HomoLobbyn

Jag har försökt hålla det hemligt. Men nu går det inte längre.
Kända för er gedigna källkritik och insiktsfulla kunskap om er historia, var det bara en tidsfråga innan ni i Nordfront och Nordisk Ungdom skulle avslöja hela min komplott. Så jag erkänner:

Homolobbyn existerar. Jag är dess härförare. Och ni har överglänst mej med sina sluga tillvägagångssätt:

När ni snubblade in i Stockholms Pridparad trodde jag att den pinsamma mänskliga tusenfoting ni tvingades ner i var polisens sätt att kontrollera er. Men det var ju tvärtom; ni ägde situationen fullständigt. Skedande varandra, skrev mot bak, var ni inte alls som Benny Hill-sketch. Istället kunde ni i lugnt och ro betrakta Homolobbyns årsmöte. Genialt.

När ni brände regnbågsflaggor trodde jag det var patetiska pojkstreck. Men nu inser jag att röksignalerna är avancerad internkommunikation.
Precis som jag trodde att era treordsmeningar med felinterpunktion i kommentarsfält samt er oförmåga att begripa skillnaden på homosexualitet och pedofili var tecken på prepubertal intelligensnivå. Men jag hade fel. Det är era komplexa masterminds egen Enigma. Brilliant.

När ni hyllade den homosexuella kompositören Tjajkovskis självmord misstänkte jag att det var ett bevis på en genomvidrig, misantropisk människosyn. Men ack vad jag bedrog mej. Ni vill ju bara locka mej ut ur homolobbyns skuggor genom att låtsas vara klassiskt bildade. Lysande

När ni om någon vecka i Göteborg ska reinacta nazismens utrensningar är det ju inte alls något fullkomligt avskyvärt som borde förbjudas. Det är ju bara ett förspel för det kollektiva ofredande av varandra som ni ämnar avsluta kvällen med. Varför skulle annars så många uniformerade män med lystna blickar bestämma dejt med varandra? Sexigt.

Och ni ska inte bry er om att er führer just blivit åtalad för hets mot folkgrupp. Vadå? Får en übermench inte ens heila lite när hen bedriver sin kampf? Va?!

Så. Nu lägger jag korten på bordet. Homolobbyn finns. Vår hemliga agenda bygger på respekt för människor, oavsett var, hur eller när de är födda och vi drivs av viljan att låta människor älska mer.
Vi är besatta av tanken om en värld som vilar på kärlek och vårt förstuckna tecken är ett leende mot en människa vi ännu inte känner.

Vi är avslöjade.

Så äntligen kan ni sluta spela Dueling Banjos.

Trettondagsdikt

Vid Berwaldhallens 13dagskonsert i SVT är det många som velat ha dikten jag läste. Det var ett litet stycke som jag skrev på en turnébuss i julas, en natt någonstans mitt emellan Umeå och Luleå.

Jag har alltid upplevt att Kristendomens olika storys om trettondagen har missat ett viktigt fokus, nämligen modern. Så detta är en hyllning både till Maria, men också till alla som någonting blivit mor. Detta är till er.

Och ja, det är skrivet med en stor glimt i ögat, vilket ingen med en gnutta humor såklart missar. Bara alla andra. 😉

När trettondagen kommer, en födsel firas skall.
Han ligger sött och sover, i krubban i ett stall.
Men hjälten juldagsnatten är hon som har stått pall
förlossning i en spilta, till ljud av åsneskall.

Ty nu på trettondagen, i Betlehemmets dal
blott tvenne veckor gått, sen födslovåndans kval.
Och utan någon lustgas, och ej epidural
den väg Messias kommer, känns plötsligt väldigt smal.

Och trots att vi bör hylla, just hon som hyllas bör.
tre gubbar i från väster dom sagan överkör
när dom sej själva höjer, och nya mamman stör.
Med rökelse vad ska man, när underlivet blö’r?

För säga vad man vill, när gäst av kungaätt
så oanmält anländer, helt utan etikett.
Då är en del att stå i, om allt ska falla rätt;
att låtsas vara oskuld och nyförlöst, i ett.

Här har vi nåt att lära, av mor Marias glöd;
Först framställ dej som helgon, trots att du ej är död.
Sen kalla älskarn Ängel, och du blott honom löd.
Sist kräv av dina gäster, mer guld i överflöd.

Nån skriker hora?

”Dra åt helvete din hora”.

Jag står i frukostkön på hotellet och ordet hora ekar i mitt huvud. Men jag pratar inte om moderatpolitikern Delmon Haffo, utan om några ungtuppar som häller upp kaffe.

En av dem deklarerar att han ”spelat bortamatch” med en kvinna på våning 5. De kallar henne för hora. Sen häller de mjölk i kaffet.

Vi har alla sett Haffos patetiska stand-upförsök inför sina skrockande partikamrater. 

Men jag är inte det minsta chockad. Detta är en återkommande ton i det rådande samtalsklimatet och den som inte känner till det är inte en del av samtalet.

Men det som händer timmarna efter Haffos storstilade uppsägning är desto mer chockerande.

Först gör statsministern partipolitik av de kränkande orden, och tar på något mystiskt sätt Haffo lite i försvar genom konstatera att allt egentligen är Anna Kinberg Batras fel. 

Sen dyker Moderaternas partisekreterare Tomas Tobé upp i nyheterna och är gråtfärdig av chock. Och jag kan bara anta att han är chockad över att mobben på Gamla Stans kontor visar sej vara tekniska imbeciller som broadcastar sitt klavertramp.

För är han chockad över själva språkbruket behöver han nog få hjälp att öppna dörren till sin skyddade verkstad.

Idag lever nämligen många av oss i en digital verklighet där ord som ”dra åt helvete din hora” närmast framstår som en komplimang i jämförelse. 

Jag avskyr att behöva göra detta till en fråga om män, kvinnor eller andra, för världen kan inte förklaras så enkelt.

Men det är dessvärre fullständigt omöjligt att bortse ifrån det faktum att jag sällan hör en kvinna stå och skrika horbock till sina kollegor medan ett gäng kvinnor står runt henne och skrattar så de kiknar.

Jag sneglar mot bortamatch-killarna. De skrattar så de kiknar. Jag känner deras privilegium. Vi är vita män i yngre medelåldern med språk, jobb, bostad och plattform.

Och med det kommer inte bara en värld där många dörrar är öppna.

Med det kommer också ett enastående ansvar, och jag har god lust att rusa fram till dem och skrika; ”Hur fan tänker ni? Hur tror ni att vi ska kunna få en värld som genomsyras av tolerans, mångfald och kärlek när ni kräks ord så att man bara vill tvätta munnen på er med tvål? Eller vill ni hellre ha en värld som genomsyras av det ni nu bygger med; av intolerans, enfald och hat? Va?!”

Men jag skriker inte, för jag tror inte vi får en värld där vi inte skriker åt varandra genom att skrika.

Så istället tar jag min tallrik med havregrynsgröt och går och ställer mej vid deras bord. Nära. Lite för nära. Som en psykopat i kajal. 

Och där står jag och idisslar min gröt i lugnt och ro. För första gången blir de tysta, och jag ser att de känner igen mej. De tömmer sina kaffekoppar och glider iväg ut i världen.

Jag vet att jag bara tystat dem ytterst tillfälligt. Men jag vet också att de vet att jag vet vad de har sagt. Och när de lägger sej ikväll kommer bilden av en sminkad bög utan känsla för personlig space förfölja dem tills de själva kommer på bättre tankar.

Och jag skiter i att de inte fick avsluta sitt kaffe, för det som bekymrar mej är att tjejen på våning 5 kanske väljer att inte komma till frukosten och ta något kaffe alls. För att slippa bli kallad hora av deras blickar.

Världen blir vad vi gör den till. Så sluta läsa denna text nu, höj blicken och respektera nästa medmänniska du ser, om än bara med ett leende och ett vänligt ord. 

Det är så vi påbörjar förändringen mot ett annat samtalsklimat.

Vad driver världen framåt?

Bilden av terrordådet i Orlando söker mej.

Jag fylls av tomhet vid tanken på de som sätter hatet mot en annan människas kärlek högre än sitt eget liv. Den fulla tomheten mättas av förfäran. Av förtvivlan. Och av helig förbannelse.

Men det är en sak att låta sej översköljas av dessa starka känslor, och en helt annan sak att drivas av dem. Och det gör jag inte.

Jag drivs av kärlek.

Och jag drivs av en oomkullrunkelig vilja att att göra den här världen till en annan plats än det är idag.

Hat och ilska kan förvisso också förändra världen, men aldrig till det bättre. Det enda de gör är att fylla världen med mer bitterhet och svärta.

När hatet får oss att hata, har hatet vunnit. Medan den mest stillsamma strimma av ljus kan fördriva också det mest kompakta mörker.

Jag förstår de som känner sådan frustration att de rasar, men bara den enfaldige hetsar till hat en dag som idag; den som inte insett att när fiendeskap sliter sönder världen är slutdestinationen för en accelererande hämndcykel bara en; Undergång.

Istället tror jag att vi måste hjälpa varandra att orka tänka långsiktigt. För en människa som känner sig genuint älskad går nämligen inte våldets ärende. Och under timmar som dessa, behöver vi stå över mörkret. Vi behöver fylla världen med upplysning och vila starkare än någonsin i vår övertygelse om vilken värld vi vill ha.

Varje ledare med självaktning behöver behöver visa hur de högaktar det faktum att kärlek är en mänsklig rättighet.

Varje trossamfund som hävdar att de tror på kärleken behöver vara lika starka och tydliga som en briljant i sina uttalanden av det faktum att all kärlek är bra kärlek.

Och varje människa som vill ha en annan värld behöver leva den värld de vill ha. Du och jag behöver göra det. Nu.

Jag skiter i om jag blir kallad naiv. Detta är min fullständiga övertygelse. Och även om förändringen kommer ta tid är det den snabbaste vägen. Alla andra vägar går nämligen åt motsatt riktning.

Så låt oss gå ut och leva dagen i den mest svindlande tanke vi någonsin haft av hur densamma kan se ut. För varje person som hatar behöver vi nämligen vara 1000 och åter 1000 som älskar.

Och de första två kan vara du och jag.

Så förändrar vi världen.

Nationaldagsbakelsen

Vid nationaldagsfirandet i år bad SVT och Skansen mej att uppdatera nationaldagsbakelsen. Det var nog lite på skoj sådär, men jag tog självklart uppgiften på största allvar.

Den gamla Nationaldagsbakelsen är från 1984, och idag ser Sverige väldigt annorlunda ut. Därför tycker jag att bakelsen också ska se annorlunda ut.

Så i min uppdaterade version är botten av mandelmassa utbytt mot en med pistagenötter och rosenvatten, för att visa på influenserna från mellanösterns bakverk.

Sedan är den täckt med ett lager av mocka och mörk choklad. Både kaffe- och kakaobönan började spridas i Sverige på 1600-talet och till en början var det många som var skeptiska. Det var något nytt som de inte kände till och som smakade annorlunda än de invanda gamla smakerna. Men efter hand började människorna förstå att det nya inte var farligt och skulle förgöra oss eller utplåna vår identitet. Istället omfamnade vi det och idag vet jag få som inte kan njuta av antingen choklad eller kaffe. Eller både ock.

Därefter lägger jag en kräm med vit choklad som är både söt, omfamnade och mättad med smak och känsla – så som jag tycker vi ska behandla varandra.

Slutligen toppar jag med ätbara blommor, för det är i mångfalden som helheten blir som vackrast.

Lycka till med bakningen.

nationaldagsbakelsen

Bottnar

2 ägg
3 dl socker
1 msk flytande honung
fröna från en halv vaniljstång
Rosenolja/essence (kvantiteten beror på koncentrationen i oljan, så här får man gå på feeling)
1 krm salt
1 1/2 dl vetemjöl
100 g smält smör
1 dl pistaschnötter, grovhackade

Mörk choklad
Snabbkaffe

Blanda samman socker, honung, ägg och rosenvatten.
Rör ner salt, vanilj, nötter och mjöl, och slutligen det smälta smöret.

Häll ut i bröad form så det blir ca 2-3 cm tjockt lager och grädda i ca 20 minuter i 175 grader till en seg kaka.

Smält chokladen och rör ner en liten, liten dust av kaffepulvret. Ringla sedan över den svalnade kakan.

Skär ut runda bottnar, ca 8 cm i diameter.

bottnarna
Chokladkräm

100 gram vit choklad
2 äggulor
2,5 dl grädde

Smält chokladen och låt svalna något. Rör sedan ner äggulorna och se till att det blandas ordentligt. Låt smeten svalna helt. Vispa grädden och vänd sedan ner i chokladblandningen. Låt stå svalt några timmar för att stelna.
Konsistensen ska vara som en luftig kräm som går att göra en kupol av ovanpå bottnarna. Och är du konsistensnörd kan du alltid slänga ner lite vegetabiliskt förtjockningsmedel i krämen.

Du kan också frysa krämen, och ta fram den när du behöver den. Tar du då en varm sked så kan du göra vackra äggformade kulor och lägga direkt på din kaka.

Strö slutligen färska ätbara blommor över bakelsen.

Dessa är såklart utmaningen att hitta när de inte längre växer viol, blåklint, ringblomma och syrén utanför husknuten som nu under midsommartider… Men hittar du bara en besprutad ros så har du kommit långt, och det finns nästan alltid att uppbringa. Du kan också fråga i din butik eller beställ på nätet, särskilt under vinterhalvåret.

nationaldagsbakelse

SVT Debatt – Om Islam och HBTQ

Det är en helt vanlig morgon. Jag brygger kaffe, raderar ett dödshot och käkar havregrynsgröt med min make. I andra delar av världen skiner morgonsolen också klart.

Trots det lever människorna där i totalt mörker.

För många ungdomar är vingslagen från fjärilarna i nyförälskade magar synonymt med sharialagarnas död, och med den känslan är en vanlig morgon ingen god morgon.

Det är med detta perspektiv jag ser hur salafisten Salman al-Odah har hållit tal i Malmö, till förmån för Syriens unga.

Först fylls jag av en helig vrede över att det finns människor som hatar kärlek så till den milda grad att de bereder plats för en legendarisk homofob.

Men sen dricker jag mitt kaffe och sansar mej, för jag vill inte bemöta de extremreligiösa med samma hat som de bemöter mej. Jag vill hellre visa att det finns ett alternativ till deras trånga världsbild; en där all kärlek bra kärlek.

Det var bara några månader sedan imamen i moskén hemma på min uppväxts gata i Halmstad förklarade hur homosexualitet orsakas av ett virus, och måste botas.

Jag erbjöd mej att fika med honom, men jag antar att han hade för mycket bacillskräck för att ens svara på någon av mina inbjudningar.

När jag då ser hur Salam al-Odah varit inbjuden bara några hundra meter från min bostad häller jag resten av mitt nybryggda kaffe på en termos. För det kan omöjligen vara så att jag blir dissad av dessa religiösa auktoriteter två gånger i sträck. Eller?

Så: Hej, ni som bjudit in Salman al-Odah.

