Påskkrönika

Artikeln var först publicerad på SVT


I lågstadiet lärde jag mig om påsken genom att korsfästa gubbar i flirtkulor på gamla grenar, och på ett diabildsspel såg vi hur allting började med att Jesus driver månglarna ur Templet.

Nånstans i mitt flöde, insprängd mellan kycklingar och Blåkulla, flimrar bilden av den torterade mannen återigen förbi. Det är bara det att det är inte Jesus jag ser.

Och det är inte för 2000 år sedan. Det är en ung homosexuell man i den Ryska republiken Tjetjenien. Och det är idag. De senaste veckorna har delrepubliken intensifierat sin häxjakt på människor, vars enda brott är förälskelse.

Presidenten Ramzan Kadyrov har förnekat att det skulle finnas några HBTQ-personer i Tjetjenien, och om de finns är det upp till deras släktingar att förinta dem.

Av de få som lyckats fly till HBTQ-centret i Moskva får vi farhågorna om massutrensningen bekräftade.

Jesus lär ha begravts och återuppstått. I Tjetjenien begravs männen levande, och glöms bort. Men. Kanske kan vi bidra till en liten förändring? Vissa kan det definitivt.

Margot Wallström. Hej. 2013 var vi många som såg hur Rysk lagstiftning blev allt mer omänsklig.

Vi ville visa HBTQ-personer i landet att vi såg dem, och göra precis som Sverige gjorde på sin Ambassad i Kosovo; hissa regnbågsflaggan under en enda dag.

Det är inget Wienkonventionen förbjuder, men din företrädare på posten vägrade ändå alliera sig med den mångfald och tolerans flaggan står för.Då var det många från ditt parti som kallade honom feg. Men det vet jag att du inte är. Eller?

Stefan Löfvén. Hej. Sist vi sågs var bakom scen i Pride Park. Du berättade hur glad och stolt du var över att vara där, och sen tog vi en selfie med några dragqueens.

Pride är inte främst glam och gammal schlager.

Det är ett arv från Stonewalls dagar där vi slåss för rätten att leva och älska utan att trakasseras. Vill du visa att du tar både kampen, och ditt välkomnande dit, på allvar bör du omedelbart ge de HBTQ-personer, som annars riskerar att dödas, en fristad i Sverige.

Jag vet att du vill hjälpa dem. Eller? Jag vet också att ni båda har en kongress att tänka på.

Men de som torteras i detta ögonblick behöver två minuter av er dyrbara tid där ni förklarar Sveriges hållning för er kollega Kadyrov och världen. Det är bara en fråga om att prioritera, och jag vet att detta ligger högt upp på eran agenda. Eller?

I Kaukasusregionen är islam, ortodoxa kyrkan och katolicismen bland de största religionerna, och de som flytt till Sverige behöver veta att de kan vara trygga i religionsutövningen i sitt nya hemland.

Så Sveriges Muslimska Förbund, Ortodoxa kyrkan och Katolska Kyrkan (och andra religioner som värnar om kärlek) bör med gudomlig klarhet förkunna att i Sverige är ömsesidig kärlek mellan vuxna människor något vi uppmuntrar och skyddar, oavsett vilka gudar eller gudinnor vi väljer att tro på.

Ni kanske till och med kan göra det tillsammans.

Jag vet att ni inte vill ha några tveksamheter i den här frågan. Eller?

De månglare som inte vill handla i kärlek i världssamfundets tempel behöver få sina offerbord omkullvälta. Och då kan vi inte vänta på en uppståndelse. Vi behöver stå upp för kärleken nu.

Själv kommer jag skänka gaget efter gårdagens konsert till Regnbågsfonden, samt outtröttligt fortsätta tala om, och agera för, ett samhälle som genomsyras av kärlek.

Det kommer inte rädda hela världen, men det kommer kanske göra lite, lite skillnad för någon.

Det är det enda jag kan göra. Och jag vet att jag inget hellre vill.

Vad driver världen framåt?

Bilden av terrordådet i Orlando söker mej.

Jag fylls av tomhet vid tanken på de som sätter hatet mot en annan människas kärlek högre än sitt eget liv. Den fulla tomheten mättas av förfäran. Av förtvivlan. Och av helig förbannelse.

Men det är en sak att låta sej översköljas av dessa starka känslor, och en helt annan sak att drivas av dem. Och det gör jag inte.

Jag drivs av kärlek.

Och jag drivs av en oomkullrunkelig vilja att att göra den här världen till en annan plats än det är idag.

Hat och ilska kan förvisso också förändra världen, men aldrig till det bättre. Det enda de gör är att fylla världen med mer bitterhet och svärta.

När hatet får oss att hata, har hatet vunnit. Medan den mest stillsamma strimma av ljus kan fördriva också det mest kompakta mörker.

Jag förstår de som känner sådan frustration att de rasar, men bara den enfaldige hetsar till hat en dag som idag; den som inte insett att när fiendeskap sliter sönder världen är slutdestinationen för en accelererande hämndcykel bara en; Undergång.

Istället tror jag att vi måste hjälpa varandra att orka tänka långsiktigt. För en människa som känner sig genuint älskad går nämligen inte våldets ärende. Och under timmar som dessa, behöver vi stå över mörkret. Vi behöver fylla världen med upplysning och vila starkare än någonsin i vår övertygelse om vilken värld vi vill ha.

Varje ledare med självaktning behöver behöver visa hur de högaktar det faktum att kärlek är en mänsklig rättighet.

Varje trossamfund som hävdar att de tror på kärleken behöver vara lika starka och tydliga som en briljant i sina uttalanden av det faktum att all kärlek är bra kärlek.

Och varje människa som vill ha en annan värld behöver leva den värld de vill ha. Du och jag behöver göra det. Nu.

Jag skiter i om jag blir kallad naiv. Detta är min fullständiga övertygelse. Och även om förändringen kommer ta tid är det den snabbaste vägen. Alla andra vägar går nämligen åt motsatt riktning.

Så låt oss gå ut och leva dagen i den mest svindlande tanke vi någonsin haft av hur densamma kan se ut. För varje person som hatar behöver vi nämligen vara 1000 och åter 1000 som älskar.

Och de första två kan vara du och jag.

Så förändrar vi världen.

SVT Debatt – Om Islam och HBTQ

Det är en helt vanlig morgon. Jag brygger kaffe, raderar ett dödshot och käkar havregrynsgröt med min make. I andra delar av världen skiner morgonsolen också klart.

Trots det lever människorna där i totalt mörker.

För många ungdomar är vingslagen från fjärilarna i nyförälskade magar synonymt med sharialagarnas död, och med den känslan är en vanlig morgon ingen god morgon.

Det är med detta perspektiv jag ser hur salafisten Salman al-Odah har hållit tal i Malmö, till förmån för Syriens unga.

Först fylls jag av en helig vrede över att det finns människor som hatar kärlek så till den milda grad att de bereder plats för en legendarisk homofob.

Men sen dricker jag mitt kaffe och sansar mej, för jag vill inte bemöta de extremreligiösa med samma hat som de bemöter mej. Jag vill hellre visa att det finns ett alternativ till deras trånga världsbild; en där all kärlek bra kärlek.

Det var bara några månader sedan imamen i moskén hemma på min uppväxts gata i Halmstad förklarade hur homosexualitet orsakas av ett virus, och måste botas.

Jag erbjöd mej att fika med honom, men jag antar att han hade för mycket bacillskräck för att ens svara på någon av mina inbjudningar.

När jag då ser hur Salam al-Odah varit inbjuden bara några hundra meter från min bostad häller jag resten av mitt nybryggda kaffe på en termos. För det kan omöjligen vara så att jag blir dissad av dessa religiösa auktoriteter två gånger i sträck. Eller?

Så: Hej, ni som bjudit in Salman al-Odah.

Mitt hjärta brinner när jag ser hur unga i Syrien lider, och det gläder mej att ni haft en gala för att hjälpa dem växa upp i trygghet och kärlek.

Som ni såklart vet visar gängse forskning att upp emot tio procent av oss alla hyser känslor som vi i dagligt tal benämner HBTQ. Tio procent av alla kristna, ateister, pastaferier, judar och tolkienanhängare. Och tio procent av alla muslimer.

Så jag blir lite förvirrad när er inspirationstalare förklarar att homosexualitet är förbjudet, och kommer straffas.

Ni behöver hjälpa mej förstå hur al-Odahs förnekande av kärlek gör världen till en mer tolerant och kärleksfull plats.

För det verkar nästan som om ni inte förstår att ni spär på rasismen mot alla de vidsynta och älskande muslimer som jag lever sida vid sida med, när ni beter er som om ni inte visste bättre?

Eftersom jag också är engagerad i de syriska ungas rättigheter så bjuder jag gärna på ett samtal om detta med era medlemmar.

Jag kommer tala om kärlek, hur den bemöts i salafism och i sharialagstiftning, och hur vår värld behöver fler människor som hänger sej åt ömsesidig kärlek till varandra.

Exakt samma ämnen som jag antar att Salman al-Odah tog upp, och det är många nykomna medmänniskor som behöver känna sej välkomnade i detta perspektivet.

Ni kan använda samma inbjudningslista, och jag är säker på att Amiralen kan hjälpa oss att husera ett sådant event igen.

Självklart tar jag inte en krona för det utan jag föreslår att vi låter alla pengar gå till någon förening som arbetar för unga i mellanöstern, till exempel IraQueer.

Jag lovar att själv baka och ta med bullar till kaffet efteråt.

Och ni behöver inte vara rädda för några bögvirus. Jag är kärnfrisk.

Ok?

Låt oss avsluta med Salman al-Odahs egna ord han twittrade idag. ”Stå upp mot förtryck om än bara med dina ord. Det som händer i världen idag får inte gå oss obemärkt förbi.”

Och jag håller med.

Förtrycket av HBTQ-personer i världen idag får inte gå oss obemärkt förbi. Vi hörs och ses snart!

KRAM!

rickard moske

SVT opinion – Om moskén i Halmstad

 

Efter att imamen i Moskén i Halmstad förklarat att homosexualitet är ett virus vi ska skydda oss ifrån skrev jag detta inlägg på SVT opinion. Du kan läsa det på plats här.När jag var tonåring brukade jag gå in på Biblioteket på Fredsgatan i Halmstad, upp för trappan och sen längst bort till vänster. Andra hyllan från golvet. Där fanns kategorin Vnd; Sexologi.

När jag var 15 var detta enda stället jag kunde läsa om mej. Om homosexualitet. 

Där, mitt emellan schizofreni och syfilis, fanns boken om sexuella sjukdomar. Homosexualitet. Där fanns jag.

På samma gata som biblioteket ligger Halmstads moské. Några hundra meter, och 25 år, bort förklarar en imam att homosexualitet är ett virus. 

Att när jag vaknade idag, kramade och delade havregrynsgröt med mannen jag älskar, är det ett tecken på en sjukdom som ska motas. Botas.

Jag blir förtvivlad när jag ser hur den ömtåliga tonåringen Rickard fortsätter leva i andra tonåringar i staden där jag växte upp. 

Och jag blir rasande när en imam på samma gata som jag själv gick som barn, sprider irrläror.

Jag föddes sjuk. Fram till 1979 betecknades homosexualitet som en psykisk sjukdom. Tills den mytomspunna demonstrationen på socialstyrelsen fick den nytillträdda generaldirektören Barbro Westerholm att friskförklara mej och alla andra hbt-personer.

Sedan dess har jag ägnat mitt liv åt att ställa frågan om vilken värld vi vill ha; en med mer kärlek eller en med mindre. Vi står vid ett vägskäl och måste välja.

Frågan är binär. Det går inte att å ena sidan säga att man vill ha en kärleksfull värld, och å andra sidan kalla kärlek för ett virus. Då har man valt. Då har man valt intoleransens väg.

Ingen människa ska behöva döda förälskelsens fjärilar i magen bara för att en religiös auktoritet vill sprida irrläror om virus. 

Och den Hbtq-person som senaste veckorna flytt från krig och förföljelse ska välkomnas till ett land där tolerans alltid vägde tyngre än okunskap.

För alla mina muslimska bög- flat- och transvänners skull, både de jag känner och de jag inte känner, uppmanar jag moskén i Halmstad att en gång för alla välsigna samtyckande kärlek mellan vuxna.

Istället för att blint uttrycka sitt fortsatta förtroende mot en imam som inte ser att bara den som har en sjuk världsbilden kallar kärleken för en sjukdom.

Jag kommer inte acceptera att staden med tre hjärtan i sitt vapen hyser denna intolerans. Och om vägen mot kärlek känns ovan och läskig hjälper jag gärna till.

Ni behöver inte vara rädda för att er imam hyser hbtq-fobi. Det är ok att vara rädd. Och som med många irrationella rädslor funkar desensibilisering bra.

Så jag lovar att närma mej er med yttersta försiktighet, så att ni inte ska bli rädda. Men jag kommer komma. För vi behöver träffas och snacka. 

Inte för er skull. Eller för min. Utan för kärlekens. Och jag lovar att inte nysa och sprida några virus runt mej.

Åke Green hade fel 2003. Homosexualitet är inte cancer. Och det är inte ett virus heller.

Däremot kan vissa virus kopplas cancer. Så jag förstår om det är förvirrande.

Vi behöver bara reda ut begreppen lite. När passar det er att jag kommer? 

Jag tar med kaffebröd.

Metro 3 – Om bögskräck

Sedan sommaren 2015 är jag semimånatlig krönikör på Metro. Du hittar alla krönikor här, och där kan du också läsa alla kommentarer. (En och annan är faktiskt snäll också. Nästan.)

Det är inlämning till Metros krönika om en timme, och jag har under veckan förberett ett mycket välformulerat inlägg om kulturpolitik i Almedalen. Jag tar en liten paus på Facebook för att städa hjärnan innan jag läser igenom krönikans alla finurliga språksprång en sista gång och kan klicka iväg den. Då ser jag hur en av mina vänner blir inträngd i ett hörn i ett kommentarsfält av en religiös mobb, och då ryker den högtravande kulturkrönikan all världens väg. För när vi väljer vilken väg den här världen ska ta, är arbetet med kärleken alltid överordnad.

