Metro 4 – Om mobbing

Sedan sommaren 2015 är jag semimånatlig krönikör på Metro. Du hittar alla krönikor här, och där kan du också läsa alla kommentarer. (En och annan är faktiskt snäll också. Nästan.)

Älskade barn. Jag vet precis hur du har det.

Det är första veckan i skolan, och du har klumpar snarare än fjärilar i magen. Du kunde inte somna igår kväll för du såg deras ansikten framför dig, klungan som du måste ta dig förbi. De kallar dig namn som inte är ditt. Slagen gör hål på dina kläder. Blickarna perforerar din självkänsla.

Det gör ont att föräldrarna inte vet. Men det gör ännu mer ont när de får veta. De passiva lärarna gör dig förtvivlad. De aktiva gör dig orolig, för minsta snedsteg gör kanske din situation ännu värre.

Mobbning är en verklighet utan vinnare. Ett helvete. Nej. Det är värre. För det finns på riktigt. Och det är här och nu. I dag.

Men du, det blir bättre. Jag vet att det inte känns så just nu, men för en gångs skulle kommer jag behöva att du litar på mig. Det är nämligen så att mobbarna försöker bygga upp sig själva genom att trycka ner dig, så när de är elaka handlar det inte om dig. För det är inte dig det är fel på. Du är perfekt.

Det handlar om dem. De är rädda. Och de sanktioneras av den tysta massan av betraktare som höjer mobbarens status genom att låta bli att ingripa. För de är också rädda.

Den enda som egentligen inte är rädd är du. För du går till skolan ändå. Och det skulle bara den som är riktigt modig göra. Du mår piss, men du är där. För du är en superhjälte. För du är magisk och magnifik och ditt agerande är magistralt. Du är en egensinnig enhörning. Du jagar regnbågar. Du är du. Och det finns inget som skrämmer mobbarna mer.

Och det blir bättre. För när ni gått ut skolan kommer ni fortsätta vara samma människor. De kommer fortsätta sitt sisyfosarbete att få fatt på ett fatt egenvärde. Och du kommer fortsätta jaga regnbågar. De kommer förhoppningsvis finna någon som med kramar befriar dem från rädslan. Och du kommer finna en kruka med det guld vi kallar livet.

Det är inte heller ditt ansvar att stoppa mobbningen. Det är de vuxnas ansvar. Jag vet att det är skitsvårt att be dem, men försök att hitta någon som förstår och som pallar ta det ansvaret. Eller om du har någon kompis, be dem ställa krav på de vuxna runt omkring er, för de vuxna ska finnas till där för dig. För att du ska må bra. För att du ska få vara precis den du är. Det är deras förbannade och välsignade skyldighet.

Det som andra hänger ut som dina svagheter i dag, är egentligen dina styrkor. Tumma inte på dem. Låt inte andra kväsa ditt jag eller diktera gränserna i ditt liv. För då ska de få med mig att göra. Fortsätt måla naglarna, ha rosa glittertröjor, ägna rasterna åt att skriva poesi och sjunga för full hals. De kommer fortsätta försöka få dig att tro att det är fel. Men lyssna på mig: Du är perfekt. Du är du.

+ Att semestrarna är över så man kan börja få tag på folk.

– Att semestrarna är över och alla vill ha tag på mig.

Tack

Vaknade innan 6 i morse. Lika uppspelt inför födelsedagen idag som om jag skulle fylla 10. När klockan var 6.30 orkade jag inte vänta längre, så jag ställde om Anders klocka, så han skulle vakna – o jag kunde låtsas sova.

födelsedag

Att fylla 40 är helt fantastiskt. Jag lever i en den rikaste delen av världen där jag har den oerhörda lyxen att kunna lägga energi på att fira. Där jag har den oerhörda lyxen att leva. Åldersnoja är en fåfänga som jag hoppas att jag aldrig drabbas mer än ytterst tillfälligt av.

Och jag lever i en tid där 40 är en fantastisk ålder. Hade jag levt som hob år 3018 i Midgårds tredje ålder hade jag precis nått myndig ålder, och hade jag levt på medeltiden hade jag sannolikt varit död.

Jag är också så oerhört tacksam över att få lov att vara i en comunity där jag både får lov att vara den jag är, och dagligen ges möjlighet att acceptera andra för det de är.

DragQueens

Jag började min födelsedagsvecka genom att träffa några av de få personer som gör mej riktigt starstruck; RuPauls Dragqueens.

En sån ära att få fira med legender som Bianca del Rio, Sharon Needles, Adore Delano, Alaska Thunderfuck 5000, Manilla Luzon, Jinkx Monsoon o Michelle Visage.

Bianca del rio  Michelle visage

Jag är så oerhört ödmjuk inför den vardag som alla de möter som dagligen utmanar de rådande normerna. Och få saker gör det mer högljutt än DragQueens.

Sharon Needles

Det var också DragQueens, tillsammans med Transpersoner och aktivister som Sylvia Rivera, som la grunden till HBTQrörelsen som vi känner den, genom att slå tillbaka mot polisen med sina stiletter vid Stonewallrevolten 1969.

En födelsedagspresent till en sån som mej, som varar livet ut.

Födelsedagsveckan

Veckan har fortsatt med förberedelser inför nästa vecka som både har en skivinspelning (Svensktoppen here I come!), en middag hos Talmännen i riksdagen (Kanske får sitta en hel middag med Björn Söder. Gulp.), en heldag hos tatueraren (väljer fortfarande motiv, Judy Garland eller Zelda?) och en spelkväll med innersta kretsen av Zeldaspelet som jag fick av Anders i morse.

Om jag inte använde all den kärlek som jag får idag (vågar knappt gå in på min tidslinje på FB) för att försöka göra världen till en lite mer kärleksfull plats, så skulle jag inte leva.

Och på lördag har jag förmånen att ha en födelsedagsfest som jag drömt om länge. (smygkika här, för jag lovar att ni kommer få rapporter efteråt ändå… o ni är välkomna att följa flödet under #Rickard40…)

Nästa 40 år

De veckliga attackerna från di religiöse o di tokpolitiska mot världens kärlek är som bortblåst, när jag (låtsas) sova o Anders kommer med en bricka med fil o ett paket. Inget kan nå mej när jag nu är medelålders.

När jag är mitt i livet.

Och när jag får lov att röra mej mitt i livet, mittemellan den yttersta politiska makten och aktivisterna vid kravallstaketen, mellan gömda flyktingbarn och RuPaul – då kommer jag aldrig någonsin åldersnoja. Då kommer jag bara fortsätta arbeta för det jag tror på.

Jag har bara precis börjat. Och ni haters, troll, fundamentalister, ortodoxt religiösa, politiska assholes och andra missunnsamma idioter; beware. För jag fyller inte bara medelålders; jag är också en Hobbit som just blivit myndig, och som outtröttligt slåss mot den Ganondorfska ondskan. Och jag kommer efter er!

För så länge jag lever, och jag kommer leva uti hundrade år, kommer mitt högsta mål vara att alla barn ska få känna sej lika accepterade, älskade och hyllade som jag gjorde när jag fyllde 6.

Och fortfarande gör.

barn

Tack för att ni låter mej hållas – och tack för era födelsedagshyllningar. Tack är ett litet ord. Men också det största.

Tack.