Mitt hjärta brinner när jag ser hur unga i Syrien lider, och det gläder mej att ni haft en gala för att hjälpa dem växa upp i trygghet och kärlek.

Som ni såklart vet visar gängse forskning att upp emot tio procent av oss alla hyser känslor som vi i dagligt tal benämner HBTQ. Tio procent av alla kristna, ateister, pastaferier, judar och tolkienanhängare. Och tio procent av alla muslimer.

Så jag blir lite förvirrad när er inspirationstalare förklarar att homosexualitet är förbjudet, och kommer straffas.

Ni behöver hjälpa mej förstå hur al-Odahs förnekande av kärlek gör världen till en mer tolerant och kärleksfull plats.

För det verkar nästan som om ni inte förstår att ni spär på rasismen mot alla de vidsynta och älskande muslimer som jag lever sida vid sida med, när ni beter er som om ni inte visste bättre?

Eftersom jag också är engagerad i de syriska ungas rättigheter så bjuder jag gärna på ett samtal om detta med era medlemmar.

Jag kommer tala om kärlek, hur den bemöts i salafism och i sharialagstiftning, och hur vår värld behöver fler människor som hänger sej åt ömsesidig kärlek till varandra.

Exakt samma ämnen som jag antar att Salman al-Odah tog upp, och det är många nykomna medmänniskor som behöver känna sej välkomnade i detta perspektivet.

Ni kan använda samma inbjudningslista, och jag är säker på att Amiralen kan hjälpa oss att husera ett sådant event igen.

Självklart tar jag inte en krona för det utan jag föreslår att vi låter alla pengar gå till någon förening som arbetar för unga i mellanöstern, till exempel IraQueer.

Jag lovar att själv baka och ta med bullar till kaffet efteråt.

Och ni behöver inte vara rädda för några bögvirus. Jag är kärnfrisk.

Ok?

Låt oss avsluta med Salman al-Odahs egna ord han twittrade idag. ”Stå upp mot förtryck om än bara med dina ord. Det som händer i världen idag får inte gå oss obemärkt förbi.”

Och jag håller med.

Förtrycket av HBTQ-personer i världen idag får inte gå oss obemärkt förbi. Vi hörs och ses snart!

KRAM!

rickard moske

Metro 21 – Farväl.

Ett år en lång tid. Och en kort. Det är ljus som färdas 9 460 730 472 580 800 meter eller en mm tjock ring i en tusenårig eks stam. Det är också den tid jag hade gett mig själv för att göra ett tjog krönikor i Metro . Nu har ljuset färdats, eken växt och jag mediterar över mina sista tusen tecken.

Jag läser om min första krönika, från ett år tillbaka. Den är magnifik. Jag är ung. Det var en annan tid. Men också densamma som i dag. De raderna lovade förvisso total uppriktighet, men det som gör mig mest upphetsad är den språkekvilibristik jag inte talade om, men som jag lovade mig själv att aldrig tumma på.

Slutligen ser jag också det enda löfte som jag ännu inte uppfyllt, nämligen att vid något tillfälle skriva en epos med det fornnordiska versmåttet dróttkvætt. Och det finns ingen semimånatlig krönikör värd namnet som inte kan infria en sådan solenn ansats.

Som alla vet är dróttkvætt svår att skalda på, på annat än fornisländska. Men med en touch av ljóðaháttr och samma poetiska friheter som den gode Snorre tog sig när han skapade versmåttet, kommer detta kröna mitt år tillsammans med alla er på Metro.

Metro finns kvar. Jag finns kvar. Och ni finns kvar. Så detta är inte ett hej då. Det är ett tack so far, och vi ses och hörs snart igen. Fortsätt tala till varandra på det vackraste sätt ni kan. Då får vi en vackrare värld. Jag älskar er.

Låt oss för en ögonblick stanna tiden,

om än en evighet känns förliden

Och för stunden mota den yttre striden

och stör den ömtåliga inre friden.

För när vi plötsligt av poesi blir riden

får dagens gny vackert stå biden

Låt andningen bli plötsligt säll som siden

och hör hör mina dróttkvættska sista kviden:

Så.

Tvem i månaden är den förd

i Metros rara krönikeskörd.

Av vissa syrakd, av många hörd

av någon älskad, och annan orörd.

Nu är en ämabel efterbörd,

när eran strax är slutkörd,

att ingen ska stå oberörd

av det credo jag själv är rörd:

Ty.

Bortom occidentska lyxen och flärden

och den infekterade samtalshärden

finns några eviga ord och värden

när vi tar oss längs tidens gärden.

Äktaste stoffet med oss på färden

är nämligen dessa tankesvärden,

en evig sanning – läs och lär den;

Var Den Förändring Du Vill Se I Världen.

+ Att man ibland måste sluta med något man gör, för att ge plats för nya saker i livet.

– Att man ibland måste sluta med något man gör, för att ge plats för nya saker i livet.

Metro 20 – Om tro

Metro 19 – Om Regnbågsflaggan

Urval ur mina texter som semomånatlig krönikör på Metro.

När Postnord bär bud om den stora glädjen att landet begåvats med ett regnbågsfärgat frimärke bekräftas insikten om de sex färgernas kraft. Det kan tyckas var några kvadratcentimeter harmlöshet, men den lavin av trollens tröstlösa trögtröskande av sina tröttsamma trakasserier som utlöses vittnar bara om att märket behövs.

När Dorothy 1939 gick längs med den gula tegelvägen mot Oz och sjöng om hur frihetens fåglar flyger bortom regnbågen tändes något i de kärlekstörstandes hjärtan och för många blev epitetet Friends of Dorothy ett sätt att känna sina gelikar. Begreppet blev så vida spritt att the Naval Investigative Service i USA långt in på 80-talet lade stora summor på att försöka leta upp den där Dorothy som var spindeln i nätet för de som didn’t ask och didn’t tell. Men som så ofta när homofober kravlar sej ut ur sina mörka hålor fick NIS krypa tillbaka med svansen mellan benen när de sett hur de blivit förblindade av sitt synsätt.

Regnbågsflaggan som vi känner den vajade första gången vid San Francisco Pride 1978, och har sedan dess varit den yttersta symbolen för HBTQ-rörelsen. Det stora uppvaknandet för min egen, numera väldigt nära, relation till den vackra flaggan kom sensommaren 2013. I ett Facebook-upprop uppmuntrade jag svenska ambassaden i Moskva att göra samma sak som de hade gjort i Pristina; nämligen att hissa regnbågsflaggan för att visa de förtryckta HBTQ-personerna i landet att någon ser dem, och arbetar för deras sak. Det tog hus i himmelen på UD, och när jag några dagar senare satt i dåvarande utrikesministerns våning och fick ett och annat förklarat för mig var mina tankar i det knyte jag hade i mitt knä. Det var inte längre ett randigt tygstycke. Den var ett redskap mer omvälvande än något enfaldigt och hatfullt vapen någonsin; det var symbolen för mångfald och kärlek.

Frimärket kommer inte att förändra lagarna i de dussintal länder som har dödsstraff eller göra att den religiösa, kulturella och politiska förföljelsen av världens HBTQ-personer försvinner. Men det ger en sublim hint när vi postar politesser till politrukska potentater. Och det kommer förhoppningvis att ingjuta en känsla av stolthet hos den som pryder sitt brev med det vackraste jag kan tänka mig; kärlek.

Den sedvanligt stasade samtalstonen på sociala medier bjuder föga förvånande på en orgie av den antipatiska jämförelsen med pedofili, tidelag och nekrofili, och lite allmänt svammel om hur bögar ska kokas i olja och dödas och sådär som sur grädde på det klumpiga moset. Tack och lov är monstren hopplöst fastkedjade i anonymitetens mörka garderob, och skulle omedelbart spricka i identifierbarhetens ljusa gemenskap. Så jag låter dem sitta där och skrika sig till affektkramp. Ingen av oss hör dem ändå, för vi är fullt upptagna med att skicka regnbågsfärgade brev till varandra.

