Skyttegravskrig

Dela med dina vänner










Submit

Jag älskar sociala medier. Men just nu finns där inte särskilt mycket kärlek där.

Tonen är så uppskruvad att missförstånd väljs framför samförstånd. Otal framför samtal. Och samlade knytnävsslag framför samlag; För det är inte många man vill ligga med på sociala medier just nu. Ens intellektuellt.

Försöker man sej på en gnutta humor blir man kölhalad på direkten.

Och jag gillar inte den jag blir när jag är i den miljön, för jag älskar mitt digitala vardagsrum… Men det har blivit ett skyttegravskrig, och det finns inte mycket att älska med det.

Swiss soldiers fire from trench during WWI

 

Skyttegravskrig uppstod i mitten av 1800-talet när stora framsteg gjordes inom vapentekniken, men inte inom rörlighet och kommunikation. Och där är vi nu. Alla har sina vapen. Alla vill kriga. Men ingen vill röra på sej. Och ingen vill kommunicera.

Polemiken mellan höger och vänster i sociala medier får första världskriget att framstå som födelsedagskalaset när jag fyllde 8; Några bråkade lite, men sen fick vi godispåse och så var allt bra.

Kännetecknande för skyttegravskrig är att det ofta är många förlorade soldater, och jag känner att jag håller på att bli en av dem. För jag drar mej allt mer för att gå in i polemik för att bevara politisk prestige.

Helt ärligt skiter jag fullständigt i vem som sa. Vem som bjöd vem på mazariner. Eller vems jäkla händer som sträcktes vart.

Och detta kanske kommer som en chock i riksdagskorridorerna, men att på Jarl Kulleskt manér deklamera ordet ansvar är inte synonymt med att ta detsamma. Ansvar handlar nämligen om att röra på sej. Och att kommunicera. I ödmjuk dialog, inte högljudd monolog.

Jag hör redan er uttjatade argumentation om hur ni vill, men ingen annan vill. Bla bla bla.

Men vet ni vad; Jag pallar inte vara en del av ett högervänstrande blame-game i gammeltestamentliga proportioner. Det är den enkla utvägen. Det kräver inget mod. Ingen ödmjukhet. Ingen eftertanke. Bara ilska.

sandlada

 

Ni måste fasen lägga av. Nu måste sluta bete er som vuxna och istället vara mer som ett barn i sandlådan; Villiga att dela med er av er spann och spade. Villiga att leka. Och villiga att se en vän i den som sitter bredvid. Annars kommer ni aldrig kunna stå upp emot mobbarna utanför sandlådan.

Och detsamma gäller alla lärljungar på Sociala Medier.

Då var då. Nu är nu.

Nu ser världen helt annorlunda ut än bara för några veckor sedan. Och om vi inte bryter oss loss från det blockpolitiska vi-och-dom-tänket; kommer vi otåligt snubbla omkring i vår osynkade dans på samma ställe där vi står nu, också efter nästa val.

Samtidigt som samma krafter som vi vill kväsa, ledigt marscherar förbi oss i sina stålhättade kängor, fiffigt förklädda i riksdagsgalosher.

Det enda jag bryr mej om är att vi ska börja tala om vilken värld vi vill ha, och sedan börja leva den. Här och nu.

social-media-war

 

Jag förstår om det låter helt absurt i vissas öron. Men om vi vill bygga en värld som bygger på generositet, tolerans och kärlek måste vi låta våra ord och handlingar genomsyras av… ja just det; generositet, tolerans och kärlek.

Gör vi inte det, är vi inte en gnutta bättre än extremisterna. De lever på vårt hat, och ju mer vi matar dem med det, desto starkare kommer de bli.

Vi kan inte rikta alla strålkastare på det vi ogillar, för troll må trivas on the dark side. Men de dör inte av strålarna. De älskar att frottera sej i det rampljuset.

Sätter vi istället generöst ljuset på varandra kommer vi tillsammans växa till en kraftfull skog, och den bruna förnan inunder lämnas livssvag och sur.

Men det kräver att vi lever i en politisk symbios, som bara fungerar om vi själva bidrar till dess livsduglighet. Oavsett om vi är minister, lokalpolitiker eller bara engagerad twittrare. Inte raserar den genom att ständigt injicera retoriskt gift. Med hat. Med samma hat, som vi ju vill ha bort.

Istället för att lockas till ställningskrig där alla skriker så högt att ingen hörs, måste vi vända andra kinden till och lägga krutet på att bygga. Inte vedergälla. Trots att det är långt mer utmanande, och kräver av oss att vi är den större. Och har det större hjärtat.

Ty riket är vårt. Och makten. Och härligheten. I evigheten.

Om vi vill. Och är beredda att offra lite ego på framtidens altare.

Amen.

Nu ska jag läsa mitt eget blogginlägg, ta lärdom av det och göra allt jag kan för att de närmsta månadernas valrörelse ska fyllas av generositet, tolerans och kärlek.

Share on Pinterest
Dela med dina vänner










Submit
0 kommentarer

Lämna gärna en kommentar

Vill du gå med i diskussionen?
Dela med dig av dina synpunkter.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *