tack

Det har varit en extremt intensiv vinter, som kulminerade i Mello i lördags kväll… o toppades med dubbla konserter på operan på söndagen.

Så när vardagen nu kommit ifatt är jag helt klubbad. Bokstavligen. Jag som är en så nitisk workoholic är ovan vid situationer när man är emotionellt, mentalt och fysiskt utmattad; när kroppen säger ifrån med sin skarpaste röst.

Men en sådan vecka är det här nu.

Jag försöker tänka att det faktiskt är helt ok. Att det är ok att vara lite trött. Att det är ok att vara lite människa en stund.

mello 3

Försöker också att inte stressa upp mej av min absoluta skräck; att vara onyttig. Försöker istället bara vara i situationen. Andetag för andetag. Kaffekopp för kaffekopp. Solstråle för solstråle.

För allt jobb går lite långsammare just den här veckan. Det tar längre tid att sätta på datorn. Och oändlig tid att komma ihåg vad det egentligen är jag ska göra i den. Men tankarna går snabbt som meteorer i ett yrt huvud.

Vågar mej möjligen upp med en o annan Instagrambild, men försöker annars att också hålla mej borta från sociala medier några dagar. Jag. Den dagen trodde jag aldrig skulle komma. Det är första gången i mitt liv jag känner så. Bara det är omtumlande.

mello 2

Jag vet att jag kommer längta tillbaka alldeles strax. Men tills dess tittar jag på molnen som drar över den isglassblå förvårshimlen. Mediterar över vad som varit har. Och komma skall.

Är en blomsterlök som kraftsamlar i tystnad och mörker en liten stund, för att sedan kunna blomma större o starkare än nånsin.

Tack o lov har jag inga konserter just den här veckan. Rösten skulle säkert klara det. Men hjärtat måste vara med, för annars saknar det mening. Och hjärtat vill ta några dagar och bara gömma sej i en filt i soffan. I ett bubbelbad.Det har utstått mycket, och jag måste krama det lite; vara en snäll människa mot min ande.

TACK

Men jag kan inte vara, utan att först ha tackat er för den magiska upplevelse ni var med och gav mej; var med och uppfyllde en av de drömmar jag haft sedan jag var barn. Ni anar inte.

Jag vet att tack kanske är för banalt, för jag kommer aldrig kunna fylla de 4 bokstäverna med all den kärlek som ni är värda som burit fram mej under mello.

Men det är de 4 bokstäver jag har.

T. A. C. K.

Och när jag kryper upp i soffan o låter mej badas i vårsolen som tränger in genom fönstret är det tacksamhet jag uppfylls av. Oändlig sådan.

En obeskrivlig känsla av att vara priviligierad som få människor på jorden;

Att få möjlighet att göra det jag älskar. Musik.

För de jag älskar. Er.

Inget är mer värdefullt.

En kärlek som förpliktigar. Det vet jag. Och jag lovar att jag kommer fortsätta med allt jag äger och har.

Det är bara det att just nu några dagar så har jag mest en stilla tomhet.

En tom stillhet. Som måste få fyllas på av vårflodskänslor i sin egen takt.

Min energi kommer stiga i takt med att vårsolen stiger högre på himlen. Varken snabbare eller långsammare. Utan precis i den takt som den ska. Som jag ska.

En dag i taget

Ödets mest magnifika ironi; Jag anade inte i lördags att jag sjöng till mej själv…

Keep breathing in, and feel the wind revive you.
Your heart will catch it’s breath again.

When days like this, throw up a wall of sadnes,
and you’re to tired, to tired climb;
They will all come down, be patient.
Take each day, one by one.

Vi ses snart. Tack.

mello 5

(alla bilder i inlägget är tagna av den underbara Andreas Paulsson. Och Elize. I love you.)

 

Sjunger för frihet

Yttrandefriheten och tryckfriheten är det dyrbaraste vi har. Slutar vi slåss för dem, dör civilisationen.

Jag läser Torgny Segerstedts ord om och om igen, och mina tankar går till de som just offrats för att vi ska få behålla en levande civlisation.

Och tårarna rinner.

Att fritt få yttra sej kanske inte låter så märkvärdigt. Förrän jag betänker alternativet…

Att döda oliktänkande är en av de omänskligaste företeelser mänskligheten hängett sej åt. Och den är ungefär lika gammal som tänktandet självt.

Men dödandet är bara en lösning hos den som saknar allt det som är vackert i människan. Hos den som saknar empati; möjligheten att se att en annan människas värld är en annan värld. Och förmågan att förstå att jag inte har vare sig rätt, eller möjlighet, att med våld applicera min världsbild på henne.

Jag kan inspirera, locka och älska andra till att anamma min världsbild.

Men jag kan inte döda.

Det går fanimej inte. Och det är här nånstans jag börjar bli så förtvivlad.

10393917_10155657338212355_749550352725467737_n

 

När någon åkallar Gud och dödar den som ritar Gud, undrar jag vem som provocerar Gud mest. Och jag undrar om det nånsin kommer få ett slut?

Målet var inte tecknarna. Målet var vår kreativiteten, mångfalden och friheten. En attack mot allt jag håller högt. Och det är därför jag ser mej själv reagera starkare än jag själv trodde att jag skulle göra.

Med Gudar och Gudinnor som förkläden har människor offrats i årtusende efter årtusende. Hon måste gråta i sin himmel när mångfalt fler livslågor slocknat i hennes namn, än i Satans. Helt enkelt för att människan beter sej åt helvete till. Inte åt himlen till.

charlie

Det saknar också historisk paritet. Den hatade kristna inkvisionen för 800 år sedan är fruktstund i sockiplast jämför med dagens religiösa terrorism. Det liknar mer de mörkaste stunderna i den politiska extremismens historia.

Och fortfarande dödas tusen och åter tusentals människor dagligen, utan att någon höjer på ögonbrynen. Men den cyniska beräkningen i gårdagens attentat, gör att det plötsligt berör människor på ett helt nytt sätt.

För det är inte bara en personlig tragedi för de anhöriga, det är också en attack på varje människa i världen som verkar för ett öppnare samhälle.

sooreh-hera

Agerandet är också en attack mot islam. För terroristerna må ha varit islamister, men de har inget med den gemene muslimen att göra. Och dådet spelar världens rasism i händerna. Religiös extremism, och politisk; dessa två våldsamma sidor av samma mynt.

Terroristerna är också så obeskrivligt dumma i huvudet att de kanske trodde att de skulle bli av med teckningarna de retar sej så på. Något som är ungefär lika effektivt som när nazismen försökte sej på Entartete Kunst. En slutsats som min odiskade tallrik med havregrynsgröt kunde räknat ut.

Pressens frihet är alltid en nagel i ögat på dem, som önska att efter gottfinnande handskas med folkens öden.

Orden yttrades av Torgny Segerstedt på 30-talet, men har aldrig varit mer aktuella.

frihetspriset

I höstas fick jag hans frihetspris, och med det i hand ser jag det som min uppgift att föra denna kamp för yttrandefrihet vidare.

För inget bannér är vackrare att vandra under än frihetens.
Inget vapen är så starkt som pennan.
Och mitt sätt att tala är att sjunga.

Detta är min tysta minut. Idag sjunger jag för de som tvingats offra sitt liv till, för jag ska kunna uttrycka mitt. Må de mötas i en himmel fylld av kärlek och mångfald…

När jag gjorde videon för drygt två år sedan valde vi att inte ta med muhammedteckningarna bland den förbjudna konsten, för vi var helt enkelt för rädda.

Men eftersom bilderna hänger kvar i en hemlig tågviadukt funderar jag på att gå dit o göra en lite update. För jag är inte rädd längre. Jag kan inte tillåta mej att vara det.

Opera i Mello

Operasångare i melodifestivalen är inget nytt. Och när vi nu laddar för undertecknad operabög att entra scen den 7e februari, tänkte jag vi skulle peppa lite med ett urval av operanummer i vår mellohistory.

Annorstädes Vals (1965)

Ingvar Wixell
Text Alf Henriksson o musik av Dag Wirén.

Ingvar Wixell är en av de mest framgångsrika svenska operasångarna. Någonsin. Han var Pavarottis parhäst under några decennier. Och han har sjungit med alla. Och överallt. Och han sjunger fantastiskt.

Och 1965 sjöng han dessutom alla(!) bidrag i melodifestivalen. Detta ådrog sig nämligen på den tiden då festivalen handlade mindre om utstryrslar o effekter, och mer om melodier och sång. Trots att det är en melodifestival. Eh. Jag är inte det minsta bitter att jag inte levde på den tiden. Alls.

wixell-pavarotti

Det är en otroligt vacker sång, i en vemodig tretakt, som jag sjungit många gånger. Dock aldrig så vackert som Ingvar. Det kan ingen.

Däremot är jag ju en sucker för live-orkester, och tillhör den tappra skara som fortfarande tycker vi ska gå tillbaka till en melodifestival utan autotune, förinspelade leadstämmor och backtracks. Kalla mej gammalmodig…

Nattens Drottning (1989)

Haakon Pedersen och Elisabeth Berg
Text och musik radarparet Holm/Pling

Under 70-talet var det idel dunka dunka och de storslagna operanumren fick stå tillbaka för ex Frida Lyngstad… som på gamla dar spelat in Barcarollen i Hoffmans Äventyr, så lite opera fanns det i dem också minsann… bara inte i mello.

Anyway. Elisabeth Berg sjunger Nattens Drottning i rätt tonart, vilket är ett övermänskligt uppdrag, också under optimala vokala omständigheter. Under mello är det rent ut sagt ett mirakel.

Men för Pedersen hade man kanske kunnat överväga att plocka ner låten några toner. Eller några oktaver. För att iallfall ge honom en chans att kunna genomföra melodistämman.

Detta skulle väl då vara baksidan med liveorkester. Vill man plötsligt transponera låten är det inte bara 2 knapptryck på midi-filerna, utan då måste orkestreringen göras om. Och någon måste ta hand om de sektioner i orkestern som kommer obstruera när det plötsligt blir en refräng i Cess-dur.

haakon-o-elisabeth

Det enda jag undrar är om han verkligen ska sjunga ”mitt liv är ditt libretto”. Det borde vara tvärtom, för Nattens Drottnings liv känns nämligen lite mer operaspännande än Haakons. No offence.

Symfonin

Loa Falkmans evigt älskade nummer av Lord o Gunnarsson.

Eftersom världen inte fick nog av opera med Haakons nummer, bjöd man in den eminenta operasångaren Loa Falkman, tvingade (antar jag) på honom rouge till sharlakansfeberns gräns och bad honom sjunga det lättsamma och anspråkslösa numret Symfonin. Med ett N på slutet.

Jag älskar Loa. Få artister har sådan bredd som han i Sverige; Fullständigt unik kombination av enastående artisteri och varm folklighet.

Och jag älskar den här låten, för att inget av detta finns i den. Inkl operaolaten att alltid hålla ut sista tonen lite efter orkestern. Jag gör det varje kväll på scen. Och Loa gör det i Mello. Det ska han ha respekt för!

Evig Kärlek (2003)

Nanne Grönwall m text o musik av sej själv o maken.

Detta underbara nummer tycker jag har fått en oförtjänt bortglömd plats i schlagerhistorien. Inte bara för att det är idel vänner till mej bakom numret. Utan för att jag älskar modet att våga köra konceptuellt, också i mello. Vilket vi ju vet Nanne aldrig drar sej för.

Roine Söderlund o Camilla Thulin skapade tillsammans m Nanne och den 5 kvinnor starka operakören ett operaintermezzo… som dessvärre inte tog sej till final. Det är skam. Opera ska alltid gå till final. Alltid. Hör ni det.

nanne evig kärlek

La voix (2009)

Malena Ernman i Kempes episka operamashup av pop och Nessun Dorma.

Mest känd av alla medverkande operasångare är förståss den oförlikneliga och makalösa Malena. Vem kunde ana att hon skulle hamna där när vi sjöng ihop för första gången i Hallströms opera Liten Karin nångång på 1900-talet.

Och vem kunde anat att jag skulle hamna där när jag såg henne vinna 2009. Livet har sina outgrundliga vägar. Precis som melodifestivalen.

Förflyttar vi oss från Mello till Eurovision finns det några få exempel på goda operasångare. Och oändligt med exempel på riktigt genomusla sådana. Det vi i nästa klass av Opera i Mello.

Nej Mattias, du är inte operasångare

Kära Mattias Karlsson; Du känner dej tydligen ”som en operasångare som tvingas sjunga Eddie Meduza-covers”. Jag förstår att du mår dåligt. Men låt mej sjunga lite för dej, så ska du se att du snart kommer på bättre tankar.

Operan är en konstform som de senaste 500 åren har utvecklats genom att gränser rivits ned och människor från olika delar av världen har mötts för att inspirerat varandra. En smältdegel av kulturella alkemister som genom sitt konstnärliga guld utvecklar mänskligheten.

foreställning-5

 

När du beskriver sej själv som en operasångare, så blir det en generande påminnelse om den obildning och historielöshet som blivit kännetecknet för Sverigedemokraternas politik.

Låt oss råda bot på lite av detta genom att sjunga Mozart;Österrikaren som hade urpremiär på sin italienska opera Don Giovanni i Tjeckiens huvudstad Prag efter att ha inspirerats av resor till Frankrike, Nederländerna och England. Och operan handlar om kärlek.

Det du håller på med Mattias har inget med opera att göra. För i SDs politik finns inte dessa fruktgivande möten. Det finns ingen musik att sjunga till. Och där finns ingen kärlek.

foreställning

 

Jag är operasångare. Jag har utbildat mej sedan målbrottet fick mej att sluta i flickkören. Jag har rest över en skock gränser och sjungit på ett halvdussin språk under över ett halvannat decennium. Du har ställt ultimatum på en regering att stänga dessa gränser och cencuera dessa språk. Det är ett requiem för människor som drivits på flykt, riskerar att dödas för att de älskar, eller vill sjunga i en kör för flickor fastän de är pojkar. Din melodi är inte en operacantilera, för du är inte operasångare.

Du är inte ens coversångare. Du är neofachist.

Ett operahus är en värld i miniatyr. Jag har varit med i produktioner där vi talar 5 olika språk, har lika många religioner och närmare tjoget nationaliteter. Och inget är mer kreativt än dessa möten mellan människor från världens alla hörn. Oavsett om världen är ett operahus eller ett land.

Hade operakonsten stängt dörren för den som har fel ursprung, fel sexualitet eller fel kön hade operan gått under tillsammans med Orfeo, i Mantua 1607. Det är skillnaden mellan min konst, och din konstiga politik.

klanning

 

Å andra sidan är det kanske bra att du iklär sej rollen som operasångare, Mattias. För om din politik går igenom så kommer du göra det svårt för dej själv att verka, och din höjda röst skulle sluta skära i våra öron. Opera är nämligen bara en av de kulturformer som ni Sverigedemokrater i år efter år har raljerat över och förnedrat i era kulturpolitiska förslag.

lear-2-l

 

I förra mandatperiodens budget ville SD skära ner anslagen för det operahus som jag ska sjunga på ikväll, med 80%. När jag sjöng för asylsökande där kastade extremister ägg, sten o bajs på mej. Jag svarade genom att sjunga för gömda flyktingbarn, och ni svarade i er tur genom att kalla min konstform för ”flum”.

rosenkavaljeren

 

En minst sagt haltande duett, där ni i codan föreslog en statlig censur. Jag har förstått att det är lite si och så med slutledningsförmågan, men nåt av det första som då skulle diminueras i ett morendo, det är dinCarmina Buranska svanesång, Mattias.

Det finns en folkrörelse som sjunger starkare än alla troll i världen, och det är den för tolerans och kärlek. Vi sjunger gratis, men väljer inte dina ord; skitgig. Vi är stolta. Och i den kören ingår samtliga etablerade partier. Ni får gärna sjunga tillsammans med oss, men inte med de smutsiga notblad ni har nu, Den typen av falsksång passar nämligen inte i en kör som sjunger med kärlek. Då får ni allt lära er några nya partitur.

Och du. It ain’t over until the fat tenor sings!

rosta

 

ps. Jag har sjungit Eddie Medusa också, och det var en formidabel succé. Så nästa gång du vill låtsas spela bildad, be någon researcha dina metaforer. Ds.

Foto:  Malmö Opera, Oper Leipzig, Toronto Opera & Wemland Opera.

Inlägget är flyttat från den gamla bloggen, och innan flytten hade det 4,2 k likes på Facebook.

 

Schlagerbakis

Har landat hemma i Malmö igen, efter några hysteriska, men underbara, schlagerdagar i Stockholm.

Jag är så otroligt lycklig över att få lov att vara en del av Melodifestivalen, som ni förstod som läst förra inlägget. Och dagarna i samband med avslöjandet var tumultartade och otroligt spännande.

Eftersom det är tack vare er som följer mej som jag fått chansen att göra denna resa, är det inte mer än rätt att ni är mitt främsta resesällskap… Och jag lovar att bjussa på så mycket bakom-scenen-material som jag får. Och kanske lite mer.

Det började med att stylisten Sara kom till mitt hotellrum sent på söndagkvällen för att fixa looken. Vi har jobbat ihop tidigare, och hon vet vad jag är ute efter. Men i sådana här sammanhang, så skadar det inte att få lite hjälp att få det att se så classy ut som möjligt.

melfest-8

 

Jag är van vid både påklädare och stylister från operan. Men det är desto mer ovant att inte bli uppklädd i korsett eller annan storslagen operautstyrsel, utan att få samma service fastän man bara ska vara sig själv. Men det är bara att njuta av denna rara lyx de få gånger i livet man utsätts för den.

melfest-16

 

Jag och Elize gick upp i ottan och tog oss bort till SVT för att börja förbereda för releasen kl 10.

melfest-7

 

Mia Högfeldt slöt upp och fixade vår mejk, och sen var hon som en ängel som inte lämnade vår sida på hela dagen.

melfest-13

 

Att springa mellan olika  stationer, med dagen indelad i 10-minutare, o dessutom välklädd som jag var, gör att det bara tar några minuter för sminket att vara lite varstans. Och då är det guld värt att ha nån som håller efter ens eyeliner. Ni vet hur det är killar…

melfest-14

 

Drottningen var förståss där och höll i alla trådar. Drottningen över mello; Christer herself.

melfest-4

 

Allt började innan pressen släpptes på, med att vi medverkande fick en ordentlig genomgång med Christer av vad som gäller. Det är så många rookies i år, så vi lyssnade alla andäktigt… samtidigt som allas stylister sydde in oss i olika kläder…

melfest-2

 

Sedan slussades vi in bakom den stora melloskärmen, i mörkret och hörde hur dörrarna öppnades och det sedan var ett gatlopp, inte olikt det när orcherna rasar ut från Minas Morgul, av journalister som alla ville ha den bästa platsen framför scen.

melfest-1

 

Under tiden smög vi där bak och började bekanta oss med varandra. Det är fascinerande att se hur en sån här dag innebär påverkar olika artister på olika sätt. Hur vissa lyckas behålla ett sympatiskt lugn, medan andra blir utagerande och har svårt att dölja sin inre stress. Vi får göra vad vi kan för att stötta varandra, så att utgången blir så bra som möjligt för alla – framför allt tittarna.

melfest-3

 

En efter en presenterades vi, och här är bilder från sekunden precis innan och precis efter att jag och Elize hade presenterats.

melfest-5

melfest-6

 

 

Och ja. Vi är fortfarande samma människor. Att komma med i Mello påverkar olika människor på olika sätt.

För mej och Elize var det första samtalet (efter att vi snackat med folk på sociala medier) hur vi ska få till den där nakenfotograferingen där vi hellre är nakna än bär päls för djurättsorganisationerna. Det lär vi återkomma till.

Men alla tävlande fungerar på olika sätt. Det är nämligen inte alla som satsar på det bästa vokala framförandet eller när en vilja att utveckla interpretationen och vidga gränserna för vad som kan åstadkommas inom respektive gengre. Inte ens för att tala om budskapet bakom texten… möjligen för att det i en del fall inte finns nån.

Jag säger inte att det är sämre eller bättre. Jag säger bara att vi tänker på olika sätt.

Jag tycker såklart det vore underbart att komma till final, för det skulle utöka den publik jag kan tala inför om saker som förändrar världen. Jag skulle få en plattform som är oändligt mycket större än den jag har idag att diskutera försoning, tolerans och kärlek.

Men jag inser ju också att med kids som efter 10 sekunder levererar löften om att inte bara vinna Mello utan också vinna Eurovision, då kommer det bli svårt att tävla – eftersom vi tävlar på olika arenor. Och vi kommer inte avsluta i samma mål, för vi delar inte samma mål.

melfest-18

 

Well. Med dessa olika mål i sikte brakade det sedan loss, och jag tror jag har gjort fler intervjuer och fotograferingar under denna dag än jag gjort i hela mitt liv upp till denna dag.

melfest-11

melfest-9

melfest-10

 

 

 

När jag 13(!)h senare landade hos pressfotografen var det en trött, men lycklig, tenor som spände blicken i kameran en sista gång. Iallfall för den dagen.

melfest-12

melfest-15

 

 

Fram emot midnatt landade jag hemma på hotellrummet igen. Svimfärdig av trötthet. Men också så jäkla uppspelt över vad som kommer närmsta månaderna att det var nästan omöjligt att somna.

melfest-17

 

Jag är så otroligt tacksam att jag får vara en del av denna karusell, och jag lovar att försöka göra så mycket bra av det jag överhuvudtaget kan.

