Till Havs

Till Havs är en av de mest ikoniska svenska sångerna. Och det råkar dessutom vara så att den ligger ganska gött för mej, så redan för många år sedan bestämde jag mej för att jag skulle prova på att sjunga den… trots att det är omöjligt att göra det utan att jämföras med den gode Jussi.

När jag skulle spela in min allra första skiva så var sången med, och det härliga med musik som man gör under så lång tid är att man kan följa sin egen vokala utveckling. Det är stor skillnad på mitt uttryck och min sätt att ta mej an sången. Det ena är inte nödvändigtvis bättre än det andra – det är bara två olika versioner.

Nationaldagen

2014 hade jag den enastående äran att sjunga Till Havs på Skansen under Nationaldagsfirandet. Det var en helt fantastisk dag. Ljuvligt väder. Grym stämning. Magisk orkester. Uppskattande kungafamilj. 12 000 på plats vid Soliden, och någon miljon hemma vid TVn.

Då finns det inte mycket att tveka på – då är det bara att kasta sej ut och låta vinden ifrån sydväst föra en vart den vill i Nordqvists musik. Och eftersom jag vid det här laget känner mej trygg i låten kan jag tillåta mej att låta den leva, utan att jag känner att jag måste manhandla den.

Greenpeace

Den andra inspelningen är från CDn the Perfect Man tillsammans med Fredrick Haglund, och detta är en av de videos som jag är mest stolt över; Det är nämligen inte bara en bra video – det är också en med ett budskap som jag brinner så starkt för. Kanske det viktigaste budskapet av dem alla – för vad spelar underbar konst och musik någon roll om vi inte har vatten att dricka, luft att andas och en bit jord att stå på…?

När jag hade fått idén kontaktade jag filmaren Maria Reihs och Greenpeace, och alla var genast på hugget. När jag o Fredrick kom upp till Sthlm o åkte ut i fjärden var Greenpeace där och de hade bundit fast ett piano på en av sina uppblåsabara båtar.

Jag vart så grymt imponerad och fascinerad att jag inte ens riktigt fattade att de skulle ut med mej o ett piano på en gummibåt… förrän vi var på väg ut på vattnet… Och då ska ni veta att dessa aktivister är vana att köra ifrån valfångstfartyg och fartyg med atomsopor… så för dem var det bara att åka… medan jag aldrig har varit så rädd typ. På riktigt.

Men allt det är värt det såhär efteråt, för det är en så skönt video. När den premiärvisades på Aftonbladet så hade den stora varningstexter för att den kunde vara stötande… och det är intressant att det som de var rädda för att de skulle vara stötande är precis det som många människor lägger på sin tallrik varje dag. Videon behövs alltså fortfarande, och jag hoppas den fortfarande är lite lagom stötande…!

Jag hoppas att jag har både möjligheten, och förmågan, att sjunga denna remarkabla och underbara sång i många år till…

Jag har släppt taget om världen

Det är inte mycket jag vet med orubblig, villkorslös säkerhet.

Men en sak vet jag, och det är vi behöver bejaka kärlek varhelst den är. Och hur den än ser ut.

Inte tvärtom.

Det vet jag med bortom varje tvivel. För annars blir jorden fullständigt outhärdlig att leva i.

Bakgrunden till videon

Jag hade hört Mahlers sång många gånger under min uppväxt, men det var först för något år sedan som jag lyssnade på den ordentligt. Det var under Puoulencs Karmelitsystrarna på Malmö Opera som en av mina riktigt kära kollegor, Miriam, satt med mej i min loge. Vi smålyssnade på musik innan föreställning, när hon sa: Detta är en av mina absoluta älsklingssånger, satte de små lurarna i mina öron och gick för att hämta kaffe.

Där och då hände det. Det där som inte händer så många gånger i livet.

Jag lämnade världens vimmel och vilade i en stilla existens. Jag levde ensam i min himmel, i min kärlek, i min sång… jag andades slutstroferna i Rückerts text, och bestämde mej för att göra denna sång.

Jag visste inte var, när o hur.

Bara att.

Jag snackade med dirigenten Daniel Hansson vi spelade in sången med  Malmö Akademiska Orkester; samma fina orkester som jag bl.a. varit på Kuba tillsammans med.

Därefter kontaktade jag regissören, Sun Koh och satte igång med inspelningen. Och här är resultatet. En stilla bedjan om att slita av oss de masker som förblindar oss. Att öppna våra ögon för kärleken.

Det kanske är att slå in öppna dörrar för många. Men fortfarande för allt för få. Ni som besöker min hemsida är enastående vidsynta och toleranta. Men så ser inte hela världen ut.

