Metro 21 – Farväl.

Ett år en lång tid. Och en kort. Det är ljus som färdas 9 460 730 472 580 800 meter eller en mm tjock ring i en tusenårig eks stam. Det är också den tid jag hade gett mig själv för att göra ett tjog krönikor i Metro . Nu har ljuset färdats, eken växt och jag mediterar över mina sista tusen tecken.

Jag läser om min första krönika, från ett år tillbaka. Den är magnifik. Jag är ung. Det var en annan tid. Men också densamma som i dag. De raderna lovade förvisso total uppriktighet, men det som gör mig mest upphetsad är den språkekvilibristik jag inte talade om, men som jag lovade mig själv att aldrig tumma på.

Slutligen ser jag också det enda löfte som jag ännu inte uppfyllt, nämligen att vid något tillfälle skriva en epos med det fornnordiska versmåttet dróttkvætt. Och det finns ingen semimånatlig krönikör värd namnet som inte kan infria en sådan solenn ansats.

Som alla vet är dróttkvætt svår att skalda på, på annat än fornisländska. Men med en touch av ljóðaháttr och samma poetiska friheter som den gode Snorre tog sig när han skapade versmåttet, kommer detta kröna mitt år tillsammans med alla er på Metro.

Metro finns kvar. Jag finns kvar. Och ni finns kvar. Så detta är inte ett hej då. Det är ett tack so far, och vi ses och hörs snart igen. Fortsätt tala till varandra på det vackraste sätt ni kan. Då får vi en vackrare värld. Jag älskar er.

Låt oss för en ögonblick stanna tiden,

om än en evighet känns förliden

Och för stunden mota den yttre striden

och stör den ömtåliga inre friden.

För när vi plötsligt av poesi blir riden

får dagens gny vackert stå biden

Låt andningen bli plötsligt säll som siden

och hör hör mina dróttkvættska sista kviden:

Så.

Tvem i månaden är den förd

i Metros rara krönikeskörd.

Av vissa syrakd, av många hörd

av någon älskad, och annan orörd.

Nu är en ämabel efterbörd,

när eran strax är slutkörd,

att ingen ska stå oberörd

av det credo jag själv är rörd:

Ty.

Bortom occidentska lyxen och flärden

och den infekterade samtalshärden

finns några eviga ord och värden

när vi tar oss längs tidens gärden.

Äktaste stoffet med oss på färden

är nämligen dessa tankesvärden,

en evig sanning – läs och lär den;

Var Den Förändring Du Vill Se I Världen.

+ Att man ibland måste sluta med något man gör, för att ge plats för nya saker i livet.

– Att man ibland måste sluta med något man gör, för att ge plats för nya saker i livet.

Metro 20 – Om tro

Metro 19 – Om Regnbågsflaggan

Urval ur mina texter som semomånatlig krönikör på Metro.

När Postnord bär bud om den stora glädjen att landet begåvats med ett regnbågsfärgat frimärke bekräftas insikten om de sex färgernas kraft. Det kan tyckas var några kvadratcentimeter harmlöshet, men den lavin av trollens tröstlösa trögtröskande av sina tröttsamma trakasserier som utlöses vittnar bara om att märket behövs.

När Dorothy 1939 gick längs med den gula tegelvägen mot Oz och sjöng om hur frihetens fåglar flyger bortom regnbågen tändes något i de kärlekstörstandes hjärtan och för många blev epitetet Friends of Dorothy ett sätt att känna sina gelikar. Begreppet blev så vida spritt att the Naval Investigative Service i USA långt in på 80-talet lade stora summor på att försöka leta upp den där Dorothy som var spindeln i nätet för de som didn’t ask och didn’t tell. Men som så ofta när homofober kravlar sej ut ur sina mörka hålor fick NIS krypa tillbaka med svansen mellan benen när de sett hur de blivit förblindade av sitt synsätt.

Regnbågsflaggan som vi känner den vajade första gången vid San Francisco Pride 1978, och har sedan dess varit den yttersta symbolen för HBTQ-rörelsen. Det stora uppvaknandet för min egen, numera väldigt nära, relation till den vackra flaggan kom sensommaren 2013. I ett Facebook-upprop uppmuntrade jag svenska ambassaden i Moskva att göra samma sak som de hade gjort i Pristina; nämligen att hissa regnbågsflaggan för att visa de förtryckta HBTQ-personerna i landet att någon ser dem, och arbetar för deras sak. Det tog hus i himmelen på UD, och när jag några dagar senare satt i dåvarande utrikesministerns våning och fick ett och annat förklarat för mig var mina tankar i det knyte jag hade i mitt knä. Det var inte längre ett randigt tygstycke. Den var ett redskap mer omvälvande än något enfaldigt och hatfullt vapen någonsin; det var symbolen för mångfald och kärlek.

Frimärket kommer inte att förändra lagarna i de dussintal länder som har dödsstraff eller göra att den religiösa, kulturella och politiska förföljelsen av världens HBTQ-personer försvinner. Men det ger en sublim hint när vi postar politesser till politrukska potentater. Och det kommer förhoppningvis att ingjuta en känsla av stolthet hos den som pryder sitt brev med det vackraste jag kan tänka mig; kärlek.

Den sedvanligt stasade samtalstonen på sociala medier bjuder föga förvånande på en orgie av den antipatiska jämförelsen med pedofili, tidelag och nekrofili, och lite allmänt svammel om hur bögar ska kokas i olja och dödas och sådär som sur grädde på det klumpiga moset. Tack och lov är monstren hopplöst fastkedjade i anonymitetens mörka garderob, och skulle omedelbart spricka i identifierbarhetens ljusa gemenskap. Så jag låter dem sitta där och skrika sig till affektkramp. Ingen av oss hör dem ändå, för vi är fullt upptagna med att skicka regnbågsfärgade brev till varandra.

+ Att vi alla kan vara vänner med den öppensinnade Dorothy.

– Att människor väljer att säga nej till vänskapen med Dorothy.

Metro 18 – om det trötta näthatet

Urval ur mina texter från mitt år som semimånatlig krönikör på Metro:

Min mormor bodde i ett hus djupt i de djupa småländska skogarna. Granarna sträckte sig hela vägen upp till molnen, för där uppe fanns den livgivande solen. På marken var det natt också mitt på dagen, för inget ljus trängde igenom de majestätiska kronorna.

Jag är inte biolog, men min glaset-är-halvfullt-hjärna har processat metaforen sedan jag var barn; det som har den stoltaste sträckningen längs med ryggens stam överlever, medan markens liv långsamt diminuerar till intet. Följaktligen borde vi inte ägna så mycket energi åt det vi vill ska försvinna, utan istället lägga all kraft på det vi vill ska vinna. Så löser naturens gång resten. Precis som i mormors skog.

Min andra vecka som tangokavaljer är i full gång, och temperaturen i Let’s Dance-lokalerna är högsommarhög. En av de få sordinerna på glädjen är den gamla vanliga. Ni vet. Idioterna. Parasiterna i vår annars frodande skog av dansande enter, som effektivt suger lusten ur vilken kropp som helst.

Några av mina vänner i programmet har tvingats möta verbala övergrepp på sociala medier som är så enastående enfaldiga att man förbluffas över att de fortfarande finns människor som författar dem. Men det gör de. Och de verkar tro att bara för att vissa människor har ett jobb i tv ska de per automatik tåla mörkrets villkorade lek. Och så är det naturligtvis inte. För övergrepp ska aldrig tålas.

För en gångs skull har jag blivit relativt förskonad från äckliga inviter, sannolikt för att ganska få av stollarna är sugna på en tungfotad tenor med My Little Pony-tisha. Mina vänner däremot har fått olika invektiv kastade på sig; en om att dela säng, och en annan om att hens fötter och ben ska slickas. Så. Ni parasiter som i mjugg tömmer mjöldagg över mina mjuka muser, this is for you:

Lämna mina vänner ifred. Jag menar det. Och om ni ska komma dithän ska ni först ta er förbi mig, och jag är stabil som en fura. (Oftast fördel. I fredagens jive; episk nackdel.)

Ni är välkommen att slicka mina fötter och ben. Jag har varit hos kiropraktorn och fått benen stenhårt tejpade för att hålla min benhinneinflammation i schack, och jag ansvarar inte för tejpens toxicitet. Och mina fötter har dansat jive i skor med klack cirka åtta timmar varje dag, så de är spända som pianosträngar som när som helst kan klicka. Och vill ni sova med mig är det bara att krypa ner i min kingsize. Inatt vaknade jag kallsvettig inför veckans koreografi, så jag var tvungen att gå upp och dansa igenom den, så bli inte förvånade om ni råkar få några jivekickar på väl valda ställen när ni sover som bäst. Men kom ni bara, så länge ni lämnar mina vänner ifred! Capish?

Till alla er övriga. Kvällen tillägnar jag er; ni lysande solar som skänker så mycket kärlek på nätet. Ni ger liv! Parasiterna får träda till träda bak ett fällt träd och leva sina träliga liv bortom vårt synhåll, medan vi växer oss lika ståtliga som mormors granar och regerar den kärleksskog vi kallar i dag.

+ När krokus, vintergäck och snödroppe, som gömt sig under snön, vaknar till liv under vårsolens tö.

– När förra årets oupplockade hundbajsar, som gömt sig under snön, vaknar till liv under vårsolens tö.

Metro 17 – Om våra stressade liv

Sedan sommaren 2015 är jag semimånatlig krönikör på Metro. Du hittar alla krönikor här, och där kan du också läsa en del  kommentarer. (En och annan är faktiskt snäll också. Nästan.)

På väg att befrias från den smoothie av virus och bakterier som runnit som sav i mina ådror senaste veckorna ser jag orden framför mig: ”Glöm inte bort att ge dig själv rimliga marginaler”.

Den livsavgörande insikten står klottrad med en bläckpenna på väggen i ett av övningsrummen på Malmö opera. Jag har stått förhäxad av de kantiga orden många gånger. När jag inte orkat genomföra en fras eller snubblat på en höjdton. När jag inte lyckats banka in texten i närminnet eller bara i största allmänhet känner mig som en usel människa bara för att jag inte förmår skilja mitt mänskliga egenvärde från vad jag presterar i min profession. ”Glöm inte bort att ge dig själv rimliga marginaler.”

Det är en vecka kvar tills jag ska dansa min första direktsändning Let’s Dance, och pressen på en odeffad operatenor med definitivt orimliga krav på sig själv är orimlig. Marginalerna är noll. Fram till dags dato har jag flytt allt som innebär förflyttning av fötterna i fylkad fyrtakt. Och när jag sitter här och eftersvettas ännu ett sambarep inser jag att det viktigaste för mig för att komma mentalt helskinnad ur ett sådant här taktfast kaos är att ge mig själv just rimliga marginaler.

För summan av alla små krav vi högpresterande människor tröskar igenom, i tron att vi borde leva upp till dem, kan upplevas som en oöverstiglig tröskel. Och jag tror eventuellt att jag inte är helt ensam om att glömma bort den där stora lilla detaljen i våra orimligt detaljstyrda liv.

Till alla oss prestationsjunkies kommer jag nu att vara Momo i kampen om vår tid och ge oss liv; en blixtsnabb respit från alla måsten för att sluta ögonen, ta ett djupt andetag och ge oss själva rimliga marginaler. Om så bara för det där ögonblicket.

För vi får nämligen vara mänskliga. Vi får misslyckas med den där nya hälsorutinen och kränga en hel påse salta aprikoskärnor precis innan läggdags. Vi får uttrycka oss klumpigt i en tweet och vi får snubbla över en deadline. Vi får råka dubbelboka oss och vi får stänga ner mejlen fastän flera brev är obesvarade för att vi fastnade i ett RuPauls Dragrace-race på Netflix. Allt detta har jag gjort de senaste dagarna, och det är orimligt att jag mår så dåligt över det, som jag gör.

Jag vill också ge andra samma rimliga marginaler. Så det gör inget att du glömde svara på det där, att du missade att OSA i tid, att du inte orkade svara på mejlet klockan 23.20 i går kväll och att du kom tio minuter för sent till vårt möte idag. Jag vet nämligen att ingenting av detta handlar om du är illvillig. Det handlar om att du just nu kanske har lite snäva marginaler, och jag vill inget hellre än att göra dem rimliga.

Så. Nu kan vi öppna ögonen igen, andas och fortsätta dansa igenom dagen med rimliga förväntningar på oss själva och andra.

+ Jag kommer att få grym hållning av att dansa så mycket slowfox.

– Det är helt orimligt att man förväntas hålla den orimliga hållningen som man förväntas hålla i tango.

Metro 16 – Om fred på jorden

Sedan sommaren 2015 är jag semimånatlig krönikör på Metro. Du hittar alla krönikor här, och där kan du också läsa en del  kommentarer. (En och annan är faktiskt snäll också. Nästan.)

Det är award season. Det kompakta vintermörkret får oss att dras till strålkastarljuset som dyngflugor. Urringade klädförråd, frambringade skådespelardåd och påtvingade applåder när världen hänger sej åt prisceremoniell generositet över människors genialitet och öser ut Oscars, Grammys och förgyllda fotbollar åt alla som förgyllt vår värld.

På varsin strand vid detta hav av röda mattor och grön avund tornar två glittriga fyrtorn upp; en gala om skönhet på utsidan, och en om dito på insidan. Miss Universum och QX Gaygala. Och i min iver att förhålla mig ödmjukt till dem båda har jag insett att jag har en del att lära av djupet bakom ytan i ett av den moderna tidens mest omoderna omständighet; det omständliga frågemomentet i jakten på universums vackraste kvinna.

I ett smuligt Youtubeklipp från 1984, omgiven av neonlysrör och axelvaddade folkdräkter från världens alla hörn, önskar Miss Filippinerna världsfred och representanten från apartheidens Sydafrika att man ska vara glad, vilken yta Gud än skapat oss med. Sedan fyrar en Eskilstunabo av ett Timotejleende som snart kommer få några grånande herrar att kröna henne till universums vackraste kvinna. På knagglig engelska förklarar hon, klädd i en bordsduk från sekelskiftet, hur viktigt det är att vara sig själv och stå med båda fötterna på jorden för att kunna hjälpa och glädja andra.

Amen, Yvonne Ryding. I sin skenbara enkelhet rymmer detta svar svaret på frågan jag så ofta ställer mig; vilken värld vill vi ha?

Förra veckan hade jag den outsägliga lyckan att krönas som årets HBT-person; ett Nobelpris i kärlek. En Miss Universum förväntas ha många svar, men som Miss HBT har jag bara en fråga; vilken värld vill vi ha?

Mitt mål är att väcka ett svar i närheten av Miss Universums credo anno 1984 i varje uns av mänsklighet jag har lyckan att röra vid. Att inspirera människor att vara sig själva för att sprida respekt, lust och kärlek till sin omvärld. Jag kommer försöka krama in denna sanning tills jag är helt out of kramar. Därefter tar jag min överdimensionerade tiara och bankar in kärlek också i den mest styvnackade hater. För det är så vi skönhetsdrottningar jobbar.

Jag har sådan gränslös respekt för de andra nominerade i kategorin att jag blir generad över att vara den som till slut förärades plaketten. Men å andra sidan är den inte till mig. Eller till någon av de nominerade. Den är till för alla dem som dagligen arbetar för att orka vara och älska, sig själva och andra – oavsett kulturella, politiska eller religiösa dogmer. Alla som dagligen inspirerar till respekt, lust och kärlek – genom att leva detta. Oavsett allt. Och alla dem som inte har någon som försiktigt viskar i deras öra att de har universums vackraste insida. Det är för dem jag skamlöst kommer att använda min plattform som årets HBT-person för att sprida ordet om kärlek. Dem och ingen annan.

+ Små snödroppar i Skåne. Längtar dit när jag är i Stockholm.

– Lite snö i Stockholm. Längtar dit när jag är i Skåne.

Metro 15 – Om kroppshets

Sedan sommaren 2015 är jag semimånatlig krönikör på Metro. Du hittar alla krönikor här, och där kan du också läsa en del  kommentarer. (En och annan är faktiskt snäll också. Nästan.)

Hela året är jobbigt, men början är värst. Då läggs ved på ortorexins brasa för att bränna kalorier och vi dras till gymmen som bödlar till dessa medeltida tortyrkammare för bygga vårt självförakt i takt med att andra bygger sina muskler. I smyg jämför vi oss i spegeln med de andra offren för en av västvärldens mest destruktiva trender: kroppshetsen.

Det är en sak att vara frisk och att njuta av rörelse och fräsch mat. Det är något helt annat att vara så frisk att man är sjuk och börja späka istället för att älska kroppen. För i samma ögonblick som vi börjar dansa i otakt med bilden av vår kropp och byter kramkalas mot kalorikontroll, kommer vi trampa oss själv på tårna och förr eller senare snubbla. Och det gör ont. Ondare än celluliter och dubbelhaka.

Inför helgens uppstart av Melodifestivalen får pressvalsarna inte nog av historier om artister som tränar tills de kräks, svimmar eller kollapsar. Allt detta har valsat förbi i veckan. Och min ångest för kroppen blir inte mindre för att huvudet vet att historierna är förstorade. Detta är ett gift för unga människor som försöker leva upp till den dödsdömda kampen mot nollstorlekarnas photoshoppade värld.

Jag kreverar om jag avkrävs jubel för slag mot den höga ytan, när det är vårt djupa inre som behöver smekas. Självklart fattar jag att det inte går att leva på semlor och att man mår bra av att röra sig så man svettas. Men jag vet också att de flesta friska inte dör av en semla, vilket man ibland inbillar sig. Och ingen ska ha dåligt samvete dagen då vi byter maratonträningen mot ett Netflix-maraton.

Mitt i allt detta tänker jag göra Let’s Dance. Och jag är livrädd. Jag blir illamående av piruetter, får nackspärr av armpositionerna och har ungefär lika mycket naturligt kubanskt sambasving i höfterna som mina möss Adam och Steve. Men det där skrämmer mig inte. Det jag är rädd för är att det ska komma att handla mer om viktnedgång och skönhetsjakt än skönheten i att se två människor viktlöst sväva över golvet i en slowfox.

Jag har aldrig gjort ett banta- och träningsreportage. Och jag lovar vid den mest grandiosa semla jag kan uppbringa att jag aldrig någonsin kommer att göra det. För den största otjänst jag kan göra någon är att så frön i friska människor som växer sig till törnen i deras självbild.

När vi ser oss själva i spegeln och ser något annat än 100 procent älskvärdhet, behöver vi blunda och byta smälek mot kärlek, och först därefter öppna ögonen igen. Bilringar och gäddhäng till trots. De definierar nämligen inte måttet på hur älskvärda vi är.

Därför dansar jag på darrande ben in på det mediebevakade dansgolvet trots att jag är för stel för samba och för tjock för jive. Men jag tycker kanske att jag är värd att älskas ändå. I alla fall av mig själv.

+ I dag såg jag en snödroppe när jag sprang till bussen. Jag stannade.

– I dag snöade det slask när jag sprang till bussen. Jag sprang så fort jag vågade.

Metro 14 – Om det smarta med vego

Sedan sommaren 2015 är jag semimånatlig krönikör på Metro. Du hittar alla krönikor här, och där kan du också läsa en del  kommentarer. (En och annan är faktiskt snäll också. Nästan.)

Jag minns det som igår. Jag minns doften av stekbord och rostat bröd när jag senast blev serverad en hamburgare. Och jag minns hur en högljudd fråga tyst formulerades i mitt inre: ”Vill du vara en del av detta, Rickard?”

Mitt svar kommer jag aldrig glömma, för det är detsamma än i dag: Nej, jag vill inte äta något som har en mamma och en pappa. Jag slängde resten av hamburgaren, och har inte ätit kött sedan dess. Det var 27 år sedan.

Denna vecka är ett tabberas för alla som vill utöka sitt gröna kulinarium. Slabbvegon har ett helt nytt utbud på en klimatsatsande hamburgerkedja att glufsa sig igenom, och yogaveganen kan pynta håret med grönkål och mindfulläta i SVT:s nya Vegorätt. Själv vill jag bara påminna om att lite är bättre än inget alls. För att äta vego är nämligen inte svart eller vitt. Det är grönt.

Kött är den enskilt största CO2-ekvivalenta klimatstörande orsaken, och i en värld där FN förutspår uppemot en miljard (!) klimatflyktingar år 2050 är ingen vällagad värphöna i världen värd att bidra till en sådan humanitär katastrof.

Dessutom vill jag ogärna låta mina möss Adam och Steve utsättas för industriellt avrättande. Jag vill inte ens skjuta dem när de har det som bäst med sin frukostgröt. För inget smörstekt småvilt smakar så smaskigt som att se lyckan hos dem när de kryper upp i min famn och letar efter en gömd jordnöt. Nu råkar de vara möss, men i min värld gäller samma resonemang ko, gris, häst, hund eller vad det nu är som landar på din tallrik.

