Hej OStruppen

Jag stod upp för er.

När alla skrek att vi skulle bojkotta OS, så sa jag nej; för jag ville inte frånta er möjligheten att slåss för era livsmål.

När alla skrek att vi skulle kräva att ni åkte hem, så sa jag nej; för jag ville inte frånta er möjligheten att göra skillnad.

Nu är det över. Jag är stolt över era magnifika målgångar, men närmast förnärmad över hur så många av er inte ens kommer till start i kampen för mänskliga rättigheter.

Ni haft veckor på er i världsmedias absoluta blickfång, och det krävs inte mycket för att förstå hur lite det krävs för att göra skillnad där. Inte särskilt långt gemensamt uttalande. Inte särskilt många tweets eller instabilder. Och inte särskilt stora regnbågsflaggor.

Det hade räckt med en. En liten, men välplacerad. Lyssna påfreestylelandslaget. Eller rättare sagt; lyssna i deras regnbågsfärgade lurar. Njut av hur Cheryl Maas höjer sin regnbågsfärgade handske i halfpipekvalet. Och SOK kan se repriserna av detta på Google eller iBrittiska Channel4, som båda regnbågsfärgade sina loggor vid invigningen.

Och har ni inte fantasi så det räcker, så glid in på närmsta köpcentrum, köp 5 olika nagellack och copypastea en svensk världssuccé.

Det behöver inte vara en BlackPowergest på prispallen, men ni hade behövt göra något när ni klivit ner från densamma.

black-power

 

Istället presenterar de allra flesta en beklämmande tystnad och bekväma blickar som tittar åt ett annat håll. För att vara aktiva är det inte särskilt mycket aktivist i er.

Och nu är det för sent. Media har åkt hem. Elden är slocknad och ett människofientligt mörker sänker sig återigen över Rysslands feminister, aktivister och HBTpersoner.  Mänskligheten kommer göra som vi gjorde med OS i Kina; fortsätta se mellan fingrarna.

Vi lovade att stötta er hela vägen i mål, om ni lovade att ställa upp med lite politik i världens största politiska event; OS.

Vi höll vårt löfte – men många av medaljerna kommer för alltid ha en fadd glans eftersom ni tog dem utan att använda dess sprängkraft.

Russian-Vigilantes

 

Nästa gång ni ber om vårt stöd så kommer vi ha svårare att tro på att ni menar allvar. Och ni kommer helt sakna stöd från de som fallit offer för en fashistregim som ni valde att inte ens kommentera.

Grattis. Och skäms.

Förändra världen istället för att bojkotta den

Jag är den starkaste förespråkaren för vår konsumentmakt – att välja bort det vi inte vill ha är en av de starkaste markeringar vi har kvar, när politiker inte vågar ta beslut.

Och jag tror stenhårt på bojkotter, när de används genomtänkt och kollektivt. Bojkotter har förändrat världen flera gånger.

Men jag förstår helt ärligt inte vad de som skriker ”bojkotta OS” idag menar? Att de inte tänker titta på invigningarn? Det kommer inte jag heller, för jag har premiär på operan då. Men det gör ju varken till eller från om vi ens är en miljon som inte tittar.

Och. Jag kommer inte kräva att en enda idrottare bojkottar i vägrar delta OS. Det är faktiskt lite beklämmande när någon sitter hemma i soffan o kallar olympier för smädesord, bara för att de går till sitt jobb. Ska vi kräva att en människa krossar sitt livsmål, som den kämpat för i decennier, måste vi först se bjälken i vårt eget öga:

Vi kan ju börja med att ta reda på vilka de ca500 varumärkerna som ägs av Coca Cola är och aldrig mer köpa något dem.

Sen att vi slänger ut alla våra kläder från H&M, skrotar vår Volvo, stänger ner våra Tele2-mobiler, häller ut våra Arlaprodukter, tar ut våra pengar från Nordea, slutar beställa el från Vattenfall, aldrig mer flyger flygplan i Sverige, aldrig mer spelar på ATG, krossar vårPanasonicTV, och den från Samsung, ger bort Omegaklockan, sluta använda Pampers, MaxFactor, Gillette, Always, Braun, Wella, Tampax, Head&Shoulders,OralB o Olay, sluta käka McDonalds samt klippa sönder våra VISAkort…

Sen. Sen kan vi börja kräva av andra att de ska förändra sina liv. För då har vi själva slutat ge pengar till några av de företag som ger pengar till OS…

…För vi kan inte bara kräva av andra att de ska få sin livslånga dröm om OS krossad, samtidigt som vi stödjer sponsorerna väl?

Eller?

Värpa först o kackla sen, som den gode La Nilsson alltid sa.

Well.

