tack

Dela med dina vänner










Submit

Det har varit en extremt intensiv vinter, som kulminerade i Mello i lördags kväll… o toppades med dubbla konserter på operan på söndagen.

Så när vardagen nu kommit ifatt är jag helt klubbad. Bokstavligen. Jag som är en så nitisk workoholic är ovan vid situationer när man är emotionellt, mentalt och fysiskt utmattad; när kroppen säger ifrån med sin skarpaste röst.

Men en sådan vecka är det här nu.

Jag försöker tänka att det faktiskt är helt ok. Att det är ok att vara lite trött. Att det är ok att vara lite människa en stund.

mello 3

Försöker också att inte stressa upp mej av min absoluta skräck; att vara onyttig. Försöker istället bara vara i situationen. Andetag för andetag. Kaffekopp för kaffekopp. Solstråle för solstråle.

För allt jobb går lite långsammare just den här veckan. Det tar längre tid att sätta på datorn. Och oändlig tid att komma ihåg vad det egentligen är jag ska göra i den. Men tankarna går snabbt som meteorer i ett yrt huvud.

Vågar mej möjligen upp med en o annan Instagrambild, men försöker annars att också hålla mej borta från sociala medier några dagar. Jag. Den dagen trodde jag aldrig skulle komma. Det är första gången i mitt liv jag känner så. Bara det är omtumlande.

mello 2

Jag vet att jag kommer längta tillbaka alldeles strax. Men tills dess tittar jag på molnen som drar över den isglassblå förvårshimlen. Mediterar över vad som varit har. Och komma skall.

Är en blomsterlök som kraftsamlar i tystnad och mörker en liten stund, för att sedan kunna blomma större o starkare än nånsin.

Tack o lov har jag inga konserter just den här veckan. Rösten skulle säkert klara det. Men hjärtat måste vara med, för annars saknar det mening. Och hjärtat vill ta några dagar och bara gömma sej i en filt i soffan. I ett bubbelbad.Det har utstått mycket, och jag måste krama det lite; vara en snäll människa mot min ande.

TACK

Men jag kan inte vara, utan att först ha tackat er för den magiska upplevelse ni var med och gav mej; var med och uppfyllde en av de drömmar jag haft sedan jag var barn. Ni anar inte.

Jag vet att tack kanske är för banalt, för jag kommer aldrig kunna fylla de 4 bokstäverna med all den kärlek som ni är värda som burit fram mej under mello.

Men det är de 4 bokstäver jag har.

T. A. C. K.

Och när jag kryper upp i soffan o låter mej badas i vårsolen som tränger in genom fönstret är det tacksamhet jag uppfylls av. Oändlig sådan.

En obeskrivlig känsla av att vara priviligierad som få människor på jorden;

Att få möjlighet att göra det jag älskar. Musik.

För de jag älskar. Er.

Inget är mer värdefullt.

En kärlek som förpliktigar. Det vet jag. Och jag lovar att jag kommer fortsätta med allt jag äger och har.

Det är bara det att just nu några dagar så har jag mest en stilla tomhet.

En tom stillhet. Som måste få fyllas på av vårflodskänslor i sin egen takt.

Min energi kommer stiga i takt med att vårsolen stiger högre på himlen. Varken snabbare eller långsammare. Utan precis i den takt som den ska. Som jag ska.

En dag i taget

Ödets mest magnifika ironi; Jag anade inte i lördags att jag sjöng till mej själv…

Keep breathing in, and feel the wind revive you.
Your heart will catch it’s breath again.

When days like this, throw up a wall of sadnes,
and you’re to tired, to tired climb;
They will all come down, be patient.
Take each day, one by one.

Vi ses snart. Tack.

mello 5

(alla bilder i inlägget är tagna av den underbara Andreas Paulsson. Och Elize. I love you.)

 

Share on Pinterest
Dela med dina vänner










Submit
8 kommentarer
  1. Yngve,Lindahl
    Yngve,Lindahl says:

    Hej Richard! Snygg sida du har och riktig duktig att sjunga. Jag anser man har rätt till kärlek hur den än ser ut. Gillar man män eller kvinnor eller kanske båda könen vilket jag har åkt dit på ibland. En kvinna jag träffade var en man. En kvinna i Thailand var en man när han tagit av sig kläderna. Men god kärlek ändå, men det var häpnadsväckande. En del kvinnor vill bara ha min stora pung, då menar jag penningpung. Inte lätt vara man i dagens samhälle. Lite statist är jag i Call Girl där jag spelar en polis som knappast syns. Jag gillar din stil och ditt hår som är långt och tjockt. Du är kanske kvinnan i erat förhållande. Finns alltid en feminin och en maskulin läggning och män med feministisk läggning har för många feminina kromosomer i sin kropp. Ingen sjukdom, bara kärlek som ger dessa kromosomer. Jag är ganska lite kvinna kanske mer man. .

  2. Pernilla
    Pernilla says:

    älskade lillebror!
    Njut av att ”bara vara”.
    Om det är någon som är värd det så är det du.
    Helt rätt stanna upp o njut av livet. Det går inte i repris. <3

  3. Anna-Maria
    Anna-Maria says:

    Det är ingen fara i att känna sig trött och sliten så länge man lyssnar på sin kropp och själ och ger den den välbehövliga vilan 😉
    Du öser ur dig själv konstant med en kärlek till alla som är så otrolig, så någon gång tar väl du med slut ?? 😉
    VILA……våga vara lat…… det är rätt så gott !!!

    Kram i massor fina du

  4. Kriss
    Kriss says:

    Rickard – TACK för ditt outtröttliga engagemang, din klokhet, generositet, humor och underbara artisteri! Ingen människa, och allra minst en konstnärlig utövare, orkar oavbrutet ösa ur sig själv. Du behöver mer än en vecka! Din publik finns kvar om en månad, just för att du har den publik du har. Pröva oss!

Lämna gärna en kommentar

Vill du gå med i diskussionen?
Dela med dig av dina synpunkter.

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *