öde till mötes.

Jag hoppas att dagens barn ska få möjligheten att bli lika gamla som jag är. Och då är jag ändå inte lika gammal som jag ser ut.

+ Att jag hittade semlor på ett café igår. Då kan jag låtsas det är vår.

– Att höstregnet vräker ner. Svårt att låtsas att det fortfarande är sommar.

 

Sedan sommaren 2015 är jag semimånatlig krönikör på Metro. Du hittar alla krönikor här, och där kan du också läsa alla kommentarer. (En och annan är faktiskt snäll också. Nästan.)

Jag har just lagt sista handen vid en metakrönika om en Metrokrönika. Full av fyndiga alliterationer och språkekvilibristik. Då börjar nyheterna och ögonblickligen stannar tiden. De där bilderna vi alla har sett, överfaller mig: Barnet med huvudet ner i sanden på strandkanten. Människorna som numreras av polisen med en spritpenna.

En god vän sms:ar med en enda fråga: Vad ska vi göra? Inget mer än så. För hen har inga svar. Och inte jag heller. Bara en enorm frustration över hela situationen. Jag förstår inte hur alla kan ha så där tvärsäkra svar på lösningen, när vi inte ens har en samlad bild av hur situationen ser ut. Vi vet inte hur många människor som är på flykt. Vi vet inte var de är. Varifrån de kommer. Vi vet inte ens vad de heter, för vi kallar dem för en siffra.

Jag brygger en kopp kaffe och försöker förstå hur jag ska fortsätta med mitt dagliga värv, medan krigsherrar som kidnappat gudarnas namn våldför sig på mänskligheten med en intensitet som får Satan själv att framstå som min milda mellanstadiefröken.

Vi bygger murar längs med påhittade gränser, medan alla bara bråkar. Två människor står en meter ifrån varandra i Aktuellts studio i skriker. Det står långt ifrån varandra. Två människor står en meter ifrån varandra på en sandig slätt och skriker: ”Hallå, nummer 24601! Backa ett steg, tillbaka till ditt eget land. Du är i mitt land nu. Här får du inte vara!” De ser varandra i ögonen, samtidigt som de står så långt ifrån varandra att de aldrig kommer mötas.

I den allra första artikeln i FN:s allmänna deklaration om de mänskliga rättigheterna står att vi alltid bör handla gentemot varandra i en anda av gemenskap. Jag försöker bygga en gemenskap runt mitt skrivbord i Malmö genom att sätta in pengar till Unicef. Istället för att förlamas av att jag inte är i Budapest och delar ut rent vatten och skyddspass påminner jag mig själv om att ingen kan göra allt. Men alla kan göra något.

Metro bankar på dörren för att jag ska leverera min krönika, och jag gör något. Jag river den gamla krönikan och använder min lilla plattform för att istället påminna mig själv om att i en gränslös värld är varandra det enda vi har. Och istället för låta handfallenheten hindra mig från att sträcka ut en hand till en medmänniska uppmuntrar jag mig själv att handla. För har vi inte en anda av gemenskap att stå på, kommer vi att falla handlöst.

Världssamfundet behöver sätta ner foten mot de mörkrets furstar som krigar sönder land efter land. Hem efter hem. Och under tiden behöver vi i världens ojämförbart rikaste finrum orka ge till dem som inte har något. Ens ett namn. Om än bara några kronor. Vi behöver krama en främling och stötta de politiker som vill riva murar, istället för att klä våra hjärtan i taggtråd. Det är att andas gemenskap.

+ Att frossan i natt sannolikt bara är en förkylning.

– Att en förkylning hindrar mig från att skrika så starkt som jag egentligen skulle vilja.

Sedan sommaren 2015 är jag semimånatlig krönikör på Metro. Du hittar alla krönikor här, och där kan du också läsa alla kommentarer. (En och annan är faktiskt snäll också. Nästan.)

Älskade barn. Jag vet precis hur du har det.

Det är första veckan i skolan, och du har klumpar snarare än fjärilar i magen. Du kunde inte somna igår kväll för du såg deras ansikten framför dig, klungan som du måste ta dig förbi. De kallar dig namn som inte är ditt. Slagen gör hål på dina kläder. Blickarna perforerar din självkänsla.

Det gör ont att föräldrarna inte vet. Men det gör ännu mer ont när de får veta. De passiva lärarna gör dig förtvivlad. De aktiva gör dig orolig, för minsta snedsteg gör kanske din situation ännu värre.

Mobbning är en verklighet utan vinnare. Ett helvete. Nej. Det är värre. För det finns på riktigt. Och det är här och nu. I dag.

Men du, det blir bättre. Jag vet att det inte känns så just nu, men för en gångs skulle kommer jag behöva att du litar på mig. Det är nämligen så att mobbarna försöker bygga upp sig själva genom att trycka ner dig, så när de är elaka handlar det inte om dig. För det är inte dig det är fel på. Du är perfekt.

Det handlar om dem. De är rädda. Och de sanktioneras av den tysta massan av betraktare som höjer mobbarens status genom att låta bli att ingripa. För de är också rädda.

Den enda som egentligen inte är rädd är du. För du går till skolan ändå. Och det skulle bara den som är riktigt modig göra. Du mår piss, men du är där. För du är en superhjälte. För du är magisk och magnifik och ditt agerande är magistralt. Du är en egensinnig enhörning. Du jagar regnbågar. Du är du. Och det finns inget som skrämmer mobbarna mer.

Och det blir bättre. För när ni gått ut skolan kommer ni fortsätta vara samma människor. De kommer fortsätta sitt sisyfosarbete att få fatt på ett fatt egenvärde. Och du kommer fortsätta jaga regnbågar. De kommer förhoppningsvis finna någon som med kramar befriar dem från rädslan. Och du kommer finna en kruka med det guld vi kallar livet.

Det är inte heller ditt ansvar att stoppa mobbningen. Det är de vuxnas ansvar. Jag vet att det är skitsvårt att be dem, men försök att hitta någon som förstår och som pallar ta det ansvaret. Eller om du har någon kompis, be dem ställa krav på de vuxna runt omkring er, för de vuxna ska finnas till där för dig. För att du ska må bra. För att du ska få vara precis den du är. Det är deras förbannade och välsignade skyldighet.

Det som andra hänger ut som dina svagheter i dag, är egentligen dina styrkor. Tumma inte på dem. Låt inte andra kväsa ditt jag eller diktera gränserna i ditt liv. För då ska de få med mig att göra. Fortsätt måla naglarna, ha rosa glittertröjor, ägna rasterna åt att skriva poesi och sjunga för full hals. De kommer fortsätta försöka få dig att tro att det är fel. Men lyssna på mig: Du är perfekt. Du är du.

+ Att semestrarna är över så man kan börja få tag på folk.

– Att semestrarna är över och alla vill ha tag på mig.

Sedan sommaren 2015 är jag semimånatlig krönikör på Metro. Du hittar alla krönikor här, och där kan du också läsa alla kommentarer. (En och annan är faktiskt snäll också. Nästan.)

Det är inlämning till Metros krönika om en timme, och jag har under veckan förberett ett mycket välformulerat inlägg om kulturpolitik i Almedalen. Jag tar en liten paus på Facebook för att städa hjärnan innan jag läser igenom krönikans alla finurliga språksprång en sista gång och kan klicka iväg den. Då ser jag hur en av mina vänner blir inträngd i ett hörn i ett kommentarsfält av en religiös mobb, och då ryker den högtravande kulturkrönikan all världens väg. För när vi väljer vilken väg den här världen ska ta, är arbetet med kärleken alltid överordnad.

När en person blir emotionellt avrättad för att hen haft mage att stå för den hen älskar är det dags att börja ifrågasätta förståndet hos dem som ifrågasätter vad som skapar ståndet. För ömsesidig kärlek mellan vuxna människor är världens salt och ljus. Utan den kommer vi långsamt försmäkta.

Det är fascinerande hur vissa människor anser sig ha rätten att döma ut andra för vad de är födda till, baserat på något så självvalt som tro. Exakt vilken religion personerna som attackerar tillhör just den här gången är irrelevant, för trots att de inte delar den heliga skriftens ord, delar de alla samma retorik. Den om att kärleken är villkorad och en människa är värdig bara om den först drar ner brallorna och visar könet. Lite som en swingerklubb.

Vi behöver avsluta fideikommissen mellan Abraham och Gud och låta några andra förvalta jorden. För arvtagarna har ballat ur så till den milda grad att Gud sedan länge sagt upp bekantskapen med de bastarder som talar i Hennes namn. De slänger fördomar, förbannelser och förorättningar runt sej som mina möss Adam och Steve slänger sand från sin kissburk. Och de stinker ungefär lika mycket.

Vi behöver uppmuntra skrifttrogna att istället inspireras av den varma kärleken mellan David och Jonatan. Vi behöver ingjuta mod i dem som vågar stå emot fundamentalistiska skriftlärda. Vi behöver lyfta den skrevtittande blicken hos de kuk- och fittbesatta. Och vi behöver skrika ut att det den här förbannade världen behöver är välsignelse. För en tro som uppmuntrar till begränsande av kärlek är inte helig. Den är en satansvers.

Det är därför jag slänger min välskrivna kulturartikel, och istället ryter ner den enda fråga vi behöver ställa: vilken värld vill vi ha?

När vi möter häckel, homofobi och hot om hatande av hämndfyllda högre makter behöver vi alla slänga våra välformulerade alster åt sidan, spänna blicken i den som anser sig kunna föra Guds talan och ställa den binära frågan: vill du ha en värld med mer eller mindre kärlek? För båda är inte möjliga samtidigt. Och det sätt du agerar på bidrar till den ena vägen. Vilken vill du vandra?

+ Jag ror i land en stor premiär av Läderlappen på Ystad teater med bara en fungerande arm.

– Jag kan inte sätta upp mitt eget hår i en tofs med bara en fungerande arm.

Sedan sommaren 2015 är jag semimånatlig krönikör på Metro. Du hittar alla krönikor här, och där kan du också läsa alla kommentarer. (En och annan är faktiskt snäll också. Nästan.)

Om att sno åt sej äran för andras upptäckter

Allt sedan Lucys bröder braverade om nedbrottade dronter har mannen kvoterats in – för att hen är en man.

Inom vetenskapen kallas detta för Matildaeffekten.

Som när Bell (en kvinna) upptäcker pulsaren och hennes lärare Hewish (en man) tar åt sig äran. Och Nobelpriset. Det är något med mäns endokrina körtlar som får dem att tro att det är deras rätt att bre ut sina små kön över den stora världen. Trots att det enda jobb jag kan komma på där just en penis verkligen behövs är i bögporr. Och inte ens alltid där.

DNA-molekylen upptäcktes av Franklin (en kvinna). Hennes kollega Wilkins (en man) passade på att presentera hennes material när hon var på semester, för han fattade inte att de var kollegor, utan trodde att hon var hans sekreterare som bara råkat göra jobbet. Åt honom. Matildaeffekten.

Samtidigt som kvinnan just erhållit rätten att vara myndig får överläkaren Bier (en man) en professur efter att ha injicerat kokain i sin (får vi anta) lojala assistent Hildebrandts (en man) ryggrad, och sedan se hur mycket stryk han kunde ta.

Efter 10 minuter kunde Hildebrandt köra in en virknål i låret
Efter 13 minuter brändes han med en cigarr, och det gick utmärkt. Bra att veta.
Efter 20 minuter kunde Bier rycka loss könshår från Hildebrandt utan smärta. Brösthår däremot funkade inte. Inte ens med kokain i ryggmärgen. Vilket förklarar varför mina polare som silkespeelar bröstet alltid verkar lätt deprimerade.
Efter 23 minuter var ett hårt slag med järnhammare mot skenbenet inte särskilt smärtsamt.
Efter 25 minuter kunde Bier rycka och dra Hildebrandt hårt i testiklarna utan smärta.

Eureka! Efter det lyckade experimentet gick de ut och firade. Sedan blev Hildebrandt liggande i nio dagars baksmälla. Och sen dog han.

Medan två salongsberusade gubbar gräver varandra i könet i vetenskapens tjänst, upptäcker Meitner (en kvinna) nukleär fission. Något som hennes kollega Hahn (en man) får Nobelpriset för. Matildaeffekten.
Och när någon påpekar problemet, och försiktigt hintar om att världen inte ens är binärkönad, får den förbereda sig på samma gammaltestamentliga ilska som drabbade Kopernikus när han kom dragandes med heliocentricitet (att jorden snurrar runt solen, reds anm).

Hade en kvinna genomfört Biers experiment hade hon nog fått smaka på (männen) Moniz och Freemans Nobelprisbelönade metod, att kötta upp en ishacka genom ögat och gojsa omkring lite, så kvinnan sluppit sin hysterika. Men jag vill något annat.

Vid min premiär av operetten Läderlappen om några veckor har jag därför bland annat bytt flera män mot kvinnor och transpersoner, för att trasa sönder denna tragiska tradition. Jag ser det som en underbar möjlighet. Och dito skyldighet. Ty världen behöver bereda plats för annat än män. Kanske till och med i bögporr?

Sedan sommaren 2015 är jag semimånatlig krönikör på Metro. Du hittar alla krönikor här, och där kan du också läsa alla kommentarer. (En och annan är faktiskt snäll också. Nästan.)

Jag kommer vara totalt uppriktig

Jag dansar en sömnlös liggdans i sängen, medan maken andas varmt och tungt. Varför sa jag ja till att bli semimånatlig krönikör i Metro? Varför?

Några av mina vänner är krönikörer, och de har alla visat sig behöva omfamna sina mest masochistiska inre kvaliteter. Ty tyckmyckna tyckares texter är det många som tycker nånting om, och många som inte tycker om. Inte ens om texten är från undertecknad språkälskare och alliterationsrunkare. Den som utger sig för att vara professionell (tyckare alltså, inte runkare) är ett tacksamt mål för uppdämd kommentatorsfältsfrustration.

Jag är inte heller dummare än att jag förstår att Metro dessutom har förväntningar på sin nya kajalkletiga krönikör. Nöjer de sig med ett inslag baserat på det sadistiska, fornnordiska versmåttet dróttkvætt, en smygtittad betraktelse om kroppshets skriven på min favoritnudiststrand, eller mobilskriven text om 4G-täckningen i Snorrslida?

Kommer de våga publicera ett epos om den gammaltestamentliga Gudens mellanstadiefasoner, och varför det är mer logiskt att Gandalf var hens son, författat på språket sindarin?

Ligger klarvaken kvar vid min kvanting, och funderar på att avstå från att bli professionell tyckare. Det fanns ju en alternativ profession att satsa på.

Men. Alltid detta men. Sen börjar min masochistiska sida långsamt vakna till liv. Är det en längtan att provligga med denna nya rutin jag känner? Vågar jag bjuda in prestationsångesten på en kvällsfösare, för att en stund senare ligga sked med en krönika.

Eller är det bara en fantastisk möjlighet att med en dåres envishet försöka belysa frågan om hur den här världen vi kallar vår samtid kan bli lite mindre dåraktig? Kanske rentav lite kärleksfull?

Att idka krönikörism är för mig synonymt med total uppriktighet, för i samma ögonblick som jag börjar vända min superhjältecape efter vinden kommer jag tappa styrfart och falla handlöst mot likgiltighet. Den utbredda homoskräcken där religiösa fanatiker och högerextremister går hand i hand kommer få sej en känga. Räddhågsna politiker som gladeligen exporterar vapen till icke-ickediktaturer och företag som skrupellöst fistar globalt miljötänk likaså.

För har man en plattform att tala ifrån, som dessa personer har, så får de vara beredda på mothugg. Precis som jag kommer vara dessa tvem dagar i månaden då körer av liktänkande kommer köa. Men jag kommer också kölhalas av otänkandes köld, som vill ha mig körd för krönikor om könsroller.

Jag vänder kudden till den svala sidan, kryper närmare min make och börjar drömma om min framtid som Metrokrönikör; En twilightzone av proffsrunkare som dróttskvaettar sej runt på en nakenstrand i Midgård och predikar tolerans med mobilen uppsträckt i luften för att få täckning.

Vi ses om två veckor. Godnatt.

+ Jag är ny krönikör och det kan sluta hur som helst. Längtar.

– Jag är ny krönikör och det kan sluta hur som helst. Fasar.

Jag är på Varberg Choir Festival för att sjunga, och vid invigningen fick jag möjlighet att säga några ord om den tid vi befinner oss i. I år firar vi 100-års jublieum för Rosenfredsöverenskommelsen, den som kom att bli FN som vi känner det. Och detta bortglömda drama utspelade sej bara hundra meter från det torg i centrala Varberg där jag sjöng igår.

För mej är det historisk mark. Fredshistorisk.

Detta är grunden för det tal jag höll igår.

varberg calling for peace


Jag har sjungit kör sedan jag var barn och under lång tid var jag var enda pojken i flickkören i Halmstad. När jag var 13 åkte jag på min första körresa. Det var till Berlin, och där hade jag två av mina tonårs mest omtumlande upplevelser.

Den ena var den berusande känslan av körsångens glädje.

Det andra var den bedövande känslan av krigets fasor. 

För detta var på den tiden då Berlinmuren fortfarande stod som ett monument över mänsklig ondska. Jag minns, som vore det en minut sedan, känslan när mina tunna fingertoppar drog över murens tjocka cement. Varenda millimeter var en punktskrift som berättade historien om maktbegär, främlingsfientlighet och hat, bortom besatthetens gräns.

Den berättade historien om krig.

När jag kom hem blev jag medlem i både Svenska Freds.

Och det var också Svenska Freds som samlade 200 samfund för ett samtal och samarbete kring samtidens samhälle; om framtidens sätt att hålla sams.

För hundra år sedan, bara hundra meter här ifrån, började några människor förändra värden. när Varberg var värd för värden mitt under ett vansinnigt världskrig.

På rosenfredsskolan, vars takknoppar vi ser härifrån, antogs det dokument som blev den gjutna grund som sen blev Förenta Nationerna; Jag läste dokumentet inatt, och det har en andemening som är mer aktuell än det var när det skrevs. Dessvärre.

Varje krig är en skamfläck i mänsklighetens historia. 

Varje krig är ett brutalt återfall i barbari

Varje krig åstadkommer omätlig ödeläggelse av kulturvärden. 

Varje krig är ett övergrepp på människan, och mänskligheten.

Allt detta vet vi. 

Runt om i världen finns människor som saknar framtidsutsikter. Vi möter deras blickar varje dag, om vi vågar ha ögonkontakt. Människor som fängslas för sina politiska åsikter, förföljs för hur de ser ut, slits från sina hem för att nån annan drar gränserna, torteras för vilken gud de tillber och dödas för vem dom älskar.

Detta vet vi också. Detta är inte bara ord. Detta är inte bara historia. Detta är världen. Vår värld.

De flesta av oss här ikväll är, tack och lov, förskonade. Kvällssolen skiner över oss; tusentals människor som mött upp på ett fridfullt torg. Vi är fria. Vi är i fred. Och det ger oss en möjlighet att använda våra röster för att sjunga tillsammans.

Och det ger oss en skydlighet att använda våra röster för att skapa en värld där vi lever tillsammans,

Det ger oss ett tillfälle att vara den förändring vi vill se!

Just be the change you want to see.

Orden är Ghandis. Och när fredsmötet i Varberg ägde rum, hade dessa berömda ord just börjat cirkulera över världen.

När framtiden känns ogenomtränglig så uppmuntrar Gandhi mej att se klart på världen. Och på hur jag skapar den. 

Han viskar i mitt öra att jag ska vara förändringen jag vill se. Och jag vill skrika ut hans ord världen; sjunga om en värld som inte definieras av våra olikheter, utan av vår gemensamma önskan om fred och frihet. 

Sjunga om en värld som inte definieras av hat och intolerans, utan av kärlek och möjligheter.

Vi börjar skapa fred, genom att vara fred – genom att sjunga fred. Och det är därför vi är här ikväll!

Detta är den grunden för FN. Detta är de ord mina fingrar läste när jag gick längs med Berlinmuren.

Detta är den mening vi behöver fylla världen med, genom att vara den.

Genom att alltid uppmuntra tolerans. 

Genom att alltid  skapa frihet. 

Genom att alltid sprida kärlek. 

Och genom att alltid vara fred. Alltid.

För när vi är den förändring vi vill se, då är vi början till en värld av fred.

Rickard Söderberg – Varberg 20150515