Sen är det ju inte bara Ryssland, utan också Uganda. Iran. Saudi, Vitryssland. för att bara nämna några skitländer där man dödas för mindre i religionens och politikens namn.

Fossila bränslen till våra villor o bilar från dessa länder är såklart ett nono. Och vi vet ju att 8 av USAs stater har liknande lagar som Ryssland. Så USA får vi kanske också bojkotta. Ett stort antal religioner är jag rädd åker med på det där bojkottåget.

Och så vidare i all evighet. Typ.

För mycket skit i världen

När det gäller homofobi är jag rädd att vi inte kan bojkotta oss ur skiten, för det är alldeles för utspritt i världen.

Ingen är mer ledsen för det än jag. Men jag är också pragmatisk nog för att se det.

Vi kan dock förändra det. Men bara genom aktivitet.

rainbo-os

 

Så istället tycker jag vi ska åka till OS… o ställa till ett helvete.

Nä. En himmel. En kärlekshimmel. Se till att hela världen får veta vilka värderingar vi har. Tvinga Ryska regimen att se att vi ser dem. Tvinga alla regimer som ser på OS att se att vi ser dem också.

Vi hade kunnat bojkotta Ryssland, och ingen skulle bli gladare än jag om våra politiker tog det beslutet. Men det kan vi inte komma med idag. De hade vi behövt komma med när vi började tala om det. Men vi som bloggade om Ryssland för två år sedan möttes av ett slags; va? och sen drunknade vi i nån köttbullsskandal, eller vad som var poppis just för dagen.

Och ska vi ha en bojkott krävs det att många kräver det. Att vi gör det i tid. Att vi lägger energi på det, och tar konsekvenserna. Det krävs att vi menar det. Och det kommer kräva energi, kraft och tid.

Men det kommer politikerna inte göra. Och det kommer merparten av de som kräver bojkotten inte göra. Och som det ser ut idag räcker det inte att sluta titta på Viaplay eller en bild… på en dator vi har betalt med vårt VISAkort; OS största sponsor.

Det är inte en bojkott. Det är som att tro att regnskogen räddas om vi dansar runt TVeken…

Istället

Istället ska vi va högljudda o aldrig låta något hat passera okommenterat. Inte på arbetsplatser. Inte i skolor. Inte hemma. Inte på idrottsklubbarna. Inte nånstans. Nånsin.

Istället ska vi agera för att få alla partier som när intolerans blir tystade för alltid.

Istället ska vi se till att varenda organisation som arbetar med kids har en uttalad jämställdhets- och HBTplan.

Istället ska vi ta oss till dessa skräpländer och ställa oss på barikaderna för det vi tror på. Välkomna HBTflyktingar med öppna armar. Uppmana våra politiker att agera internationellt i frågan. Skriva artiklar. Kommentera. Dela. Tala om det. Delta i manifestationer. Generöst stödja organisationer som arbetar för frågarn.

Och kramas och älska mer. Och oftare. Och visa världen att vi tror på kärlek.

Istället ska vi måla hela världen i regnbågens färger.

Som Google gör idag.

google

 

Och framför allt. Jag tycker vi ska fortsätta detta också om två veckor.

Nu är det så sjukt inne att dissa Ryssland, och jag vill inte att vi ska göra som vi gjorde med Kina;  tröttna när mediahypen försvinner och sluta tala om det.

För människorna bor kvar. Och kärleken fortsätter att pissas på. Över stora delar av världen.

Och vi får inte stop på det genom passiva symbolhandlingar. Bara genom aktiva realhandlingar.

Vi kan förändra världen. Men bara om vi gör det.

Och att stänga av TVn allena förändrar räcker inte om vi menar allvar. Sorry.

ryssland-kyss

 

Med detta sagt så hoppas jag att våra svenska olympier vet vilket fönster mot världen de har.

När vi hejat dem i mål o de gjort sitt jobb, så förutsätter jag att varenda en av dem drar fram en liten regnbågsflagga i rockärmen. Målar kärlekssymboler på kinderna, homopussas framför pressen och gör knivskarpa uttalanden.

Eftersom OS är politik, ingår det i deras jobb.

Vårt jobb är att applådera och sprida det. Att göra en himmel av detta homofoba helvete vi kallar Ryssland.

DÅ kan vi snacka förändring. Då.

Och för övrigt anser jag fortfarande att regnbågsflaggan ska hissas i Moskva.

Nej

Egentligen är jag överlycklig för responsen jag fått på mitt upprop.  Men just för ögonblicket, när jag sitter på tåget till Malmö, är jag lite matt.

Jag hade så stora drömmar. Så höga förhoppningar på dem. De som jag just träffade. De med makten.

rickard-på-UD

 

Jag blev vänligt emottagen av 3 rara chefer i fina kostymer i ett vackert Gustavianskt rum. (Jag hade också på mej kavaj. Tänka sej. Det händer inte var dag ska ni veta…).

De tog sig god tid att lyssna på mej, och berättade sedan om allt som UD gör för HBTpersoner idag.

Vi vet att Sverige är ett av de mest pådrivande nationerna när det gäller HBTfrågor, och det ska vi vara tacksamma för. Det ÄR vi tacksamma för.

a8

 

Men oss emellan kändes det också som mycket vackra ord, men liten vilja att göra något som ligger utanför de mest gammaldags o traditionella protokollen. Eller möjligen en vädjan till mej att hjälpa dem få ut informationen om det arbete de gör… men den hade de nog behövt va lite tydligare med. Tydlighet i kommunikationen är dock inte deras starka sida verkar det som.

Såvida inte det är ”Nej”. För då är det väldigt tydligt, efter att jag hade lyft kärnfrågan en handfull och fått långa undvikande svar.

Argumenten

Jag fick grym pepping innan av bl.a. en av de främsta politiska HBTkämparna idag, EUminister Birgitta Ohlsson, Alexander Bardsmagiska invigningstal på Pride och en skön debattartikel i DN av den skarpa Kristina Hultman.

rickard-o-birgitta

 

Och peppingen behövdes, för under veckan har UD sprungit vändor med olika argument för att slippa hissa regnbågsflagga på Ambassaden, och bytt argumenten allt eftersom de gamla visat sig inte hålla.

Först var det att det är mot internationella regler och ingen ambassad skulle nånsin bryta mot det… vilket visade sej inte hålla när Amerikanska ambassaden i Stockholm just stolt hängt regnbågsflaggan.

Sedan hette det att det inte är praxis att hänga någon annan flagga än den svenska.. och det rök när det visade sej att svenska ambassaden i Pristina redan hade hängt regnbågsflagga för några månader sedan.

Då var det tydligen ”inofficiellt och inget UD kunde stå bakom”… vilket de fick backa på när de såg att de själva hade skickat ett pressmeddelande om det.

De har nogsamt förklarat att inte en människa i Moskva vet att det är Pride i Sverige, vilket också visade sej lite tokigt, då Prideinvigningen textades på storbildsskärm på ryska just för att den sändes på webTV till unga HBTpersoner i Moskva.

De har sagt att de arbete de gör till vardags är bättre att fokusera på än flagghissningar, som om någon hade tyckt att de skulle lägga ner allt annat bara för att de hissar regnbågen i Moskvas mörker. Och om det är så att de tvingas lägga ner allt annat arbete bara för att de hissar en flagga undrar jag om de menar att de ska hissa upp sej själva hållandes i flaggan som Ida i Lönneberga…

Några sådana krav har jag inte… även om idén nu när jag tänker på den är genial. Det finns inte en nyhetsbyrå i världen som inte hade rapporterat om det. Det får bli nästa års event.

De har också med ena handen förklarat att de inte kan göra något som kan tänkas reta upp några politiska ledare, och med andra handen hur stolta de är över vissa av sina rapporter som verkligen retar upp sina politiska ledare. Det är nåt med deras internkommunikation i lägen pressade av sociala medier som måste styras upp… Carl Bildt kanske kan skicka en tweet om det. Det räcker ju enligt dem för att styra upp kaoset bland världens alla HBTpersoner. Då borde det räcka för att styra upp kaoset bland 3 tjänstemän.

Slutligen hade de sitt triumfkort som jag inte kan bemöta, då det är ett mer känslomässigt argument. De anser nämligen att den svenska flaggan står för allt det regnbågsflaggan står för, och därför behövs inte regnbågsflaggan.

Jag försökte förklara att för en ung HBTperson som går på Moskvas gator och kanske är på väg att ta sitt liv för att hen är trackasserad, torterad eller hotad till livet så betyder den svenska flaggan inget. Men hade hen sett en reggnbågsflagga så hade kanske lite hopp väckts; hopp om att någon ser hen och arbetar för att hen ska slippa dö under Putins brott mot mänskliga rättigheter. Och det är denna lilla gnista som kan vara skillnaden mellan liv och död.

Men då avslutade vi i stället mötet. I stor vänskaplighet förståss.

a3

 

Mitt sista flämtande förhandlingsbud var en liten, liten regnbågsflagga i det mest undanskymda fönstret på ambassaden. Nånting.

Men det var tvärnej.

Och jag förstår dem. De var ute tidigt i veckan o sa nej till en flagga, och då är det ett allt för stort statusfall att backa på det; att visa sej påverkbara av mänskligt engagemang.

Det höll de däremot inte alls med om när jag råkade påpeka. Surprice.

Här är inslaget från besöket från Kulturnyheterna, före och efter mötet.

UD gör ett bra jobb!

Till deras försvar vill jag ändå säga att Sverige och UD faktiskt gör en hel del internationellt för HBTfrågor. Det ska de ha cred för. Jag önskar bara att jag hade mötts av en stab som arbetade med Raoul Wallenbergs mod, Olof Palmes kompromisslöshet, Harald Edelströmspatos eller Dag Hammarskölds kreativitet. Inte en stab som skriver rapporter, hur magnifika rapporterna än är.

Till deras försvar vill jag också säga att de var väldigt öppna för att lyssna på vad jag hade att säga… eller så var det väldigt skickliga på att få mej att tro att de gjorde det. Båda sakerna är lika imponerande.

Men de är inte så sugna på att väcka uppmärksamhet i sin kamp om mänskliga rättigheter, eller ha lite edge på diplomatin när de ställer världens avskum mot väggen. De vill något annat, och jag har inget annat val än att tro att de gör sitt allra, allra yttersta för att inte bara förvalta världen, utan också förändra den till det bättre.

Ärligt talat så tror jag faktiskt de försöker. Och i många fall lyckas. Vi har bara olika sätt att se på hur det ska gå till, och sannolikt är en lagom dos UDs stiltje och en lagom dos Rickards storm i väl avvägda proportioner den perfekta kombinationen… inte antingen eller

Och jag är övertygad om att vi kommer fortsätta ha en dialog… (om inte annat för att de vill att jag ska komma tillbaka efter att jag provade rösten lite i ett av barockrummen… tills en vakt kom inrusande. Till mitt försvar så får jag säga att jag inte hade värmt upp rösten, så det var kanske därför det lät som ett skrik på hjälp)

Hur som helst. Målet att sätta frågan på agendan tycker jag vi har uppfyllt… så det ska vi klappa oss själva på  axelarna för. Ni har varit enastående!

Två omtumlande dygn

Klockan var över midnatt i helgen. Min make Anders hade gått o lagt sej efter att ha sovit sig igenom två filmer på soffan.

‘Det var då något annat öppnade sej på min dator.

Klippen med unga killar som blivit lurade på en dejt med löfte om lite kärlek – men möttes av ett intensivt hat. Högerextrema som förnedrade och misshandlade dem medan de filmade det hela.

Jag kunde bara se några sekunder av filmerna, men bilderna av de unga männen våta av andras urin och sina egna tårar sökte mej. Jag kunde inte få dem från näthinnan. Och jag kunde inte stoppa detta ifrån att ske.

Men jag tänkte att det finns personer som KAN… och varför gör inte de något?

Jag skrev ihop en liten text som jag la ut på min hemsida o postade inlägget på Facebook… sedan kröp jag upp  i famnen på min make och somnade i den varma sommarnatten.

Det var ingen pulizertext på något sätt. Det var ett avgrundsgråt direkt från hjärtat; frustration och förtvivlan.

När jag vaknade dagen efter fick jag en smärre chock när jag öppnade datorn, för det var över 3 000 personer som hade likeat inlägget…

Jag tänkte att vi kanske KAN göra skillnad ändå, fastän jag inte är vare sig Carl Bildt eller Jan Eliasson. Så jag startade ett event på FB där vi uppmanar svenska ambassaden i Ryssland att hissa regnbågsflaggan under Sveriges största PRIDE som är i veckan. Målet är att svenska ambassaden ska gå med.

När de har gjort det är jag nöjd.

I detta ögonblick har artikeln publicerats på SVT, o den har sammanlagt över 22 000 likes, och vi är över 16 000 som är med i eventet. Ökande för varje minut.

Sidan med inlägget har också besökts ca 130 000(!) gånger det senaste 2,5 dygnet.

För mej är det omtumlande av två anledningar. Först för att det är ovanligt att en liten operasångare ställs i blickfånget för internationell politik på det sättet, och jag vill att utgången ska bli bästa möjliga.

För det andra är det omtumlande för att jag möts av en sådan våg av kärlek. Inte till mej utan för frågan; frågan om att vi alltid måste välja kärlek framför hat, och tolerans för det sätt människor väljer att leva sina liv. Vilka de älskar. Och vilka de älskar med.

Det är förbanne mig det finaste jag har hört sedan jag konfirmerades.” Jag önskade jag hade fikon till er alla! TACK!

Det är inte bara operaälskare som besöker sidan, som det vanligen är. Det är alla typer av älskare. Alla som vill se lite mer kärlek i världen.

Eller de flesta av dem iallfall. Några är arga. Och några är skitarga.

Jag orkar inte längre bemöta alla som skriver att jag borde ta upp än det ena än det andra istället. Har ni hängt med på bloggen ett tag vet ni att jag tar upp det där andra också. Men ibland måste man fokusera sin energi på ett enda stort mål. Som ex att få ambassaderna att flagga.