+ Att vi alla kan vara vänner med den öppensinnade Dorothy.

– Att människor väljer att säga nej till vänskapen med Dorothy.

Metro 18 – om det trötta näthatet

Urval ur mina texter från mitt år som semimånatlig krönikör på Metro:

Min mormor bodde i ett hus djupt i de djupa småländska skogarna. Granarna sträckte sig hela vägen upp till molnen, för där uppe fanns den livgivande solen. På marken var det natt också mitt på dagen, för inget ljus trängde igenom de majestätiska kronorna.

Jag är inte biolog, men min glaset-är-halvfullt-hjärna har processat metaforen sedan jag var barn; det som har den stoltaste sträckningen längs med ryggens stam överlever, medan markens liv långsamt diminuerar till intet. Följaktligen borde vi inte ägna så mycket energi åt det vi vill ska försvinna, utan istället lägga all kraft på det vi vill ska vinna. Så löser naturens gång resten. Precis som i mormors skog.

Min andra vecka som tangokavaljer är i full gång, och temperaturen i Let’s Dance-lokalerna är högsommarhög. En av de få sordinerna på glädjen är den gamla vanliga. Ni vet. Idioterna. Parasiterna i vår annars frodande skog av dansande enter, som effektivt suger lusten ur vilken kropp som helst.

Några av mina vänner i programmet har tvingats möta verbala övergrepp på sociala medier som är så enastående enfaldiga att man förbluffas över att de fortfarande finns människor som författar dem. Men det gör de. Och de verkar tro att bara för att vissa människor har ett jobb i tv ska de per automatik tåla mörkrets villkorade lek. Och så är det naturligtvis inte. För övergrepp ska aldrig tålas.

För en gångs skull har jag blivit relativt förskonad från äckliga inviter, sannolikt för att ganska få av stollarna är sugna på en tungfotad tenor med My Little Pony-tisha. Mina vänner däremot har fått olika invektiv kastade på sig; en om att dela säng, och en annan om att hens fötter och ben ska slickas. Så. Ni parasiter som i mjugg tömmer mjöldagg över mina mjuka muser, this is for you:

Lämna mina vänner ifred. Jag menar det. Och om ni ska komma dithän ska ni först ta er förbi mig, och jag är stabil som en fura. (Oftast fördel. I fredagens jive; episk nackdel.)

Ni är välkommen att slicka mina fötter och ben. Jag har varit hos kiropraktorn och fått benen stenhårt tejpade för att hålla min benhinneinflammation i schack, och jag ansvarar inte för tejpens toxicitet. Och mina fötter har dansat jive i skor med klack cirka åtta timmar varje dag, så de är spända som pianosträngar som när som helst kan klicka. Och vill ni sova med mig är det bara att krypa ner i min kingsize. Inatt vaknade jag kallsvettig inför veckans koreografi, så jag var tvungen att gå upp och dansa igenom den, så bli inte förvånade om ni råkar få några jivekickar på väl valda ställen när ni sover som bäst. Men kom ni bara, så länge ni lämnar mina vänner ifred! Capish?

Till alla er övriga. Kvällen tillägnar jag er; ni lysande solar som skänker så mycket kärlek på nätet. Ni ger liv! Parasiterna får träda till träda bak ett fällt träd och leva sina träliga liv bortom vårt synhåll, medan vi växer oss lika ståtliga som mormors granar och regerar den kärleksskog vi kallar i dag.

+ När krokus, vintergäck och snödroppe, som gömt sig under snön, vaknar till liv under vårsolens tö.

– När förra årets oupplockade hundbajsar, som gömt sig under snön, vaknar till liv under vårsolens tö.