Mello!!!

Äntligen. Äntligen. Äntligen.

Jag har väntat sedan den 26e februari 1983. Nu blir det mello!

Då vann Carola Melodifestivalen. Hon hade en kanariegul byxdress och stod på Palladiums scen i Malmö. Jag satt, 8 år gammal, hemma hos mamma o pappa i Halmstad i min vinröda plysh-onepiece och visste inte riktigt vad det var jag tittade på. Men jag visste att jag en dag ville vara en del av det.

Nu, 31 år, 8 månader och 28 dagar landar jag mitt i detta underbara kaos som är Mello. Och jag tänker inte vara det minsta pretto eller snobbig för denna underhållningstävling. Tvärtom. Jag är oerhört ödmjuk inför uppgiften, och jag kommer ha som största mål att både känna, och sprida, så mycket glädje jag överhuvudtaget kan.

Carola

Jag minns fortfarande första gången jag o Carola sågs. Då. 1983.  Eller sågs och sågs. Jag såg henne. Hon har dock erkänt att hon inte riktigt minns det. Alls. Eh.

carola-rickard-1983

 

På senare år har vi dock haft mer ömsesidig interaktion, och som liveartist är det få som slår henne. Eller som bögarnas vän, vilket vi ju fått bevisat senaste dagarna. Varför skulle hon annars välja att söka upp och jobba med en ärkehomo som mej… 😉

Vid ett gig vi hade beskrev hon sig själv som en vild tiger som rasade in på scen när hon sjöng Stormvind i Rom 1991. Den musikaliska tigern är min inspiration under hela denna Melloresa.

carola-rickard-efter-konsert

 

Samma år som Carola gjorde Euorovision första gången fördjupades min förälskelse till TVfenomenet när jag såg Bobby McVey i det engelska bidraget sittdansa i mjukisbrallor.

Hans nytvättade hår, aerobicsrörelser och löfte om att han aldrig kommer ge upp gav en liten prepubertal pojke som mej många våta drömmar… ett förspel till Herreys året efter, som heter duga.

För mej handlar det inte bara om våta drömar, utan också om att på ett värdigt sätt föra vidare en stolt tradition, där några av våra största operasångare har visat vägen; bl.a. Ingvar Wixell (65), Elisabeth Berg(89), Loa Falkman (90) och såklart min älskade Malena Ernman (09).

Elize

Det känns skönt att göra sin första Mello tillsammans med någon som jag tycker så mycket om, som sjunger grymt och som jag har så roligt med; Elize Ryd.

Första gången jag och Elize träffades var när vi spelade in Så ska det låta förra året. Fast vi var inte i samma lag… Hon var i det vinnande laget… Hmfr.

Men ändå fann vi varandra där vid varsin flygel, och jag dog lite när hon sjöng, för hon sjunger så satans bra. Jag visste att hon var bra efter de skivor jag hört – men att gå därifrån till att vara lika bra live, det är få artister förunnat. Så vår duett i Mello vet jag kommer bli en vokal fest.

 

När vi sedan stämde vi träff i Visby under Almedalsveckan innan motdemonstrationen för Svenskarnas Parti, som jag sjöng på, förstod jag att här är en människa som också har hjärtat på rätta stället!

Och det kommer också genomsyra texten i vår låt. Jag hoppas den kommer ingjuta samma hopp och vilja i de som lyssnar som den gör hos mej som har förmånen att sjunga den.

Förlåt

Jag måste också be lite om förlåtelse här, för det har varit en hel del lögner senaste tiden. Jag tror jag har ljugit fler gånger senaste veckorna än vad jag gjort i hela mitt liv fram till november… allt sedan schlagerprofeterna Ek och Truls började sprida sina känningar i Aftonbladet.

Ah. Hur kunde ni veta det…? Jag visste det knappt själv vid det laget, och hade bara under Lystritate-hot berättat för maken. Än mindre för någon annan levande själ. Ens mina Gerbiler Adam och Steve. Vilken pakt med vilken djävul har Ek och Truls? (och kan ni förmedla kontakten…?)

Men på riktigt. Nästa gång vi ses kommer jag inte tveka att ta till allt vad min rollspelande make lärt mej om medeltida tortyrinstrument för att få reda på sanningen.

Och Förlåt först o främst alla vänner. Nä. Det var inte sant när jag sa att det inte var sant som stod i tidningarna. Det var nämligen sant. Och förlåt kollegor. Och familj. Och operachefen. Och stammisfiket. Förlåt.

Och förlåt Per på HP och Kajsa på P4 och en massa andra för att jag inte ens svarade på era mejl och SMS. Och förlåt Ulf på Sydsvenskan för att jag blåljög dej rakt upp i ansiktet. Jag var tvungen.

Vad händer nu?

Det värsta so far har varit att jag har behövt göra alla förberedelser utan att kunna förklara vad jag håller på med, och samtidigt jobba på precis som vanligt med konserter, föreställningar, TVinspelningar o allt annat såntdär som är ens vardag.

För nån vecka sedan smög jag o Elize till SVT o började fantisera om vilket nummer vi vill ha – för detta är i sanning en drömfabrik där det mesta är möjligt. Vi bestämde att vi inte skulle ha en stor glasbox som vi slog sönder i slutet av numret, så mycket kan jag avslöja.

rickard-elize

 

I helgen har jag spelat in ett program som sänds i vår, Dr Zjivago på Malmö Opera och Julkonsert i Landskrona igår. I natt åkte jag upp till Sthlm o träffade en stylist på hotellet, under månens sken för att diskutera skor och tingel tangel. Efter nån timmes sömn ringde klockan igen, långt innan solen gick upp o iväg till TVsminket.

Men jag är inte trött. Inte det minsta. Jag är överlycklig. Och stolt. Och oerhört ödmjuk inför uppgiften att vara en del av Sveriges största underhållningsprogram.

Jag lovar att jag ska sprida så mycket kärlek, god sång och regnbågsglans jag överhuvudtaget kan. Och som Public Service tillåter. Jag lovar att hålla er uppdaterade på Insta o Twitter hela dagen…

tisha-insta

 

Och självklart kommer jag att inte avkräva programledaren ett enda stalltips i de 20 föreställningar vi har kvar tillsammans innan det är dags. Inte ett enda. Not.

rickard-sanna

 

Carola

carola

För att göra en lång historia kort; Den 26 februari 1983 skickade en 8-årig gosse ut en önskan i Universum att en dag få sjunga med hon som just sjöng så vackert på TV. Hon med den vilda rösten.

Och nu släpper vi biljetterna till vår julkonsert. Häpp.

Däremellan har det förstås hänt en hel del.

När vi gjorde Körslaget ihop för några veckor sedan kom vi omedelbart väldigt bra överens. Med stor respekt för varandras musikalitet gjorde jag med min fina kör en av de låtar som Carola själv skrivit; Himlen i min famn.

Och när Carola direkt efter vårt nummer sa att hon ville jobba med oss var det nog ingen som trodde att det skulle bli verkligt så fort…

Men när stjärnor är i rörelse skakar universum, och efter bara några dagar var jag o Carola i kontakt med varandra o igen och började planera julkonserten.

greenroom

 

Att arbeta med Carola är att vara i ett fokus av professionalism och musicerande på högsta tänkbara nivå. Det är oerhört inspirerande för både mej, mina musiker och för #TeamRickard.

Samtidigt är Carola inte okontroversiell och väcker starka känslor när hon far fram. Precis som en del av det jag gör inte är okontroversiellt. Vi står båda upp för det vi tror på, och vi möts i vår kärlek till musik. Kanske är det just därför som vi är ett så bra team?

Opera o musikal möter pop och gospel. När eld och vatten möts skapar alkemisten guld…  Musikaliskt guld!

Det gör mej oerhört glad att få vara en del av att ta Carola till Halmstad och den vackra kyrkan S:t Nicolai. Jag är säker på att Julkonserten kommer bli en högtidsstund ur både andlig och musikalisk synvinkel. Jag kommer själv lägga ner hela min själ i att det ska vara ett musikaliskt ljus av kärlek och tolerans i regnbågens alla färger i vintermörkret.