Och jag pallar inte bli ledsen för att folk kallar mej en massa fula saker. En del riktigt tråkiga kommentarer tar jag bort, och andra låter jag bara ligga kvar som ett vittnesmål om mänsklig litenhet.

Om någon annan tycker något annat står det dem fritt att själva starta ett FBevent om det. Och era förbannelser rinner ganska snabbt av mej, för jag har nåt mycket mysigare för ögonen. Kärlek. 😉

Men de flesta vill se en förändring. Denna förändring har de med störst makt också störst skyldighet att iscensätta. Som att ex verka för att FNs mänskliga rättigheter ska efterföljas. Det är inga orimliga krav. Det är en förväntan att de ska göra sitt jobb. Eller avgå o lämna över det till någon som vill göra det.

Jag har just sjungit igenom Wagners Parsifalpå Malmö Opera. Det är mitt dayjob att sjunga opera, så då tar jag ansvar för det.

Vilket anser ni att ert jobb är?

Jag skrev redan i lördags till alla som nämns i inlägget och frågade.

Några få har svarat.

Carl Bildt

Mest omtalat är såklart Carl Bildts tweet i dag på förmiddagen.

Hate-mongering against LGBT persons on the rise in Russia after recent law. Repulsive. Inhuman.

Det har suttit långt inne – men nu kom det, och  det har ett stort symbolvärde. Tack för att du lyssnade Calle. Vi Halmstabor får hålla ihop! 😉

Nu ska han bara göra en enda sak till. Han ska ringa sitt folk på ambassaderna o säga; hissa regnbågsflaggan. Vi är stolta över kärleken, och vi vill att hela världen ska se det.

Gör han inte det ”är han inte en människa utan bara en liten lort”.

Birgitta Ohlsson

Vår EUminister är den enda hittills som hållit fanan riktigt högt. Hon har talat ur hjärtat om HBTfrågor i helgen i Villnius och haft fina texter inne. Cred till henne, och jag är glad för det tweet jag fick från henne. Keep up the good work. Vi är med dej!

Ryska HBTorganisationen

Det jag blir gladast för är mejlet från Ryska HBTaktivisterna. De jobbar med livet som insats, och de är min största inspiration.

Redan i går fick jag hjälp att översätta artikeln till engelska (och as we speak översätts den tyska o ryska).

De skrev:

Richard, your blog is great!
The pressure that yopu put on politicians is already awesome!
We are waiting for the Swedish elite politicians to take a stand!

Det värmer i hjärtat. Och jag väntar också!

SOK

Jag fick vidare ett mejl från Stefan Lindeberg, ordförande för SOK:

Vi är medvetna om att det finns förhållanden i Ryssland som inte motsvarar krav på mänskliga rättigheter. Att påvisa dessa förhållanden är ett uppdrag för våra medier. Att påverka dem är en fråga för våra politiker. SOK har som princip att delta i OS om inte FN beslutat om sanktioner mot ett värdland.

Det är diplomatiskt och precis vad jag förväntade mej att han skulle svara. Jag tycker kanske inte heller att Sverige nödvändigtvis ska bojkotta OS, av den enkla anledningen att det aldrig kommer ske. Då lägger jag hellre min kraft på det jag vet KAN förändras.

Men SOK verkar inte riktigt ha greppat att de är politik. Å andra sidan säger han inte nej till en snygg markering under OS… men hyser inget hopp om att den kommer.

Så jag är besviken på SOK som inte tar tillfället i akt att agera starkare. De har ett tag på sej fram till OS att ändra på det. Det ser jag fram emot.

IOK

Den internationella motsvarigheten gav mej ett till intet förpliktigande copy-paste-svar:

-The International Olympic Committee is clear that sport is a human right and should be available to all regardless of race, sex or sexual orientation. The Games themselves should be open to all, free of discrimination, and that applies to spectators, officials, media and of course athletes. We would oppose in the strongest terms any move that would jeopardise this principle.

-As you know, this legislation has just been passed into law and it remains to seen whether and how it will be implemented, particularly as regards the Games in Sochi. As a sporting organization, what we can do is to continue to work to ensure that the Games can take place without discrimination against athletes, officials, spectators and the media.  To that end, the IOC has received assurances from the highest level of government in Russia that the legislation will not affect those attending or taking part in the Games.

De verkar tro att jag är bekymrad över de som är med i OS, o fattar inte att mitt hjärta ligger hos de unga pojkarna, flickorna och andra som är rädda för att älska – och för att leva – i sitt eget hemland.

Och de verkar inte fatta att de kan förändra världen. Om de vill.

I samma ögonblick som OS lämnar Ryssland brakar helvetet loss för unga HBTpersoner igen, och inget kommer förändras då. Det måste göras NU. Och det måste göras med den oerhörda makt som IOK har. Annars ger jag inte mycket för den olympiska andan…

Media

I sammanhanget är jag som person ointressant. Min uppgift som offentlig person är att sprida detta budskap vidare och att sätta ljuset på personer som gör skillnad. Och inget hade blivit någonting om vi inte hade gjort det tillsammans.

Var och en som delar inlägget, närvarar vid eventet eller likear en bild är otroligt viktig. Lika viktig.

Jag är bara en representant för en känsla jag har, och som många tydligen delar. Därför har jag också tagit på mej att sprida budskapet så mycket det går ex i Media.

Jag har pratat med flera tidningar och imorn kommer det dyka upp på många ställen. Jag gör några radiokanaler i eftermiddgar och för en stund sedan gjorde jag P4Extra m Erik Blix.

Klicka här för att lyssna.

Det gläder mej också att PRIDE inte är sena att hänga på riden.

Ju fler som hakar på och bidrar till förändring – desto snabbara kommer den ske.

Så. Jag fortsätter vara i er service. En Jedi i kärlekens tjänst. Och tillsammans kan vi faktiskt göra det här. Tillsammans kan vi vara med och ändra världen lite, lite grann. Och det är oändligt mycket bättre än att inte göra något alls.

Och jag fortsätter vänta på det där mejlet från Ambassaden, eller tweeten från Bildt, om att ambassaden är beredd att symboliskt visa var de står i frågan om mänskliga rättigheter.

Att de är beredda att visa att vid regnbågens slut står vi och pussas och kramas. Iallfall gör jag det med min man. Och det är inget någon ska hamna i fängelse för. Bara möjligen i närmsta säng.

Fortsätt sprida ordet. Fortsätt gå med i eventet. Så ska jag outtröttligt göra precis allt jag kan för att få makthavarna att visa mod. Deal?

ambassaden

ta ansvar – eller avgå

Det är så enkelt. Antingen tar ni ert ansvar och gör skillnad. Eller så avgår ni. Capish?

Ryssland har ballat ur fullständigt i frågan om mänskliga rättigheter och HBTfrågor, och krälar nu i det smutsiga bottenslammet tillsammans med länder som Uganda, Vitryssland, Nordkorea o Iran. Men få reagerar så starkt som de borde.

Detta är det senaste som hänt:

Homofoba djävlar raggar upp unga killar på dejtingsajter, under falska nick. När de sedan träffas tillfångatar svinen de pojkarna, binder dem, dränker dem i urin, förnedrar och torterar dem. På öppna platser. Och allt spelas in på video och läggs ut på internet för att ungdomarnas skolkamrater, familj och andra unga homos ska skrämmas till livslångt förnekande av kärlek. Videona ligger på internet, men ni ska slippa se dem. De är för hjärtskärande.

Många av ungdomarna har tagit sitt liv efter tortyren.

Rysk polis lyfter inte ett finger för att stoppa vansinnesdåden. Istället har Rysslands egen Führer Vladimir Putin skrivit under nazidoftande fascistoida lagar som gödslar hatet, och fistar kärleken. (blogginlägget om dessa lagar)

När dessa monster tillåts genomföra överjävliga handlingar i form av emotionella våldtäkter, psykisk misshandel, fysisk förnedring… och tortyr… då orkar jag inte hålla tyst längre. Då börjar jag bara grina.

När bottenlös ondska väller över ungdomar som bara vill uppleva lite kärlek, har de ansvariga blodet på sina händer. Putin pissar på kärleken till förmån för ett frodande hat.

Är det verkligen en sådan värld vi vill ha. På riktigt?

Jag bara gråter när jag ser bilderna, så jag pallar inte vara diplomatisk och nyanserad. Förlåt.

Jag skriver i total affekt. Men jag kan inte INTE skriva.

Och frågan som maler i mitt huvud är –  hur kan ni vara tysta?

Varför skriker ni er inte hesa för att stoppa Putin?

Hej makthavare!

Några saker ske. Redan idag. Nu.

1.

För snart två månader sedan skrev jag en dikt till Carl Bildt (läs här). Men poesins tid är förbi, och nu avkräver jag fan några rejäla uttalanden från Utrikesministern. Du som är så extremt inflytelserik på Twitter kan sätta samman ett välriktat tweet på en minut som skulle kunna vara med och förändra världen. Annars är du inte värdig platsen som Utrikesminister.
Låtsas inte som om det inte går, för det är bara skitsnack.

Din Ministerpost ÄR politik, och du har ansvar.
Ta det. Eller avgå.

2.