Jag tänker inte gå in på forskningen som talar om huruvida det är livsavgörande eller livsfarligt med animalier, för i avhandlingsdjungeln kommer alla hitta slagträn för sina agendor. Inte heller tänker jag hänge mej åt den infekterade debatten om huruvida människan egentligen är herbivor eller karnivor, bara för att jag själv tycker att det är mer naturligt att käka ett äpple än att försöka ha ihjäl en mammut med bara händerna. Det spelar nämligen ingen roll för mig vad mina stenåldersanfädrar åt, för anledningen till att jag väljer vego handlar inte om dem. Det handlar om att visa solidaritet med djur, natur och människor över hela jorden som lever nu.

Ingen behöver tvingas att ta smarta beslut när det är så enkelt att göra det av egen fri vilja. Så istället för att skälla på den som har en skabrös skiva skinkskalk som skrovmål vill jag uppmuntra alla att våga sig på en meatfree Monday, välja en vegolunch trots att det finns köttalternativ eller prova på en vegobulle istället för köttdito när det vankas halvfabrikat där hemma. För det är så smarta människor gör.

För vissa är det nya sättet att äta vego modern fastfood, för andra är det rawfood i instagramvackert motljus. För mej är det bara en möjlighet att tänka på någon annan än sig själv en liten stund. Den bästa kryddan i världen.

+ Journalistik som granskar fackförbunden.

– När granskningar ballar ur till drev.

Metro 13 – Om nyårslöften

Sedan sommaren 2015 är jag semimånatlig krönikör på Metro. Du hittar alla krönikor här, och där kan du också läsa en del  kommentarer. (En och annan är faktiskt snäll också. Nästan.)

Jag sitter på tåget hem efter en konsertturné i Dalarna. I den tysta avdelningen susar ett Narniskt snölandskap förbi fönstret. Allt är så stilla och obeskrivligt vackert. Som hämtat ur en saga. Vid en mjölkpallsstation i en ort vars namn jag trodde jag bara hade hört när mamma läste högt för mej när jag var barn, kliver en dam på. Jag nickar tyst. Hon rusar fram till mej och skriker att här är det minsann en tyst avdelning.

Väl framme vid min slutdestination står jag plötsligt hand i hand med en främling på perrongen. Detta för att hens hand är nere i min ficka för att fiska efter guld och mobiler, men har oturen att bli upptäckt. Blixtsnabbt står tiden stilla. Jag söker ögonkontakt och frågar: Hur mår du? Hen sliter sig fri och springer iväg med svansen mellan benen.

​Och där börjar mitt år; mittemellan en elak styvsyster som vaknat upp på fel sida och en generad buse från Björnligan som nog behöver vakna upp. Deras gåvor till mej är möjligheten att fundera på vilken typ av medresenär jag själv vill vara på den galär vi kallar Tellus, på sin resa genom alltets inte. För världen blir liksom inte annorlunda än vi gör den.

Och det tänker jag är ett alldeles lagom nyårslöfte för mänskligheten – att försöka bidra till en lite mer sagolik värld. För det kanske inte är så konstigt som det låter?

Det handlar om ta ett djupt andetag innan vi höjer rösten. Att tänka ett extra varv innan vi går upp i varv och lusläsa källorna innan vi läser lusen av våra twänner.

Och det handlar framför allt om att se att vi alla är människor i den saga vi kallar vardagen. Vi spelar olika roller i denna fabel, och vissa elaka Drottningars ondska behöver tveklöst kväsas. Men finns det möjligen en väg att göra det, utan att ta livet av varandra under tiden? En samtalston som är mer Rapunzel än Rumpelstiltskin och en värld som är mer Kamomilla Stad än Kakariko village. Att i varje ögonblick ta möjligheten att vara någons fairy Godmother snarare än Gríma Ormstunga.

Vi ska såklart inte acceptera det oacceptabla eller tolerera intolerans utan fortsatt vara lika ståndaktiga tennsoldater som förr när orcherna anfaller. Ge värme åt de flickor som säljer svavelstickor och uppmuntra de svanar som låtits tro att de är fula ankungar. Och gärna uppmuntra de bockar Bruse som vill ena sej när trollen tuggar fradga för att någon rör sej över bron.

