HomoLobbyn

Jag har försökt hålla det hemligt. Men nu går det inte längre.
Kända för er gedigna källkritik och insiktsfulla kunskap om er historia, var det bara en tidsfråga innan ni i Nordfront och Nordisk Ungdom skulle avslöja hela min komplott. Så jag erkänner:

Homolobbyn existerar. Jag är dess härförare. Och ni har överglänst mej med sina sluga tillvägagångssätt:

När ni snubblade in i Stockholms Pridparad trodde jag att den pinsamma mänskliga tusenfoting ni tvingades ner i var polisens sätt att kontrollera er. Men det var ju tvärtom; ni ägde situationen fullständigt. Skedande varandra, skrev mot bak, var ni inte alls som Benny Hill-sketch. Istället kunde ni i lugnt och ro betrakta Homolobbyns årsmöte. Genialt.

När ni brände regnbågsflaggor trodde jag det var patetiska pojkstreck. Men nu inser jag att röksignalerna är avancerad internkommunikation.
Precis som jag trodde att era treordsmeningar med felinterpunktion i kommentarsfält samt er oförmåga att begripa skillnaden på homosexualitet och pedofili var tecken på prepubertal intelligensnivå. Men jag hade fel. Det är era komplexa masterminds egen Enigma. Brilliant.

När ni hyllade den homosexuella kompositören Tjajkovskis självmord misstänkte jag att det var ett bevis på en genomvidrig, misantropisk människosyn. Men ack vad jag bedrog mej. Ni vill ju bara locka mej ut ur homolobbyns skuggor genom att låtsas vara klassiskt bildade. Lysande

När ni om någon vecka i Göteborg ska reinacta nazismens utrensningar är det ju inte alls något fullkomligt avskyvärt som borde förbjudas. Det är ju bara ett förspel för det kollektiva ofredande av varandra som ni ämnar avsluta kvällen med. Varför skulle annars så många uniformerade män med lystna blickar bestämma dejt med varandra? Sexigt.

Och ni ska inte bry er om att er führer just blivit åtalad för hets mot folkgrupp. Vadå? Får en übermench inte ens heila lite när hen bedriver sin kampf? Va?!

Så. Nu lägger jag korten på bordet. Homolobbyn finns. Vår hemliga agenda bygger på respekt för människor, oavsett var, hur eller när de är födda och vi drivs av viljan att låta människor älska mer.
Vi är besatta av tanken om en värld som vilar på kärlek och vårt förstuckna tecken är ett leende mot en människa vi ännu inte känner.

Vi är avslöjade.

Så äntligen kan ni sluta spela Dueling Banjos.

Påskkrönika

Artikeln var först publicerad på SVT


I lågstadiet lärde jag mig om påsken genom att korsfästa gubbar i flirtkulor på gamla grenar, och på ett diabildsspel såg vi hur allting började med att Jesus driver månglarna ur Templet.

Nånstans i mitt flöde, insprängd mellan kycklingar och Blåkulla, flimrar bilden av den torterade mannen återigen förbi. Det är bara det att det är inte Jesus jag ser.

Och det är inte för 2000 år sedan. Det är en ung homosexuell man i den Ryska republiken Tjetjenien. Och det är idag. De senaste veckorna har delrepubliken intensifierat sin häxjakt på människor, vars enda brott är förälskelse.

Presidenten Ramzan Kadyrov har förnekat att det skulle finnas några HBTQ-personer i Tjetjenien, och om de finns är det upp till deras släktingar att förinta dem.

Av de få som lyckats fly till HBTQ-centret i Moskva får vi farhågorna om massutrensningen bekräftade.

Jesus lär ha begravts och återuppstått. I Tjetjenien begravs männen levande, och glöms bort. Men. Kanske kan vi bidra till en liten förändring? Vissa kan det definitivt.

Margot Wallström. Hej. 2013 var vi många som såg hur Rysk lagstiftning blev allt mer omänsklig.

Vi ville visa HBTQ-personer i landet att vi såg dem, och göra precis som Sverige gjorde på sin Ambassad i Kosovo; hissa regnbågsflaggan under en enda dag.

Det är inget Wienkonventionen förbjuder, men din företrädare på posten vägrade ändå alliera sig med den mångfald och tolerans flaggan står för.Då var det många från ditt parti som kallade honom feg. Men det vet jag att du inte är. Eller?

Stefan Löfvén. Hej. Sist vi sågs var bakom scen i Pride Park. Du berättade hur glad och stolt du var över att vara där, och sen tog vi en selfie med några dragqueens.

Pride är inte främst glam och gammal schlager.

Det är ett arv från Stonewalls dagar där vi slåss för rätten att leva och älska utan att trakasseras. Vill du visa att du tar både kampen, och ditt välkomnande dit, på allvar bör du omedelbart ge de HBTQ-personer, som annars riskerar att dödas, en fristad i Sverige.

Jag vet att du vill hjälpa dem. Eller? Jag vet också att ni båda har en kongress att tänka på.

Men de som torteras i detta ögonblick behöver två minuter av er dyrbara tid där ni förklarar Sveriges hållning för er kollega Kadyrov och världen. Det är bara en fråga om att prioritera, och jag vet att detta ligger högt upp på eran agenda. Eller?

I Kaukasusregionen är islam, ortodoxa kyrkan och katolicismen bland de största religionerna, och de som flytt till Sverige behöver veta att de kan vara trygga i religionsutövningen i sitt nya hemland.

Så Sveriges Muslimska Förbund, Ortodoxa kyrkan och Katolska Kyrkan (och andra religioner som värnar om kärlek) bör med gudomlig klarhet förkunna att i Sverige är ömsesidig kärlek mellan vuxna människor något vi uppmuntrar och skyddar, oavsett vilka gudar eller gudinnor vi väljer att tro på.

Ni kanske till och med kan göra det tillsammans.

Jag vet att ni inte vill ha några tveksamheter i den här frågan. Eller?

De månglare som inte vill handla i kärlek i världssamfundets tempel behöver få sina offerbord omkullvälta. Och då kan vi inte vänta på en uppståndelse. Vi behöver stå upp för kärleken nu.

Själv kommer jag skänka gaget efter gårdagens konsert till Regnbågsfonden, samt outtröttligt fortsätta tala om, och agera för, ett samhälle som genomsyras av kärlek.

Det kommer inte rädda hela världen, men det kommer kanske göra lite, lite skillnad för någon.

Det är det enda jag kan göra. Och jag vet att jag inget hellre vill.

Nationaldagsbakelsen

Vid nationaldagsfirandet i år bad SVT och Skansen mej att uppdatera nationaldagsbakelsen. Det var nog lite på skoj sådär, men jag tog självklart uppgiften på största allvar.

Den gamla Nationaldagsbakelsen är från 1984, och idag ser Sverige väldigt annorlunda ut. Därför tycker jag att bakelsen också ska se annorlunda ut.

Så i min uppdaterade version är botten av mandelmassa utbytt mot en med pistagenötter och rosenvatten, för att visa på influenserna från mellanösterns bakverk.

Sedan är den täckt med ett lager av mocka och mörk choklad. Både kaffe- och kakaobönan började spridas i Sverige på 1600-talet och till en början var det många som var skeptiska. Det var något nytt som de inte kände till och som smakade annorlunda än de invanda gamla smakerna. Men efter hand började människorna förstå att det nya inte var farligt och skulle förgöra oss eller utplåna vår identitet. Istället omfamnade vi det och idag vet jag få som inte kan njuta av antingen choklad eller kaffe. Eller både ock.

Därefter lägger jag en kräm med vit choklad som är både söt, omfamnade och mättad med smak och känsla – så som jag tycker vi ska behandla varandra.

Slutligen toppar jag med ätbara blommor, för det är i mångfalden som helheten blir som vackrast.

Lycka till med bakningen.

nationaldagsbakelsen

Bottnar

2 ägg
3 dl socker
1 msk flytande honung
fröna från en halv vaniljstång
Rosenolja/essence (kvantiteten beror på koncentrationen i oljan, så här får man gå på feeling)
1 krm salt
1 1/2 dl vetemjöl
100 g smält smör
1 dl pistaschnötter, grovhackade

Mörk choklad
Snabbkaffe

Blanda samman socker, honung, ägg och rosenvatten.
Rör ner salt, vanilj, nötter och mjöl, och slutligen det smälta smöret.

Häll ut i bröad form så det blir ca 2-3 cm tjockt lager och grädda i ca 20 minuter i 175 grader till en seg kaka.

Smält chokladen och rör ner en liten, liten dust av kaffepulvret. Ringla sedan över den svalnade kakan.

Skär ut runda bottnar, ca 8 cm i diameter.

bottnarna
Chokladkräm

100 gram vit choklad
2 äggulor
2,5 dl grädde

Smält chokladen och låt svalna något. Rör sedan ner äggulorna och se till att det blandas ordentligt. Låt smeten svalna helt. Vispa grädden och vänd sedan ner i chokladblandningen. Låt stå svalt några timmar för att stelna.
Konsistensen ska vara som en luftig kräm som går att göra en kupol av ovanpå bottnarna. Och är du konsistensnörd kan du alltid slänga ner lite vegetabiliskt förtjockningsmedel i krämen.

Du kan också frysa krämen, och ta fram den när du behöver den. Tar du då en varm sked så kan du göra vackra äggformade kulor och lägga direkt på din kaka.

Strö slutligen färska ätbara blommor över bakelsen.

Dessa är såklart utmaningen att hitta när de inte längre växer viol, blåklint, ringblomma och syrén utanför husknuten som nu under midsommartider… Men hittar du bara en besprutad ros så har du kommit långt, och det finns nästan alltid att uppbringa. Du kan också fråga i din butik eller beställ på nätet, särskilt under vinterhalvåret.

nationaldagsbakelse

Metro 7 – Om rasister

Sedan sommaren 2015 är jag semimånatlig krönikör på Metro. Du hittar alla krönikor här, och där kan du också läsa alla kommentarer. (En och annan är faktiskt snäll också. Nästan.)

Jag vet allt om att vara i otakt med den rådande tidsandan. När jag sminkade mig i mellanstadiet var jag före min tid, och när jag tog på min nitpimpade jeansväst idag var jag hopplöst efter. Så jag tror jag möjligen anar något om hur ni har det, kära rasister. När samhället samlar sig för att dansa med människor i nöd, måste det vara plågsamt frustrerande att försöka bibehålla er marschtakt. Helt enkelt för att ni är en sisådär 75 år efter er tid.

Men ni behöver inte skämmas över att ni haft fel, för också solen har sina fläckar. Förra veckan försökte jag hänga upp en tavla med en stor spik i en tegelvägg, fastän min make hävdade att vi behövde slagborr. Tavlan ramlade ner. Och halva väggen med den. Han hade rätt. Jag hade fel. Och det är okej att erkänna.

Att vilja resa murar och måla världen i moll genom att mota medmänniskor mot en säker död är själva kvintessensen av att ha fel, och det är hög tid att lämna detta sjunkande skepp av åsiktsskit.

Rara rabulister: Släpp rancune och rasande raptus. Rata viljan att ramadan ska ramponeras, medan rashygien är comme-il-faut – det är okej att erkänna ert misstag. Vi kommer inte att döma er. Tvärtom. När ni säger: ”fuck alltså, jag var så sjukt lost, förlåt” kommer frustrationens tyngd att släppa från ert bröst och ni kommer möta en kärlek ni inte trott är möjlig.

Och under #HelaSverigeSkramlar skrek sig en handfull styvnackade murbyggare hesa för att kalla oss andra PK-maffian. Och ja. Om PK innebär att sprida kärlek, riva gränser och sträcka ut hjälpande händer – då är det den enda maffia jag någonsin vill tillhöra! Och ni är välkomna hit. We have cookies. Ta chansen att vidga era sinnen. Jag vet numera hur en slagborr fungerar, och ni har ett gyllene tillfälle att emancipera er från misantropin och migrera in i empatins multiversum. Vi väntar här med öppna armar. För det är nämligen så man gör med någon som flyr från mörker och elände. Det är det första vi kommer lära er när ni glider in på vår strand i era odugliga livsfarkoster.

Och innan någon går bärsärk är jag tvingad till några få förekommanden. För nä. Jag håller inte våldsbejakande religionsuttryck bakom ryggen. Nope. Jag är ingen extremist. Näpp. Jag tror inte att alla SD-röstare bär på en Darth Vadersk ondska, bara för att den råkar vara relativt överrepresenterad bland deras förtroendevalda. De som finns kvar vill säga, och inte blivit politiska vildar. Och nix. Jag tycker inte att vi ska skita i att hjälpa där. Tvärtom. Jag tycker det är vår välsignade skyldighet att använda vårt överflöd för att bidra till en lite mer kärleksfull och varm värld både här och där. Mest överallt faktiskt.

Och lever vi inte kärleksfullt med varandra på denna lilla planet i ett oändligt universums ytterkant, dör vi i motsatsen. Den världen vill jag inte leva i. Eller dö i.

+ Skönheten i alliterationer.

– Människor som skickar dödshot för att de inte fattat att SAOL finns på nätet.

Metro 5 – Om murar i Europa

Sedan sommaren 2015 är jag semimånatlig krönikör på Metro. Du hittar alla krönikor här, och där kan du också läsa alla kommentarer. (En och annan är faktiskt snäll också. Nästan.)

Jag har just lagt sista handen vid en metakrönika om en Metrokrönika. Full av fyndiga alliterationer och språkekvilibristik. Då börjar nyheterna och ögonblickligen stannar tiden. De där bilderna vi alla har sett, överfaller mig: Barnet med huvudet ner i sanden på strandkanten. Människorna som numreras av polisen med en spritpenna.

En god vän sms:ar med en enda fråga: Vad ska vi göra? Inget mer än så. För hen har inga svar. Och inte jag heller. Bara en enorm frustration över hela situationen. Jag förstår inte hur alla kan ha så där tvärsäkra svar på lösningen, när vi inte ens har en samlad bild av hur situationen ser ut. Vi vet inte hur många människor som är på flykt. Vi vet inte var de är. Varifrån de kommer. Vi vet inte ens vad de heter, för vi kallar dem för en siffra.

Jag brygger en kopp kaffe och försöker förstå hur jag ska fortsätta med mitt dagliga värv, medan krigsherrar som kidnappat gudarnas namn våldför sig på mänskligheten med en intensitet som får Satan själv att framstå som min milda mellanstadiefröken.

Vi bygger murar längs med påhittade gränser, medan alla bara bråkar. Två människor står en meter ifrån varandra i Aktuellts studio i skriker. Det står långt ifrån varandra. Två människor står en meter ifrån varandra på en sandig slätt och skriker: ”Hallå, nummer 24601! Backa ett steg, tillbaka till ditt eget land. Du är i mitt land nu. Här får du inte vara!” De ser varandra i ögonen, samtidigt som de står så långt ifrån varandra att de aldrig kommer mötas.

I den allra första artikeln i FN:s allmänna deklaration om de mänskliga rättigheterna står att vi alltid bör handla gentemot varandra i en anda av gemenskap. Jag försöker bygga en gemenskap runt mitt skrivbord i Malmö genom att sätta in pengar till Unicef. Istället för att förlamas av att jag inte är i Budapest och delar ut rent vatten och skyddspass påminner jag mig själv om att ingen kan göra allt. Men alla kan göra något.

Metro bankar på dörren för att jag ska leverera min krönika, och jag gör något. Jag river den gamla krönikan och använder min lilla plattform för att istället påminna mig själv om att i en gränslös värld är varandra det enda vi har. Och istället för låta handfallenheten hindra mig från att sträcka ut en hand till en medmänniska uppmuntrar jag mig själv att handla. För har vi inte en anda av gemenskap att stå på, kommer vi att falla handlöst.

Världssamfundet behöver sätta ner foten mot de mörkrets furstar som krigar sönder land efter land. Hem efter hem. Och under tiden behöver vi i världens ojämförbart rikaste finrum orka ge till dem som inte har något. Ens ett namn. Om än bara några kronor. Vi behöver krama en främling och stötta de politiker som vill riva murar, istället för att klä våra hjärtan i taggtråd. Det är att andas gemenskap.

+ Att frossan i natt sannolikt bara är en förkylning.

– Att en förkylning hindrar mig från att skrika så starkt som jag egentligen skulle vilja.

Varberg, Calling for peace.

Jag är på Varberg Choir Festival för att sjunga, och vid invigningen fick jag möjlighet att säga några ord om den tid vi befinner oss i. I år firar vi 100-års jublieum för Rosenfredsöverenskommelsen, den som kom att bli FN som vi känner det. Och detta bortglömda drama utspelade sej bara hundra meter från det torg i centrala Varberg där jag sjöng igår.

För mej är det historisk mark. Fredshistorisk.

Detta är grunden för det tal jag höll igår.

varberg calling for peace


Jag har sjungit kör sedan jag var barn och under lång tid var jag var enda pojken i flickkören i Halmstad. När jag var 13 åkte jag på min första körresa. Det var till Berlin, och där hade jag två av mina tonårs mest omtumlande upplevelser.

Den ena var den berusande känslan av körsångens glädje.

Det andra var den bedövande känslan av krigets fasor. 

För detta var på den tiden då Berlinmuren fortfarande stod som ett monument över mänsklig ondska. Jag minns, som vore det en minut sedan, känslan när mina tunna fingertoppar drog över murens tjocka cement. Varenda millimeter var en punktskrift som berättade historien om maktbegär, främlingsfientlighet och hat, bortom besatthetens gräns.

Den berättade historien om krig.

När jag kom hem blev jag medlem i både Svenska Freds.

Och det var också Svenska Freds som samlade 200 samfund för ett samtal och samarbete kring samtidens samhälle; om framtidens sätt att hålla sams.

För hundra år sedan, bara hundra meter här ifrån, började några människor förändra värden. när Varberg var värd för värden mitt under ett vansinnigt världskrig.

På rosenfredsskolan, vars takknoppar vi ser härifrån, antogs det dokument som blev den gjutna grund som sen blev Förenta Nationerna; Jag läste dokumentet inatt, och det har en andemening som är mer aktuell än det var när det skrevs. Dessvärre.

Varje krig är en skamfläck i mänsklighetens historia. 

Varje krig är ett brutalt återfall i barbari

Varje krig åstadkommer omätlig ödeläggelse av kulturvärden. 

Varje krig är ett övergrepp på människan, och mänskligheten.

Allt detta vet vi. 

Runt om i världen finns människor som saknar framtidsutsikter. Vi möter deras blickar varje dag, om vi vågar ha ögonkontakt. Människor som fängslas för sina politiska åsikter, förföljs för hur de ser ut, slits från sina hem för att nån annan drar gränserna, torteras för vilken gud de tillber och dödas för vem dom älskar.

Detta vet vi också. Detta är inte bara ord. Detta är inte bara historia. Detta är världen. Vår värld.

De flesta av oss här ikväll är, tack och lov, förskonade. Kvällssolen skiner över oss; tusentals människor som mött upp på ett fridfullt torg. Vi är fria. Vi är i fred. Och det ger oss en möjlighet att använda våra röster för att sjunga tillsammans.

Och det ger oss en skydlighet att använda våra röster för att skapa en värld där vi lever tillsammans,

Det ger oss ett tillfälle att vara den förändring vi vill se!

Just be the change you want to see.

Orden är Ghandis. Och när fredsmötet i Varberg ägde rum, hade dessa berömda ord just börjat cirkulera över världen.

När framtiden känns ogenomtränglig så uppmuntrar Gandhi mej att se klart på världen. Och på hur jag skapar den. 

Han viskar i mitt öra att jag ska vara förändringen jag vill se. Och jag vill skrika ut hans ord världen; sjunga om en värld som inte definieras av våra olikheter, utan av vår gemensamma önskan om fred och frihet. 

Sjunga om en värld som inte definieras av hat och intolerans, utan av kärlek och möjligheter.

Vi börjar skapa fred, genom att vara fred – genom att sjunga fred. Och det är därför vi är här ikväll!

Detta är den grunden för FN. Detta är de ord mina fingrar läste när jag gick längs med Berlinmuren.

Detta är den mening vi behöver fylla världen med, genom att vara den.

Genom att alltid uppmuntra tolerans. 

Genom att alltid  skapa frihet. 

Genom att alltid sprida kärlek. 

Och genom att alltid vara fred. Alltid.

För när vi är den förändring vi vill se, då är vi början till en värld av fred.

Rickard Söderberg – Varberg 20150515

Samvetssammelsurium

Samvete är livsviktigt. Det hjälper oss att agera med hjärtat.

Men samvetsfrihet är livsfarligt, för det är hjärtlöst. Det har, trots namnet, inget med frihet att göra, utan är ett sätt för människor att sätta sin högst privata tro över skyldigheten vårda i sitt yrke.

Är du Jehovas vittne ska du kunna vägra blodtransfusion.

Är du ortodox muslim ska du kunna vägra vissa undersökningar.

Är du frikyrkopastor ska du kunna vägra viga människor utan att först dra ner brallorna på de förälskade, och idka lite bibliskt skrevtittande.

Och. Enligt Kristdemokraternas nya ledare behöver vi nu lyfta frågan om att region-och landstingsanställda ska kunna vägra göra sitt jobb. Iallfall om ShivaJesusMuhammed eller typ Gandalf säger så.

Samvetsfrihet

Begreppet har ett läskigt arv, och blev känt 1958, då man ville låta biskopar slippa viga kvinnor till präster.

Och jag håller egentligen med anhängarna. För naturligtvis ska ingen människa tvingas utföra en abort. Och det är också därför det finns ca hur många yrken som helst i världen där man inte behöver göra det.

Men har man valt en utbildning och ett jobb där abort är en del, då får man vara så snäll och stanna vid sin läst, istället för att välja ut de delar som passar.

Annars hade jag blivit proffsfotbollsspelare. Förutom själva spelandet på planen, som jag inte kan utföra av religiösa skäl. Men resten går bra; Jag skulle va först in i duscharna, och sist ut.

Men jag har fått förklarat för mej att det inte fungerar så för fotbollsspelare.

Och det gör det inte för barnmorskor heller.

Nej till livet

När världens samlade intelligentia insett att kvinnans kropp är kvinnans val har vi kvar en skränande massa som fortfarande vill bränna Copernicus skrifter för att de har mage att påstå att jorden är rund. Samt den nytillträdda ledaren för ett marginaliserat riksdagsparti som sittdansar på 4%-spärren. Men frågan om att inskränka abortfriheten är för ömtålig för att bjudas upp till dans.

Jorden är 3000 år gammal. Och 4 stamceller som är 6 timmar gamla är i princip en vuxen människa. Prisa Herren.

Nymoralister och tokreligiösa fortsätter med sin hets och sin fulretorik, samtidigt som de har uppenbara svårigheter att inse fakta; Förbjuden abort inte leder inte till färre aborter. Det leder bara till att fler illegala aborter, som enligt WHO dödar en kvinna var tionde minut.

Medan du läser detta inlägg kommer en kvinna att dö för att vissa väljer en morula, som inte ens skulle överleva i en petriskål, framför en vuxen kvinna som hamnat i en situation hon anser är ohållbar.

I Länder som USA har abortmotståndarna tillåtits vika ut sej, och där står varenda abortklinik under ständigt mordhot. Det är som vanligt lite oklart var i Bibeln de hämtar sin motivation. Men vi låter dem bläddra, och hoppas de hittar ritningarna till en ark, så de kan segla iväg, och låta oss andra fortsätta leva.

Akta er för kanten bara.

Tack

Vaknade innan 6 i morse. Lika uppspelt inför födelsedagen idag som om jag skulle fylla 10. När klockan var 6.30 orkade jag inte vänta längre, så jag ställde om Anders klocka, så han skulle vakna – o jag kunde låtsas sova.

födelsedag

Att fylla 40 är helt fantastiskt. Jag lever i en den rikaste delen av världen där jag har den oerhörda lyxen att kunna lägga energi på att fira. Där jag har den oerhörda lyxen att leva. Åldersnoja är en fåfänga som jag hoppas att jag aldrig drabbas mer än ytterst tillfälligt av.

Och jag lever i en tid där 40 är en fantastisk ålder. Hade jag levt som hob år 3018 i Midgårds tredje ålder hade jag precis nått myndig ålder, och hade jag levt på medeltiden hade jag sannolikt varit död.

Jag är också så oerhört tacksam över att få lov att vara i en comunity där jag både får lov att vara den jag är, och dagligen ges möjlighet att acceptera andra för det de är.

DragQueens

Jag började min födelsedagsvecka genom att träffa några av de få personer som gör mej riktigt starstruck; RuPauls Dragqueens.

En sån ära att få fira med legender som Bianca del Rio, Sharon Needles, Adore Delano, Alaska Thunderfuck 5000, Manilla Luzon, Jinkx Monsoon o Michelle Visage.

Bianca del rio  Michelle visage

Jag är så oerhört ödmjuk inför den vardag som alla de möter som dagligen utmanar de rådande normerna. Och få saker gör det mer högljutt än DragQueens.

Sharon Needles

Det var också DragQueens, tillsammans med Transpersoner och aktivister som Sylvia Rivera, som la grunden till HBTQrörelsen som vi känner den, genom att slå tillbaka mot polisen med sina stiletter vid Stonewallrevolten 1969.

En födelsedagspresent till en sån som mej, som varar livet ut.

Födelsedagsveckan

Veckan har fortsatt med förberedelser inför nästa vecka som både har en skivinspelning (Svensktoppen here I come!), en middag hos Talmännen i riksdagen (Kanske får sitta en hel middag med Björn Söder. Gulp.), en heldag hos tatueraren (väljer fortfarande motiv, Judy Garland eller Zelda?) och en spelkväll med innersta kretsen av Zeldaspelet som jag fick av Anders i morse.

Om jag inte använde all den kärlek som jag får idag (vågar knappt gå in på min tidslinje på FB) för att försöka göra världen till en lite mer kärleksfull plats, så skulle jag inte leva.

Och på lördag har jag förmånen att ha en födelsedagsfest som jag drömt om länge. (smygkika här, för jag lovar att ni kommer få rapporter efteråt ändå… o ni är välkomna att följa flödet under #Rickard40…)

Nästa 40 år

De veckliga attackerna från di religiöse o di tokpolitiska mot världens kärlek är som bortblåst, när jag (låtsas) sova o Anders kommer med en bricka med fil o ett paket. Inget kan nå mej när jag nu är medelålders.

När jag är mitt i livet.

Och när jag får lov att röra mej mitt i livet, mittemellan den yttersta politiska makten och aktivisterna vid kravallstaketen, mellan gömda flyktingbarn och RuPaul – då kommer jag aldrig någonsin åldersnoja. Då kommer jag bara fortsätta arbeta för det jag tror på.

Jag har bara precis börjat. Och ni haters, troll, fundamentalister, ortodoxt religiösa, politiska assholes och andra missunnsamma idioter; beware. För jag fyller inte bara medelålders; jag är också en Hobbit som just blivit myndig, och som outtröttligt slåss mot den Ganondorfska ondskan. Och jag kommer efter er!

För så länge jag lever, och jag kommer leva uti hundrade år, kommer mitt högsta mål vara att alla barn ska få känna sej lika accepterade, älskade och hyllade som jag gjorde när jag fyllde 6.

Och fortfarande gör.

barn

Tack för att ni låter mej hållas – och tack för era födelsedagshyllningar. Tack är ett litet ord. Men också det största.

Tack.

Människan står över Gud

Efter veckans Uppdrag Granskning har trollen trollat, i hopp om att samhället ska vara lika oförmögna som de själva att se skillnaden på en terrorist och en muslim; En vad-var-det-vi-sa-attityd där de friskt blandar ihop muslimska äpplen och mögliga terrorpäron till en soggig rasistisk fruktsallad.

Men ska vi överhuvudtaget kunna närma oss frågan behöver vi, som vanligt, vara lite mer nyanserade än trollen.

Det är farligt om vi börjar dra förhastade likhetstecken mellan kritik av religion och kritik av invandringen. Månar man om människan, är den rätta logiken: ju mer problematisk en religion är, desto fler måste beredas plats i flykt från dess effekter. Oavsett vilka andra slutsatser ljusskygga rasister gått i affektkramp senaste dygnet för att få oss att tro.

Det finns en kritikskräck ifråga om islam, för den som gör det riskerar omedelbart att placeras i samma fack som rassar. Men jag kan inte tyst se på när mina Dorothyska syskon straffas, utan måste lyfta frågan, trots att vissa lär välja att missförstå.

Och jag kräver inte att Islam i Sverige ska ta ställning om ditten och datten, då moskén är en plats för samtal med Gud, inte med media. Men när det gäller en fråga som (enligt vedertagen forskning) rör uppemot 8% av världens befolkning, inkl 8% av alla muslimer, är det inte oviktigt.

Och när man tillhör samma religion vars lagar står ansvariga för både så många oerhört grymma straff av HBTQpersoner, och iskallt fällda domar över människor baserat på saker människan inte kan påverka, då borde det vara i de mänskliga delarna av religionens egna intressen att ta avstånd ifrån detta med samma höjd och klarhet som luften en brittsommardag.

Om inte annat för att undvika den rådande förvirringen och mota bög-Olle i grind.

moske

Eftersom ingen skulle vara lyckligare än jag om mina misstankar om Islam var fel, så går jag in på större islamsidor i Sverige för att se vad de skriver. Kanske har de krupit till Kaba och erkänner att de haft en märklig syn på delar av kärleken, och ber om förlåtelse, istället för att whiteknocklar sig fast vid smygHBTQfobin.

Detta är en oerhört aktuell fråga, så jag hoppas.

Men blir ganska förvånad när svaret oftast är: Ingenting.

islamska förbundet

islam.nu

På sina egna sidor, där de har möjlighet att uttrycka sej, och utveckla ämnet precis som de vill – väljer de att inte ta i frågan. Det tycker jag är synd. Och snudd på oacceptabelt.

Jag har så många muslimer i min närhet som jag älskar, och som har hjärtat på rätta stället, och de är lika frustrerade som jag över tystnaden.

För mej är frågan binär; Antingen står man upp för villkorslös kärlek – eller så sitter man i hatets knä. Denna kaka går nämligen inte att både äta och ha kvar. Kärleken är inte lembasbröd.

Och här är det upp till var och en av oss att vara kristallklara om huruvida vi vill ha en värld med mer kärlek. Eller mindre.

charlie

Vi kan aldrig tillåta att hat gömmer sig bakom religiösa förhängen. Ingen lokal är så helig att den kan tillåtas härbärgera HBTQfobi. För att bönen är självvald. HBTQintolerans också.

Men vad som får fjärilarna i magen att lyfta är det inte. Inte heller vad som får blodet att hetta.

På det sättet står människans kärlek alltid över Gud.

Alla Gudar.

regnbågskrigare 11

Kanske är det tid för Islam i Sverige att uttryckligt följa den väg som Svenska Kyrkan tog för något decennium sedan: att omfamna ömsesidiga ömsinta omfamningar. Utan att först kräva att få se mellan benen på de som kramas…

Under tiden enas vi om att öppna gränserna för alla de som flyr undan förföljelse, tortyr, krig och hat; för varje människa ska kunna leva fritt i kärlek, också som muslim. Kan inte tänka mej något vackrare än att låta Sverige vara en fristad för människor som bara vill ha fred, frid och kärlek. Alla är välkomna.

Och den som hävdar att vi inte har möjlighet att bidra till det… den behöver nog vidga sina vyer lite.

sooreh hera

Fotot är av den kvinnliga, Iranska konstnärinnan Sooreh Hera.

Snön är inte mjuk

Vaknar i ottan. Melodifestivalnerverna börjar göra sig påminda. Hotelrummet är lite för varmt. Sängen för mjuk. Kuddarna för höga.

Känner mej först frustrerad. Tills jag drar bort gardinerna och tittar ut på gatan. Då fylls jag med en dyster tacksamhet. Och yster lystnad att tala. För tiden för tystnad är över.

Från mitt fönster ser jag en tiggare. En människa.

Hon är lortig. Kanske bor hon i någon av kåkstäderna där har hemlösa försökt bygga upp ett liv av gamla presseningar och plankor. De har en eldstad i sitt tält och bajsar bakom ett träd. De kan inte tvätta händerna för vattenpölarna på marken är frusna.

Kanske bor hon i den mjuka snödriva hon sitter i.

Detta är världen idag. Sverige idag. Mitt kvarter idag.

tiggaren

Det finns många problem med situationen för hemlösa. Men det är lika effektivt att kräva att de ska lösa situationen själva, som det är att skrika på min nagel, som jag just har slått upp, att den ska läka.

Läk damn you nagel. LÄK!

För det fungerar inte så. Min kropp måste ta av sin kraft för att lösa situationen. Och vår samhällskropp måste göra detsamma; denna kropp som tillhör den rikaste 1% i världen.

Robin Hoodsk Antikrist

I veckan har jag läst åtskilliga rapporter om människor som spottat på och sparkat ner tiggare. Tillomed de som stulit från dem; en slags Robin Hoodsk antikrist. Ta från de fattiga o ge till de rika.

Tänk att det då fortfarande finns vildvittror som tror att lösningen på denna mänskliga misär är att förbjuda den. För det fungerar så bra. Mord, droger, stölder och folk som cyklar utan fungerande ringklocka är förbjudet, och nu ett minne blott.

Not.

När förbudsröster höjs är jag intresserad av hur de tänker. Om de tänker.

Hur ska förbudet efterlevas? Är det polisen som ska jaga växelmynt från halta o lytta? Och vilka blir påföljderna? Utskällning? Kölhalning? Böta med slantarna i sin pappmugg?

Få odlar fortfarande myten om tiggare som gömmer guldjuveler i sina lortiga kläder. Ingen tiggare har ännu klivit in i rummet och med dörrkarmsbreda axelvaddar och med Alexisröst förklarar att de äger 51% av mitt oljebolag?

För de är inte i en tiggarkartell. Det är människor som har hamnat i en situation de förlorat kontrollen över; människor som inte har de möjligheter som du och jag har.

De är människor.

I våra grannländer har förbudstaktiken praktiserats, med stor framgång. Om man med framgång menar att man blundar för det mänskliga lidandet genoom att stänga dörren för den som är hungrig.

Och är det törhända så att Harpyjorna inte vill hjälpa de hemlösa till ett värdigare liv. De vill bara slippa se dem på väg hem till Stepford.

Syns inte. Finns inte.

vildvittran

Sitt och sov

I veckan blev hemlösa utslängda från ett nattcafé för att de hade mage att lägga sej ner på golvet och sova, trots att de kommunala tjänstemännen tydligt förklarat att det bara var ok att sitta och sova där.

Lokalen blev naturligtvis utrymd.

Min för mjuka säng med för höga kuddar ter sig plötsligt underbar. För det är en säng. Och snön är inte mjuk att sova i.

Politikerna måste vakna och stiga upp ur sin snödriva nu. Det är nämligen tid att ta ansvar; Lokalt för att göra vardagen uthärdlig, och nationellt och internationellt genom att aktivt arbeta för att förändra situationen.

Svenska politiker behöver dessutom sluta vara så ängsliga i fråga om att sätta press både på de länder som inte tar hand om sina medborgare, och på de länder som inte är är med och delar på ansvaret för mänskligheten.

Fram tills dess får vi alla lära oss att alltid ha med växelpengar i fickan, köpa lite extra mat när vi är i butiken, lägga nån timme då o då på att hjälpa välgörenhetsorganisationerna och rensa garderober på kläder och skor som kan göra större nytta nån annan stans.

tiggare

Jag vet att medmänsklighet ibland kostar på. Men vi har bara den här lilla planeten att bo på, och då får vi faktiskt ta hand om varandra.

Vi känner samma sorg och samma glädje. Vi fryser av samma kyla, och samma känsla av oro håller oss vakna på nätterna; Vare sig det är för att sjunga rätt text på lördag kväll. Eller inte veta vart man ska sova på lördag natt.

Hon sitter kvar i snödrivan. Den hårda. Och hon tigger fortfarande.

Det enda anständiga är att sluta skriva, o ta lite frukost från hotellet o gå ut till henne.

Nu.

Annars är jag ingen människa utan bara en liten lort.