OS 2014 kommer gå av stapeln i Ryssland. Sveriges Olympiska Kommitté bedyrade att OS i Kina skulle förändra Kina för alltid. Snacka om att vi blev blåsta. Den här gången går vi inte på det där igen. Så jag förväntar mej att ni omedelbart gör några riktigt skarpa uttalanden. Ordförande Stefan Lindeberg får gå i täten och styra upp detta.
Ni kan inte gömma er bakom att OS skulle vara opoliltiskt, för om ni verkligen tror det är ni så enfaldiga och obeskrivligt korkade att ni inte är värdiga en plats i SOK.
Eller så försöker ni bara lura oss att det inte går. Det är skitsnack, och jag vet inte vilket som är värst.

OS ÄR politik, och ni har ansvar.
Ta det. Eller avgå.

3.

IOK ska göra detsamma, och jag hoppas att SOKs representant sedan lång tid, och tillika generalsekreterare, Gunilla Lindberg som sitter i IOKs styrelse redan har författat ett utkast som IOKs styrelse kan skriva under.
Gör ni inte det kommer jag tolka allt annat ni säger som rent skitsnack.

OS ÄR politik, och ni har ansvar.
Ta det. Eller avgå.

4.

Semestern är slut och jag förväntar mej att Statsminister Fredrik Reinfeldt ringer våra kommissionärer i EU och att de tillsammans redan efter helgen styr upp ett gemensamt uttalande från EU till Ryssland. Han borde lyssna på sin EUminister Birgitta Ohlsson som verkligen tar HBTfrågorna på allvar. Kudos. Avkräv ex Catherine Ashton kraftfull handling.
Det kan Reinfeldt o kommissionärerna göra i EU också; det handlar bara om vilja. Gör ni det inte är ni antingen oförmögna att bedriva effektiv realpolitik i EU.
Eller så försöker ni lura i oss att det inte går. Det är skitsnack, och jag vet inte vilket som är värst.

EU ÄR politik, och ni har ansvaret.
Ta det. Eller avgå.

5.

Stefan Löfven lyft genast luren till din partikamrat Jan Eliasson. Han verkar nämligen inte ha fattat själv att han är Vice Generalsekreterare för FN, och med den titeln måste han ryta ifrån.
Annars ger jag inte mycket för era ord om solidaritet. Då är det bara skitsnack.

FN ÄR politik, och ni har ansvar.
Ta det. Eller avgå.

6.

Den svenska ambassaden i Moskva ska bannemej hissa regnbågsflaggan. Ambassaden är Sveriges yttersta representation utomlands, och när vi firar Pride i Sverige ska Ambassaden göra detsamma. Tillika ska den ryska ambassaden i Sverige få en ordentlig påminnelse om vad vi i Sverige anser är kärlek, som de sen kan meddela moderlandet.
Att det inte är brukligt eller blabla är bara rent skitsnack.

Ambassadörerna ÄR politik, och Ambassadören har ansvar.
Ta det. Eller avgå.

7.

Slutligen ska migrationsministern Tobias Billström se till att det utgår ett dekret i världen som  talar om att våra hjärtan, famnar och gränser är vidöppna för alla de unga HBTpersoner världen över som vill ha ett hem. Ett liv. Ingen ska behöva torteras eller dödas för att de en enda gång i livet vill uppleva förälskelse. Ingen.
2009 fastslog FN:s kommitté för mänskliga rättigheter att artikel 26 även omfattar homo- och bisexuella. Så att inte skydda dem är att bryta mot internationell rätt.
Allt annat är bara totalt skitsnack.

Migrationsfrågan är i allra högsta grad politik, och du har ansvar.
Ta det. Eller avgå.

Ni behöver inte vara rädda. Ni har väldigt många älskande människor bakom er. Men ni måste vara banerförare. Det är nämligen ert jobb.

Ni kan mejla/tweeta/FBa mej när det är gjort. Helst under helgen. Tack.

KRAM /Rickard

And this is just a start, men det behöver vi ju inte tala om för dem redan nu… eftersom de verkar mer än lovligt skärrade för att stå upp för något så grundläggande som en puss vs ond bråd död.

Jag har noll tolerans för våld mot människor som bara vill älska. (och har haft det länge…)

Och den som tiger, den samtycker.

Jag hoppas de kan sova på nätterna. Varför säger de som har makten ingenting? Jag fattar faktiskt inte?

Jag är en obetydlig no one jämfört med er, och jag sliter mitt hår för att försöka förändra. Men vad gör de som KAN påverka?

Är det inte lite genant att Madonna o Tilda Swinton gör deras jobb?

Jag kan inte huta åt Putin. Men de kan!

Tar de inte ert ansvar kommer de inte kunna sova på nätterna. För de kommer drömma om bilden på den unga pojken som sitter på knä. Och gråter. Och som torteras för att han ville kramas, för att de som hade ansvar valde att vara tysta.

Och det är inga vackra drömmar.

Men de har möjlighet att vara med och påverka. Det är en vacker dröm.

Låt mej få uppleva den. Snälla.

Låt alla som vill kramas få lov att göra det.

Och låt mej få sluta gråta.

Detta inlägg är hämtat från gamla bloggen. Innan flytten hade det ca 16k likes o 79 kommentarer på Facebook.

 

Jesus struntade i snopp o slida

Julen handlar om kärlek, och i krubban sover barnet som ska påminna oss om det. Samtidigt trampar Jesusbarnets självutnämnda ställföreträdare på denna kärleks närvaro med all sin kraft. Den mellan mig och min make vill säga.

I skrivande stund kan jag förvisso hålla med skriftkramarna, då min make just har gjort ett storkok svavelosande brunkål. Men när jag vädrat ut skitlukten ligger stanken från de organiserade fundamentalistiska religionernas förakt för kärleken tungt kvar.

När hans Helighet i kväll drar på sig sin snyggaste guldlaméskrud för att sprida kärleksbudskapet vid midnattsmässan i Rom om någon vecka så kommer han att exkludera all kärlek som inte liknar den heliga familjens.

Skam den som skiljer sig. Skam den som väljer att älska fler än en person. Och skammeliskam den som väljer att gifta sig med sitt livs kärlek. Det vill säga om den har samma sak mellan benen som man själv har.

För papisterna ser inte människor som älskar varandra. De ser snoppar, snippor och hål som olika saker ska in i. Och de gör det med en sådan frenesi att även en luttrad bög som jag rodnar.

Jesus representerar för mig en villkorslös kärlek. Samma kärlek som det efterföljande patriarkatet lättvindigt villkorar (utan att ens reflektera över hur Jesus själv glatt omgav sig med ett litet entourage av karlar i lättöppnade kaftaner).

Jag kommer sitta som klistrad vid påvens midnattsmässa och hoppas att någon till dess har berättat för honom om kärleksbudskapet. Jag kommer be för att han inte ska jämföra min kärlek med miljöförstöring som han gjorde förra året, eller med krig som han gjorde året innan, utan i stället hyllar kärleken.

All kärlek.

Alla möten där människors hjärtan smälter samman i kärlek. Som för mig och min man. Det står heller inte i strid med bibeln, då den säger att jag inte ska ligga med en man som jag ligger med en kvinna. Och det ska gudarna veta att jag inte gjort, renlärig homo som jag är.

De fundamentalistiska organiserade religionerna har mycket att säga om kärleken: som att det skulle vara onaturligt att vara gay, och att vi inte ska hänge oss åt sådant som strider mot naturen (som att opereras under narkos eller färga håret).

De verkar också tro att gay är något som smittar (som att heteroföräldrar alltid får heterobarn). Föreningen mellan man och kvinna är nämligen helig (som Britney Spears tvådygns fylleäktenskap och Elisabeth Taylors åtta äktenskap med sju olika män).

Dessa trosstofiler tror kanske inte att vi kan ta till oss den nya fria kärleken, på samma sätt som vi inte vant oss vid nymodigheter som internet, vaccin och hjulet. De väljer att lägga sin energi på förbud, förakt och fördärv i stället för på tolerans, acceptans och kärleksdans.

Jag vet att det finns församlingar, präster och mängder av vardagsreligiösa som hyllar kärleken i alla dess olika former. Helt underbart. Heder åt dem. Men organiserad och fundamentalistisk religion har ofta givit heder en helt annan innebörd, och med det åsamkat långt mer smärta än glädje. En heder som tvingar människor in i självförnekelse, självförakt – och självmord.

Julen 2010 kommer många bögar och flator tvingas tillbringa utan en familj som älskar dem, för att de har haft modet att vara sanna mot sig själva. Och när julefriden lägger sig i de svenska stugorna kommer andra tvingas att återigen fira jul utan den de egentligen älskar, eller ens hopp om att någon gång hitta den sanna kärleken.

För julens kärleksbudskap gäller tydligen inte alla.

Den här världen behöver mer kärlek – inte mindre. Och får jag önska mig en enda sak i julklapp så är det att vi tillsammans ska konfrontera Guds mest styvnackade kärlekshatare, vilken religion de än företräder, för att öppna deras hjärtan för kärlekens många ansikten.

För så länge det finns människor som inte vågar älska för att religionerna kämpar mot dem, kommer jag att kämpa för allas rätt att älska vem de vill.

Och med vem de vill.

När och var de vill.

Kämpa för att vi ska älska mer, precis som Jesus gjorde.

artikeln var först publicerad i Aftonbladet

aftonbladet