För jag vill hellre mysa med kamelen Puckly bland regnbågsmolnen än att rysa av skräck i Gorgernas trädgård.

Jag är kanske naiv som tror att det goda alltid vinner innan vi lever livet lyckliga alla våra dagar. Men jag har inget alternativ, för jag pallar inte ett år till med en twitterhöger som beter sej som the Wicked Witch of the West och en twittervänster som är lika sensibel som prinsessan på ärten. I alla fall är detta mitt nyårslöfte.

Snipp snapp snut.

+ Äntligen är helgernas ledighet över och vardagen vänder åter.

– Jag har jobbat varenda dag under helgerna o behöver lite ledighet.

Metro 12 – Om den osvenska julen

Sedan sommaren 2015 är jag semimånatlig krönikör på Metro. Du hittar alla krönikor här, och där kan du också läsa en del  kommentarer. (En och annan är faktiskt snäll också. Nästan.)

Jag hör upphetsade röster påminna oss om att fira julen i sann svensk anda. Och jag håller med. Nu får det vara slut med influenser utomlands ifrån som förstör den svenska julen som vi svenskat till under så lång tid. Bevara julen svensk.

Jag hade ingen julhalm att strö över golvet, men mina gerbiler har redan sprätt burspån över parketten, så den traditionen är avklarad. Och som stock till spisen har jag, med mycket möda och stort besvär, huggit ner kommunens stora tall här utanför. Jag hoppas bara att varmluftsugn funkar när jag ska jag elda från ena änden till den andra. Det enda jag inte förstår är varför min make såg så konstig ut när jag sa att ”ikväll vankas det julstock så att hela grannskapet ska märka det”?

Jag försöker blidka Åsgårdsreia; följet med oroliga döda, genom att lägga saltkött utanför dörren. Och det lär inte våga sej förbi de stora stadsråttorna som skrovmålar där nu. Och om bostadsrättsföreningens nej till att måla kors i trappuppgången inte stoppar djävulskvinnan Lussi hoppas jag att hon inte kommer och dödar mej förrän efter Kalle Anka.

Lussebullarna med mellanöstersk saffran är näppeligen lika passande som det helsvenska blodbrödet för att fira Lucia. Hon var ändå en kvinna på väg till bordellen när hon blev halshuggen och dränkt i kokande olja innan hon själv slet ut sina ögon. Inte konstigt att man behöver bälga starkvinsglögg innan soluppgången och döva sitt sinne med nationalromantisk stämsång för att komma över de mångkulturella bullarna.

Nu när 90-talets trendigaste husdjur, tamgrisen, blivit omodern är det svårt att få till ett rejält julblot. Det blir ju bara små skvättar av blod när man skär halsen av marsvin och angorakatter. Det räcker knappt ens till en liten blodscones. Jag som är vegetarian får dessutom be till Saturnalia att ha överseende med att jag byter bacon mot tofu i mitt offer för att mörkret ska skingras.

Jag vet att nypåfundet Coca-cola-tomten inte sprider samma isande fasa som den klassiska bittra julbocken. Tack och lov märker Anders ingen skillnad om jag ropar ”nu kommer tomten” eller ”nu kommer bocken” när jag ger honom ett hårt paket ikväll.

Det rejäla slagsmålet, förklädd i den übersvenska 1600-talsleken ”Marcus vill du ha dask”, är jag glad har bytts ut mot ringdans. Förra året slutade nämligen handgemänget med mina bögpolare med att jag låg i soffan med en stake i var hand, och det blev så himla konstig stämning efter det.

Efter midnattsmässan borde vi gå direkt till ottetröskningen, där svensk tradition påkallar tröskning av vete, korn och råg på logen från 2-snåret på natten till gryningen. Men eftersom jag ska palla upp och sjunga på julbönen för att fira det rågblonda och blåögda jesusbarnet så tänkte jag fråga maken om det lika bra om jag ligger i sängen och instagrammar min säd istället.

Ha nu en riktigt god svensk jul, helt befriad från ond utländsk integration.

+ På söndag sjunger jag Luciamorgon på SVT, och det finns inte ett nitarmband i sikte.

– På söndag sjunger jag Luciamorgon på SVT, och det finns inte ett nitarmband i sikte.