När en person blir emotionellt avrättad för att hen haft mage att stå för den hen älskar är det dags att börja ifrågasätta förståndet hos dem som ifrågasätter vad som skapar ståndet. För ömsesidig kärlek mellan vuxna människor är världens salt och ljus. Utan den kommer vi långsamt försmäkta.

Det är fascinerande hur vissa människor anser sig ha rätten att döma ut andra för vad de är födda till, baserat på något så självvalt som tro. Exakt vilken religion personerna som attackerar tillhör just den här gången är irrelevant, för trots att de inte delar den heliga skriftens ord, delar de alla samma retorik. Den om att kärleken är villkorad och en människa är värdig bara om den först drar ner brallorna och visar könet. Lite som en swingerklubb.

Vi behöver avsluta fideikommissen mellan Abraham och Gud och låta några andra förvalta jorden. För arvtagarna har ballat ur så till den milda grad att Gud sedan länge sagt upp bekantskapen med de bastarder som talar i Hennes namn. De slänger fördomar, förbannelser och förorättningar runt sej som mina möss Adam och Steve slänger sand från sin kissburk. Och de stinker ungefär lika mycket.

Vi behöver uppmuntra skrifttrogna att istället inspireras av den varma kärleken mellan David och Jonatan. Vi behöver ingjuta mod i dem som vågar stå emot fundamentalistiska skriftlärda. Vi behöver lyfta den skrevtittande blicken hos de kuk- och fittbesatta. Och vi behöver skrika ut att det den här förbannade världen behöver är välsignelse. För en tro som uppmuntrar till begränsande av kärlek är inte helig. Den är en satansvers.

Det är därför jag slänger min välskrivna kulturartikel, och istället ryter ner den enda fråga vi behöver ställa: vilken värld vill vi ha?

När vi möter häckel, homofobi och hot om hatande av hämndfyllda högre makter behöver vi alla slänga våra välformulerade alster åt sidan, spänna blicken i den som anser sig kunna föra Guds talan och ställa den binära frågan: vill du ha en värld med mer eller mindre kärlek? För båda är inte möjliga samtidigt. Och det sätt du agerar på bidrar till den ena vägen. Vilken vill du vandra?

+ Jag ror i land en stor premiär av Läderlappen på Ystad teater med bara en fungerande arm.

– Jag kan inte sätta upp mitt eget hår i en tofs med bara en fungerande arm.

Jag behöver gå med i pingstkyrkan

Debattartikel i Metro 15 april 2015

metro 15 april

För någon vecka sen förklarade min optiker att jag behövde progressiva glasögon. Så nu ser jag bara en utväg för att slippa gå genom livet med Jan-Öjvind Swahn-brillor; jag behöver gå med i Pingstkyrkan.

De har nämligen i debattartiklar senaste veckan förklarat att homosexuella inte är något problem. Men utagerande av homosexualitet är det. I konsekvensens namn kommer jag som pingstvän kunna välja att inte agera ut en del andra saker som jag också är. Exempelvis ålderssynt. Och vis av erfarenheten efter bakissöndagens ostbågefrossande kommer jag be maken att inte vara utagerande laktosintolerant.
De ortodoxt religiösa slutleder med samma precision som mina möss Adam och Steve, som just bajsade i sin morgongröt innan de åt den, och förklarar högtidligt att jag bara kan välja att inte låta fjärilarna i magen lyfta när jag rör vid min man.

Pingstkyrkan går rakt emot Paulus och sätter sitt förnuft åt sidan i sin iver att bokstavstolka orden i den viskningslek vi kallar Bibeln. Man petar korinterna ur korinthierbreven för att motivera sin intensiva rädsla för vuxna människors ömsesidiga kärlek och kämpar för motsatsen med dårars envishet. Sannolikt för att de är dårar.

Vi har hamnat i en religiös twilight zone där sjuka försöker bota friska; en sektvärld där värden selekteras utefter vad som passar. Och nu är det kärlek mellan människor som ska slätas av, av män som verkar vara ungefär lika könsfixerade som deras rättesnöre, Paulus. När jag hör deras upphetsat rabarbersvajande resonemang undrar jag om det bara är typen av kön de fokuserar på, eller också utseende och storlek. Svårt att veta, eftersom vi sedan länge har lämnat förnuftets land och seglar mot den kant där de tror att havet tar slut.

Tänk vad uppfriskande om ortodoxernas doxa varit ärlighet kring Paulus prioriteringsordning för ondska och dissat mig för mitt långa hår i stället för vem jag är gift med. Men det är inte lika poppis att gå Falling down på kvinnor som dristar sig att be aftonbön utan slöja, eller har mage att inte tiga utan glatt sjunger med i psalmerna.

Nä, då är det lättare att stämma i den allmänna HBTQ-fobiska ån och pissa på kids som redan ligger; Unga människor som kvävs i mörka garderober som pingstgubbarna stängt för alltid med sina skriftrullar.
Det som äcklar mig mest är hur de hävdar att de drar ner gylfen ”i en kärleksfull ton”. Möjligen är de för fokuserade på sitt kön för att se att det egentligen är definitionen av hat de halar fram. Hade inte Paulus varnat för hur uppblåsta de blir av kunskap, kunde de googla No Homo. Männen alltså. Kvinnorna får fråga sina män när de kommer hem.

Men de vill hellre stå på VIP-listan till den dömande gudens torra himmel, än att tillbringa evigheten i något som liknar den 40-årsfest jag hade i helgen; fylld av långhåriga män som utagerade kärlek. Med varandra. Och kvinnor; fysiska, transperoner och dragqueens, som bad om mer. Utan slöja. A.k.a. en plats där vi gör allting i kärlek.

Varma hälsningar från en ljuslätt man med vackra ögon, behagfullt utseende och i allt välsignad av Gud.”

Rickard Söderberg,
Operasångare och debattör

Artikeln mynnade också ut i medverkan i SVTdebatt. Se programmet här. Andra debatten, drygt 21 min in i programmet.

Tack

Vaknade innan 6 i morse. Lika uppspelt inför födelsedagen idag som om jag skulle fylla 10. När klockan var 6.30 orkade jag inte vänta längre, så jag ställde om Anders klocka, så han skulle vakna – o jag kunde låtsas sova.

födelsedag

Att fylla 40 är helt fantastiskt. Jag lever i en den rikaste delen av världen där jag har den oerhörda lyxen att kunna lägga energi på att fira. Där jag har den oerhörda lyxen att leva. Åldersnoja är en fåfänga som jag hoppas att jag aldrig drabbas mer än ytterst tillfälligt av.

Och jag lever i en tid där 40 är en fantastisk ålder. Hade jag levt som hob år 3018 i Midgårds tredje ålder hade jag precis nått myndig ålder, och hade jag levt på medeltiden hade jag sannolikt varit död.

Jag är också så oerhört tacksam över att få lov att vara i en comunity där jag både får lov att vara den jag är, och dagligen ges möjlighet att acceptera andra för det de är.

DragQueens

Jag började min födelsedagsvecka genom att träffa några av de få personer som gör mej riktigt starstruck; RuPauls Dragqueens.

En sån ära att få fira med legender som Bianca del Rio, Sharon Needles, Adore Delano, Alaska Thunderfuck 5000, Manilla Luzon, Jinkx Monsoon o Michelle Visage.

Bianca del rio  Michelle visage

Jag är så oerhört ödmjuk inför den vardag som alla de möter som dagligen utmanar de rådande normerna. Och få saker gör det mer högljutt än DragQueens.

Sharon Needles

Det var också DragQueens, tillsammans med Transpersoner och aktivister som Sylvia Rivera, som la grunden till HBTQrörelsen som vi känner den, genom att slå tillbaka mot polisen med sina stiletter vid Stonewallrevolten 1969.

En födelsedagspresent till en sån som mej, som varar livet ut.

Födelsedagsveckan

Veckan har fortsatt med förberedelser inför nästa vecka som både har en skivinspelning (Svensktoppen here I come!), en middag hos Talmännen i riksdagen (Kanske får sitta en hel middag med Björn Söder. Gulp.), en heldag hos tatueraren (väljer fortfarande motiv, Judy Garland eller Zelda?) och en spelkväll med innersta kretsen av Zeldaspelet som jag fick av Anders i morse.

Om jag inte använde all den kärlek som jag får idag (vågar knappt gå in på min tidslinje på FB) för att försöka göra världen till en lite mer kärleksfull plats, så skulle jag inte leva.

Och på lördag har jag förmånen att ha en födelsedagsfest som jag drömt om länge. (smygkika här, för jag lovar att ni kommer få rapporter efteråt ändå… o ni är välkomna att följa flödet under #Rickard40…)

Nästa 40 år

De veckliga attackerna från di religiöse o di tokpolitiska mot världens kärlek är som bortblåst, när jag (låtsas) sova o Anders kommer med en bricka med fil o ett paket. Inget kan nå mej när jag nu är medelålders.

När jag är mitt i livet.

Och när jag får lov att röra mej mitt i livet, mittemellan den yttersta politiska makten och aktivisterna vid kravallstaketen, mellan gömda flyktingbarn och RuPaul – då kommer jag aldrig någonsin åldersnoja. Då kommer jag bara fortsätta arbeta för det jag tror på.

Jag har bara precis börjat. Och ni haters, troll, fundamentalister, ortodoxt religiösa, politiska assholes och andra missunnsamma idioter; beware. För jag fyller inte bara medelålders; jag är också en Hobbit som just blivit myndig, och som outtröttligt slåss mot den Ganondorfska ondskan. Och jag kommer efter er!

För så länge jag lever, och jag kommer leva uti hundrade år, kommer mitt högsta mål vara att alla barn ska få känna sej lika accepterade, älskade och hyllade som jag gjorde när jag fyllde 6.

Och fortfarande gör.

barn

Tack för att ni låter mej hållas – och tack för era födelsedagshyllningar. Tack är ett litet ord. Men också det största.

Tack.

Förlåt dem, de vet inte vad de gör.

Påsken är här. Häxorna flyger till blåkulla medan vi sitter i Anton Bergskt sockerkoma o zappar mellan Lloyd-Webbers musikal och Mel Gibson som facear sina olika hjärnspöken.

Idag handlar det om Jesus.

Jesus var ungefär så cool det går att bli; Sket i heterokonventionen och valde att leva med sin extended family av hipsters. Fördomsfri mot de på samhällets botten, men kompromisslös mot templens maktkåta gubbar.

Allt medan han predikade kärlek.

Låt oss inspireras av berättelsen om människan som dog för sin tro, så att vi kan förändra världen för de som dör för andras tro.

rickard jesus

Bland världsreligionerna har en osalig blandning av saliga män kidnappat arvet från Jesus för sina egna agendor; En stenhårt villkorad kärlek där bl.a. de mest insnöade frikyrkorna, de mörkaste formerna av katolicism och de mest hjärtlösa formerna av islam enas i fuldans.

Deras vägar må vara olika, från ord till piskor. Men målet är detsamma; Att banka in i oss att kärleken inte är störst.

Och fundamentalistiskt religiösa är världsmästare på att städa undan sunda ifrågasättande av rådande normer… och med städa undan menar jag smutsa ner sej genom att förnedra, förbjuda inträde i, gömma bakom tyg och galler, frånta makt och förminska…

Samt stena till döds.

För de ser sig själva som mer värda än andra.

Men…

kyss

Men jag är Jesus. Jag är Muhammed. Och jag är Maria Magdalena.

Och du är det.

Den prästvigda kvinnan är lika mycket värd som Påven. Och den tiggande kvinnan i kåkstaden jag cyklade förbi idag likaså.

Irans högste ledare Ali Khamenei tycker han är mer värd än den unga bögen Nemet Safari, bara för att Khamenei har tagit sej möjligheten att döda Nejet. Men Khamenei har fel.

Kvinnan som stenades ihjäl är lika mycket värd som Kung Salman av Saudi. Och Nemetspojkvän (som också blev dödad) är lika mycket värd som Profeten Muhammed.

Och du är lika Gudomlig som Jesus.

För vi är alla lika inför Gud.

För många är det en Golgata kvar att gå innan de kan låtsas som om de har ett kärleksbudskap att komma med. Men är de redo att gå, tar jag dem gärna i handen och viskar några tips i deras öron…

De kan börja med att sluta sitt skrevtittande och istället uppskatta människor för vad dom är – inte för hur Gud har skapat deras endokrina körtlar.

De kan villigt underordna sej sina egna ord; att vi alla är lika inför Gud.

Och de kan predika och leva det enda som är viktigt; en värld där all kärlek är bra kärlek.

Det är det enda.

Annars kan de krypa tillbaka till det mörker de kommer ifrån, för världen är inte deras att sprida dynga i. Och jag är inte det minsta intresserad att följa deras sömniga regler.

Jag vill se kärlek. Bara kärlek.

Villkorslös sådan.

Och jag har bara en sak att säga;

Förlåt dem Fader, för de vet uppenbarligen inte vad de håller på med…

Jag önskar er alla en riktigt underbar påsk, fylld av all kärlek, glädje och godis.

jesus

Jesusbilden är tagen av den fantastiska Erik Lundback.

Ljus i medeltida mörker

I en tid då stora delar av den vackra kristenheten dansat till korset och kärleksfullt hissar regnbågsflaggan känns det nästan lite uppfriskande med en gammaldags debattartikel som dryper av kärleksförakt.

Men bara nästan.

För mest känns det som när jag för en stund sedan packade upp en påse med smink från melodifestivalen, och i den låg ett päron som hade ruttnat. Det var bara att slänga allt för att inte min gagreflex skulle sätta in.

Och det är ungefär så jag känner när jag ramlar över Anders Gerdmars artikel i veckans Dagen.

Det är kanske dumt av mej att bli så här upprörd. Men när jag ser hur mina HBTQsyskon dagligen diskrimineras, torteras och ifrågasättas behöver vi religiösa autkoriteter som står upp för värld med mer kärlek. Inget annat. ¹

Det är därför jag blir så arg att jag skakar av när maktgubbar utnyttjar sitt överjag, och ger sej på unga människors sanna jag, och den redan utsatta gruppen troende HBTQpersoner.

Det finns tillfällen då man ska vända andra kinden till. Och det finns tillfällen då man ska slänga galningarna ur templet.

Detta är ett sånt.

Så…

rainbow_crucifix_gays_steal_christianity2

Kära Gerdmar;

Du erbjuder storsint din pastorala vägledning för att befria unga människor från möjligheten att vara sig själva.

Först tänker jag att det är ett småsint skenerbjudande som bara en pastor i satans kyrka skulle göra.

Men när jag läser vidare förstår jag att du inte alls är ond. Du är sannolikt full av kärlek. Du har bara fått allting bakom bakhoven:

Många männi­skor lider i det nya landskapet av sexualiteter och könsidentiteter.

Jo. Det är helt sant Gerdmar. Precis så.

Men de lider inte för att de är födda med en viss sexualitet eller en könsidentitet. De lider för att det finns människor som förnekar den. Som förnekar dem.

gay-christians-homosexuality-bible

Så jag tänkte att vi skulle försöka släppa in ljus i medeltidsmörkret, med hjälp av en beprövad (men av fundamentalistiskt troende avskydd) metod; Upplysning.

Du beskriver hur vi ska leva tillsammans i en trygg miljö, samtidigt som du pissar på mitt inre barn. På mej. Och då känner jag mej otrygg, så där har du dessvärre misslyckats innan du ens börjat.

barn

För hur mentalt kissinödig man än är, så är det inte ok att ge sej försöka konformera den vackra skapelsen bara för att den inte passar in i ens egen snäva mall. Barn tycker jag nämligen, oavsett hur gamla de är, alltid ska lyftas och accepteras på precis det sätt de är skapade.

Heliga skriften

Och jag förstår att du tror att du har ett tolkningsföreträde för en sund läsning av din heliga skrift bara för att du talar gammalgrekiska, på ungefär samma sätt som min man Anders tror sej ha tolkningsföreträde för sin heliga skrift, Sagan om Ringen, bara för att han talar Sindarin.

Det har nämligen könsmaktsordningen tutat i er att ni har.

Men ingen av er kan döma andra människor efter er heliga skrift, i synnerhet inte om de strider mot allt mänskligt och gudomligt förnuft och sans. Skillnaden mellan dej och min Anders är att han aldrig skulle medverka till att driva människor till självmord bara för att de inte bekänner Galadriel som sin despot.

Men när du beskriver hur viss kärlek inte ryms inom skapelsen så är en bidragande orsak till att självmordsstatistiken för HBTQpersoner ser ut som den gör. Visste du det?

Och oavsett vad Petrus eventuellt skrev, så måste man faktiskt ta sitt människoansvar o skita i det, om det är som om det skrevs på Morbeth.

N384X

Men det går inte att gå i polemik med den som är besatt av en viss bok. Jag kommer inte ifrågasätta översättningen av arsenokoites i Paulus brev, eller ens försiktigt påpeka att den illvilja du ger uttryck för är jämställd med det du vill befria världen ifrån. Iallafall enligt Paulus.

På samma sätt som jag inte kommer gå i polemik med min man när han spinner loss om hur Alvernas girighet är grunden till Midgårds ondska.

Ni får ha de heliga skrifterna ifred, så länge ni inte utnyttjar er position för att omforma andra efter dem.

Och vi behöver ställa oss den avgörande frågan; är det kanske så att det är sundare med kärlek, tolerans och bejakande av det som människor inte kan påverka – än med förakt, fördömande och förnekelse, baserat på självvalda åsikter/fördomar.

Vi behöver ställa oss frågan; behöver vi en värld med mer kärlek. Eller mindre? Det är den enda fråga som är viktig.

Du är inte ond Gerdmar. Och tack o lov är min Gud tolerant och förlåtande Gud, så Hon kommer välkomna dej tillbaka till sin famn… efter en klädsam ursäkt till de du sårat.

Ty hat som piskar människor till förtvivlan är det enda som inte ryms inom skapelsen. Det är både jag, Olórin² och Jesus väldigt tydliga med.

Och tack o lov har stora delar av kristenheten omfamnat kärleken. Jag önskar bara, av hela mitt hjärta, att det också ska innefattar Gerdmar och andra religiösa auktoriteter.

olorin

¹ Ja. Jag vet att Sharia inom fundamentalistisk islam är etter värre än Gerdmar nånsin skulle kunna drömma om. Och vi har talat mycket om det här. Men denna gång var det en teolog med stor makt över människors liv som fortsätter banka in HBTQfobi, och det är illa nog.

² Olórin är Gandalf efter att han tagit på sej människors synder, dött och återuppstått. Jag hade tänkt skriva Galadriel där, men Anders gick i affektkramp här hemma över att hon minsann inte går att jämföra med Jesus. Hon är Petrus. Håhåjaja. Såna är de; di troende. Omöjliga att diskutera med.

Människan står över Gud

Efter veckans Uppdrag Granskning har trollen trollat, i hopp om att samhället ska vara lika oförmögna som de själva att se skillnaden på en terrorist och en muslim; En vad-var-det-vi-sa-attityd där de friskt blandar ihop muslimska äpplen och mögliga terrorpäron till en soggig rasistisk fruktsallad.

Men ska vi överhuvudtaget kunna närma oss frågan behöver vi, som vanligt, vara lite mer nyanserade än trollen.

Det är farligt om vi börjar dra förhastade likhetstecken mellan kritik av religion och kritik av invandringen. Månar man om människan, är den rätta logiken: ju mer problematisk en religion är, desto fler måste beredas plats i flykt från dess effekter. Oavsett vilka andra slutsatser ljusskygga rasister gått i affektkramp senaste dygnet för att få oss att tro.

Det finns en kritikskräck ifråga om islam, för den som gör det riskerar omedelbart att placeras i samma fack som rassar. Men jag kan inte tyst se på när mina Dorothyska syskon straffas, utan måste lyfta frågan, trots att vissa lär välja att missförstå.

Och jag kräver inte att Islam i Sverige ska ta ställning om ditten och datten, då moskén är en plats för samtal med Gud, inte med media. Men när det gäller en fråga som (enligt vedertagen forskning) rör uppemot 8% av världens befolkning, inkl 8% av alla muslimer, är det inte oviktigt.

Och när man tillhör samma religion vars lagar står ansvariga för både så många oerhört grymma straff av HBTQpersoner, och iskallt fällda domar över människor baserat på saker människan inte kan påverka, då borde det vara i de mänskliga delarna av religionens egna intressen att ta avstånd ifrån detta med samma höjd och klarhet som luften en brittsommardag.

Om inte annat för att undvika den rådande förvirringen och mota bög-Olle i grind.

moske

Eftersom ingen skulle vara lyckligare än jag om mina misstankar om Islam var fel, så går jag in på större islamsidor i Sverige för att se vad de skriver. Kanske har de krupit till Kaba och erkänner att de haft en märklig syn på delar av kärleken, och ber om förlåtelse, istället för att whiteknocklar sig fast vid smygHBTQfobin.

Detta är en oerhört aktuell fråga, så jag hoppas.

Men blir ganska förvånad när svaret oftast är: Ingenting.

islamska förbundet

islam.nu

På sina egna sidor, där de har möjlighet att uttrycka sej, och utveckla ämnet precis som de vill – väljer de att inte ta i frågan. Det tycker jag är synd. Och snudd på oacceptabelt.

Jag har så många muslimer i min närhet som jag älskar, och som har hjärtat på rätta stället, och de är lika frustrerade som jag över tystnaden.

För mej är frågan binär; Antingen står man upp för villkorslös kärlek – eller så sitter man i hatets knä. Denna kaka går nämligen inte att både äta och ha kvar. Kärleken är inte lembasbröd.

Och här är det upp till var och en av oss att vara kristallklara om huruvida vi vill ha en värld med mer kärlek. Eller mindre.

charlie

Vi kan aldrig tillåta att hat gömmer sig bakom religiösa förhängen. Ingen lokal är så helig att den kan tillåtas härbärgera HBTQfobi. För att bönen är självvald. HBTQintolerans också.

Men vad som får fjärilarna i magen att lyfta är det inte. Inte heller vad som får blodet att hetta.

På det sättet står människans kärlek alltid över Gud.

Alla Gudar.

regnbågskrigare 11

Kanske är det tid för Islam i Sverige att uttryckligt följa den väg som Svenska Kyrkan tog för något decennium sedan: att omfamna ömsesidiga ömsinta omfamningar. Utan att först kräva att få se mellan benen på de som kramas…

Under tiden enas vi om att öppna gränserna för alla de som flyr undan förföljelse, tortyr, krig och hat; för varje människa ska kunna leva fritt i kärlek, också som muslim. Kan inte tänka mej något vackrare än att låta Sverige vara en fristad för människor som bara vill ha fred, frid och kärlek. Alla är välkomna.

Och den som hävdar att vi inte har möjlighet att bidra till det… den behöver nog vidga sina vyer lite.

sooreh hera

Fotot är av den kvinnliga, Iranska konstnärinnan Sooreh Hera.