Fortfarande finns miljontals unga kids som inte vågar komma ut, eller ens vet att det är ett alternativ.

Hundratusentals gråter sig till sömns på kvällarna för att de inte vågar vara den de är i sitt land. På sitt jobb. I sin skola. Eller ens hemma i sitt eget hem.

Tiotusentals som inte kan gå till sin kyrka, moské, synagoga eller annan helig plats för de är inte längre välkomna.

Tustentals som i just detta skälvande ögonblick lever med direkt fara för sitt liv, bara för att de vill älska. Som förnedras, förföljs, blir slagna. Som är dömda till döden bara för att de vill kramas.

De behöver mer kärlek. De behöver vår hjälp för att själva våga leva i kärlek. För deras skull behöver vi påminna om vad som är viktigt. Om vad som är kärlek. Och vad som inte är det.

Vi behöver outtröttligt påminna om att all kärlek är bra kärlek. Om att ingen ska få skrämma oss till tystnad. Ingen ska påtvinga oss ett liv utan möjlighet att älska och älskas, bara för att deras världsbild är uppfuckad.

Detta är mitt hjärtas sätt att krama dessa kids, och säga:

Jag ser er. Jag älskar er.

Jag har släppt taget om världen
som jag brukade ge all min uppmärksamhet
Det var så länge sedan jag gav mig tillkänna
att den skulle kunna ta mig för död

Men det bekommer mig inte det minsta
om den tror att jag gått bort.
Ej heller kan jag förneka det
ty sannerligen, jag har vänt ryggen åt världen

Jag har lämnat världens vimmel
och vilar i en stilla existens
Jag lever ensam i min himmel,
i min kärlek, i min sång.

Filmen om drömmen

Under årtusenden har människor tystats med våld. Varje dag förstörs ovärderliga kulturskatter, samtidigt som kunskap förnekas till förmån för människor som bara vill utöva makt.

Och i detta ögonblick torteras, fängslas och dödas människor… bara för att de är sig själva.

Nu är jag så fruktansvärt trött på krafterna som försöker få oss att vara något vi inte är; vill hindra oss ifrån att vara oss själva.

Det är hög tid för oss att demaskera ytan, och komma ut som oss själva. Vara de vi är. Se ut som vi gör. Älska vem vi vill. Och älska med vem vi vill. När vi vill.

Drömmen

I went to sleep, and now I am refreshed…

Elgars magiska musik börjar med att jag vaknar upp efter att ha dött, och blir förd vidare till efterlivet.

I min fantasi är det en plats full av kärlek, samförstånd, lust och glädje.

Men i verkligheten vill jag inte vänta till nästa liv… jag vill ha det nu. Och det kan vi få, om vi alla börjar agera på det sättet. För världen blir det vi gör den till.

elgar-7

 

Om vi hjälper människor att bli befriade från sin intolerans, homofobi och rädsla för oliktänkande genom att fortsätta lysa upp deras hat och visa att det finns något bättre; Att det går att välja regnbågens alla färger istället för trångsynt mörker. Och att världen blir så mycket vackrare då.

På samma sätt som dragqueenen torkar bort ondskans symbol i slutet av videon, kan vi torka bort svärtan från haters sinnen genom att konsekvent leva i kärlek. Genom att uppmuntra varandra att älska mer. Och genom att själva visa upp vår kärlek för världen.

elgar-2

 

Genom att vägra acceptera förtryckande regimer, homofob lagstiftning, könsmaktsordning, konservativ ortodox religion och politisk extremism. Alla dessa strukturer som när världens intolerans; som odlar hat istället för kärlek.

Genom att ryta ifrån när vi möter de som inte längre agerar i respekt för andra. Genom att ställa krav på våra politiker och offentliga personer att agera. Genom att själva reagera när vi möter vardagsrasism, homofobi eller sexism; att inte fastna i en bekväm vardag, utan alltid ryta ifrån när religioner utövar förtryck istället för frälsning.

Och genom att högljutt ifrågasätta alla de som försöker hindra oss ifrån att fylla världen med lust, glädje, kärlek och älskog – oavsett vilka ideologier, profeter, böcker eller dogmer de gömmer sig bakom.

elgar-6

 

Mitt sätt att göra det är oftast med musik, och det var därför jag gjort denna musikfilm om en värld där vi lever i samförstånd, med respekt för varandra och i kärlek.

Om en värld där vi älskar varandra för det de är.

Och viktigast av allt. Älskar oss själva för de vi är.

Håll till godo. Jag älskar er.

Det är Malmö Akademiska Orkester som spelar under ledning av min goda vän Daniel Hanssons ledning.

Videon är regisserad av den fantastiska regissören Sun Koh.

elgar-3

 

Vi spelade in på ett tågspår i en tunnel i utkanten av Malmö.

Ett stort tack från djupet av mitt hjärta till alla er som var med framför och bakom kamera för att gestalta dessa ord och toner. Ni är med och förändrar världen! Ett särskilt tack till Elisabeth Ohlson Wallin för att du lät oss använda en av dina enastående bilder som har gjort så stor skillnad för så många.

Detta är mitt sätt att visa kärlek; mitt sätt att agera med ton, ord och bild för att föra lite mer hopp in i vår värld.

Detta är också mitt sätt att visa att jag tar min nominering som årets HBTperson på största allvar. Jag älskar er… och tillsammans kan vi förändra världen.

Vi gör det med varje ny tanke och handling. Må de vara i kärlek!

elgar-1

 

Mozart Requiem

Mozarts Requiem är ett av de mest mytomspunna styckena som den klassiska musikhistorien bjuder.

Även om det inte var så dramatiskt som i Milos Formans famösa filmatisering, skrev Mozart denna dödsmässa på sin egen dödsbädd. Bokstavligen. Och han hann heller inte klart utan vissa delar av verket är färdigställda efterråt. Den oftast använda är Mozarts elev Franz Xavier Süssmayrs version, som Mozarts änka uppdrog åt honom.

Varje gång jag hör de inledande d-mollklangerna förflyttas jag i tid och rum, och vet att framför mej har jag nästan en timmes magi. Jag transporteras genom det genomskinliga Kyriet till det rasande Dies Iret för att landa i den första soloinsatsen i Tuba Mirum.

De första 8 takterna är också de svåraste och mest utsatta för tenoren. Det gäller dels att komma upp i styrfart efter att basen tagit sig tid i första oktaven, sen att hitta dramatiken, utan att få det att bli out of style. Utnyttja stillhete i de långa raka d-na som pendlar mellan att vara en clean kvint i den sorgsamma g-moll till att bli en stabil grundton i Reqviets egen tonart; d-moll.

I Recordare får solokvartetten musicera och slingra sej om varandra i de sköna fugatostarterna, och här gäller det verkligen att ge och ta, man får aldrig falla hän åt att bli så solistisk att man glömmer bort att det är en ensemble som ska balanseras.

Confutatis är en av de coolaste satserna, som jag tycker tangerar modern filmmusik… Bilderna jag får för mitt inre när herrkören och damkören blandas är bortom något vi hört tidigare i musikhistorien.

Efter några stora körsatser (bla den kända Lacrymosa och den komplicerade fugan i Quoniam) kommer den långa och intrikata solosatsen Benedictus som återigen visar på vikten av solister som kan sjunga tillsammans, och samtidigt våga ta för sej i solofraserna.

Detta är så otroligt välskrivet att hur man än mår innan man kommer hit, är rösten alltid i topform när man är klar… vilket är lite ironiskt för som solist sjunger man sällan mer efter det här, såvida inte dirigenten önskar att man ska vara med precis på slutet vilket händer ibland.

Därefter är det ganska lite kvar som tillhör Mozart, och Süssmayr väljer att avsluta djupt inspirerad av Mozarts eget Kyrie; eller snarare genom att kopiera det mer eller mindre rakt av. Jag vet inte hur många gånger jag har fantiserat om hur just detta Requiem egentligen hade slutat om Mozart hade fått chans att slutföra det…

ca 55 min har förflutit, och vi väcks åter till liv efter att ha tillbringat denna skälvande timme i gränslandet mellan liv och magiskt efterliv.

En av de häftigaste grejerna med verket är faktiskt den allra sista tonen, om man gör verket i en stor dom.

Jag satt nyligen på ett rep i Uppsala Domkyrka, en av Europas största kyrkor, med en efterklang på 8 sekunder (som väl i Sverige bara slås av Vadstena med sina 12). Då slogs jag som aldrig förr av fenomenet.

När den sista  öppna D-kvinten klingar är man helt inne D-mollvärlden. Men i den rena kvinten börjar naturtonerna leva sitt eget liv och klinga mellan de höga valven och efter första oktaven hör man så en sublim och klockren durters. Det är sannerligen sfärernas musik, och ett löfte om att även om det känns tungt, så finns det alltid ett ljus där bakom…

mozartuppsala

 

Jag har sjungit Mozarts Requiem fler gånger än jag kan räkna, över 50 ggr, men varje gång upplever jag samma storhet och ödmjukhet inför besöket i Mozarts universum. En mer andlig upplevelse kan jag knappast tänka mej, och närmare Gud och Gudinnorna går inte att komma. Iallfall inte på jorden.