Nån skriker hora?

Dela med dina vänner










Submit

”Dra åt helvete din hora”.

Jag står i frukostkön på hotellet och ordet hora ekar i mitt huvud. Men jag pratar inte om moderatpolitikern Delmon Haffo, utan om några ungtuppar som häller upp kaffe.

En av dem deklarerar att han ”spelat bortamatch” med en kvinna på våning 5. De kallar henne för hora. Sen häller de mjölk i kaffet.

Vi har alla sett Haffos patetiska stand-upförsök inför sina skrockande partikamrater. 

Men jag är inte det minsta chockad. Detta är en återkommande ton i det rådande samtalsklimatet och den som inte känner till det är inte en del av samtalet.

Men det som händer timmarna efter Haffos storstilade uppsägning är desto mer chockerande.

Först gör statsministern partipolitik av de kränkande orden, och tar på något mystiskt sätt Haffo lite i försvar genom konstatera att allt egentligen är Anna Kinberg Batras fel. 

Sen dyker Moderaternas partisekreterare Tomas Tobé upp i nyheterna och är gråtfärdig av chock. Och jag kan bara anta att han är chockad över att mobben på Gamla Stans kontor visar sej vara tekniska imbeciller som broadcastar sitt klavertramp.

För är han chockad över själva språkbruket behöver han nog få hjälp att öppna dörren till sin skyddade verkstad.

Idag lever nämligen många av oss i en digital verklighet där ord som ”dra åt helvete din hora” närmast framstår som en komplimang i jämförelse. 

Jag avskyr att behöva göra detta till en fråga om män, kvinnor eller andra, för världen kan inte förklaras så enkelt.

Men det är dessvärre fullständigt omöjligt att bortse ifrån det faktum att jag sällan hör en kvinna stå och skrika horbock till sina kollegor medan ett gäng kvinnor står runt henne och skrattar så de kiknar.

Jag sneglar mot bortamatch-killarna. De skrattar så de kiknar. Jag känner deras privilegium. Vi är vita män i yngre medelåldern med språk, jobb, bostad och plattform.

Och med det kommer inte bara en värld där många dörrar är öppna.

Med det kommer också ett enastående ansvar, och jag har god lust att rusa fram till dem och skrika; ”Hur fan tänker ni? Hur tror ni att vi ska kunna få en värld som genomsyras av tolerans, mångfald och kärlek när ni kräks ord så att man bara vill tvätta munnen på er med tvål? Eller vill ni hellre ha en värld som genomsyras av det ni nu bygger med; av intolerans, enfald och hat? Va?!”

Men jag skriker inte, för jag tror inte vi får en värld där vi inte skriker åt varandra genom att skrika.

Så istället tar jag min tallrik med havregrynsgröt och går och ställer mej vid deras bord. Nära. Lite för nära. Som en psykopat i kajal. 

Och där står jag och idisslar min gröt i lugnt och ro. För första gången blir de tysta, och jag ser att de känner igen mej. De tömmer sina kaffekoppar och glider iväg ut i världen.

Jag vet att jag bara tystat dem ytterst tillfälligt. Men jag vet också att de vet att jag vet vad de har sagt. Och när de lägger sej ikväll kommer bilden av en sminkad bög utan känsla för personlig space förfölja dem tills de själva kommer på bättre tankar.

Och jag skiter i att de inte fick avsluta sitt kaffe, för det som bekymrar mej är att tjejen på våning 5 kanske väljer att inte komma till frukosten och ta något kaffe alls. För att slippa bli kallad hora av deras blickar.

Världen blir vad vi gör den till. Så sluta läsa denna text nu, höj blicken och respektera nästa medmänniska du ser, om än bara med ett leende och ett vänligt ord. 

Det är så vi påbörjar förändringen mot ett annat samtalsklimat.

Share on Pinterest
Dela med dina vänner










Submit
0 kommentarer

Lämna gärna en kommentar

Vill du gå med i diskussionen?
Dela med dig av dina synpunkter.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *