Jag har släppt taget om världen

Dela med dina vänner










Submit

Det är inte mycket jag vet med orubblig, villkorslös säkerhet.

Men en sak vet jag, och det är vi behöver bejaka kärlek varhelst den är. Och hur den än ser ut.

Inte tvärtom.

Det vet jag med bortom varje tvivel. För annars blir jorden fullständigt outhärdlig att leva i.

Bakgrunden till videon

Jag hade hört Mahlers sång många gånger under min uppväxt, men det var först för något år sedan som jag lyssnade på den ordentligt. Det var under Puoulencs Karmelitsystrarna på Malmö Opera som en av mina riktigt kära kollegor, Miriam, satt med mej i min loge. Vi smålyssnade på musik innan föreställning, när hon sa: Detta är en av mina absoluta älsklingssånger, satte de små lurarna i mina öron och gick för att hämta kaffe.

Där och då hände det. Det där som inte händer så många gånger i livet.

Jag lämnade världens vimmel och vilade i en stilla existens. Jag levde ensam i min himmel, i min kärlek, i min sång… jag andades slutstroferna i Rückerts text, och bestämde mej för att göra denna sång.

Jag visste inte var, när o hur.

Bara att.

Jag snackade med dirigenten Daniel Hansson vi spelade in sången med  Malmö Akademiska Orkester; samma fina orkester som jag bl.a. varit på Kuba tillsammans med.

Därefter kontaktade jag regissören, Sun Koh och satte igång med inspelningen. Och här är resultatet. En stilla bedjan om att slita av oss de masker som förblindar oss. Att öppna våra ögon för kärleken.

Det kanske är att slå in öppna dörrar för många. Men fortfarande för allt för få. Ni som besöker min hemsida är enastående vidsynta och toleranta. Men så ser inte hela världen ut.

Fortfarande finns miljontals unga kids som inte vågar komma ut, eller ens vet att det är ett alternativ.

Hundratusentals gråter sig till sömns på kvällarna för att de inte vågar vara den de är i sitt land. På sitt jobb. I sin skola. Eller ens hemma i sitt eget hem.

Tiotusentals som inte kan gå till sin kyrka, moské, synagoga eller annan helig plats för de är inte längre välkomna.

Tustentals som i just detta skälvande ögonblick lever med direkt fara för sitt liv, bara för att de vill älska. Som förnedras, förföljs, blir slagna. Som är dömda till döden bara för att de vill kramas.

De behöver mer kärlek. De behöver vår hjälp för att själva våga leva i kärlek. För deras skull behöver vi påminna om vad som är viktigt. Om vad som är kärlek. Och vad som inte är det.

Vi behöver outtröttligt påminna om att all kärlek är bra kärlek. Om att ingen ska få skrämma oss till tystnad. Ingen ska påtvinga oss ett liv utan möjlighet att älska och älskas, bara för att deras världsbild är uppfuckad.

Detta är mitt hjärtas sätt att krama dessa kids, och säga:

Jag ser er. Jag älskar er.

Jag har släppt taget om världen
som jag brukade ge all min uppmärksamhet
Det var så länge sedan jag gav mig tillkänna
att den skulle kunna ta mig för död

Men det bekommer mig inte det minsta
om den tror att jag gått bort.
Ej heller kan jag förneka det
ty sannerligen, jag har vänt ryggen åt världen

Jag har lämnat världens vimmel
och vilar i en stilla existens
Jag lever ensam i min himmel,
i min kärlek, i min sång.

Share on Pinterest
Dela med dina vänner










Submit
0 kommentarer

Lämna gärna en kommentar

Vill du gå med i diskussionen?
Dela med dig av dina synpunkter.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *