Mozart Requiem

Dela med dina vänner










Submit

Mozarts Requiem är ett av de mest mytomspunna styckena som den klassiska musikhistorien bjuder.

Även om det inte var så dramatiskt som i Milos Formans famösa filmatisering, skrev Mozart denna dödsmässa på sin egen dödsbädd. Bokstavligen. Och han hann heller inte klart utan vissa delar av verket är färdigställda efterråt. Den oftast använda är Mozarts elev Franz Xavier Süssmayrs version, som Mozarts änka uppdrog åt honom.

Varje gång jag hör de inledande d-mollklangerna förflyttas jag i tid och rum, och vet att framför mej har jag nästan en timmes magi. Jag transporteras genom det genomskinliga Kyriet till det rasande Dies Iret för att landa i den första soloinsatsen i Tuba Mirum.

De första 8 takterna är också de svåraste och mest utsatta för tenoren. Det gäller dels att komma upp i styrfart efter att basen tagit sig tid i första oktaven, sen att hitta dramatiken, utan att få det att bli out of style. Utnyttja stillhete i de långa raka d-na som pendlar mellan att vara en clean kvint i den sorgsamma g-moll till att bli en stabil grundton i Reqviets egen tonart; d-moll.

I Recordare får solokvartetten musicera och slingra sej om varandra i de sköna fugatostarterna, och här gäller det verkligen att ge och ta, man får aldrig falla hän åt att bli så solistisk att man glömmer bort att det är en ensemble som ska balanseras.

Confutatis är en av de coolaste satserna, som jag tycker tangerar modern filmmusik… Bilderna jag får för mitt inre när herrkören och damkören blandas är bortom något vi hört tidigare i musikhistorien.

Efter några stora körsatser (bla den kända Lacrymosa och den komplicerade fugan i Quoniam) kommer den långa och intrikata solosatsen Benedictus som återigen visar på vikten av solister som kan sjunga tillsammans, och samtidigt våga ta för sej i solofraserna.

Detta är så otroligt välskrivet att hur man än mår innan man kommer hit, är rösten alltid i topform när man är klar… vilket är lite ironiskt för som solist sjunger man sällan mer efter det här, såvida inte dirigenten önskar att man ska vara med precis på slutet vilket händer ibland.

Därefter är det ganska lite kvar som tillhör Mozart, och Süssmayr väljer att avsluta djupt inspirerad av Mozarts eget Kyrie; eller snarare genom att kopiera det mer eller mindre rakt av. Jag vet inte hur många gånger jag har fantiserat om hur just detta Requiem egentligen hade slutat om Mozart hade fått chans att slutföra det…

ca 55 min har förflutit, och vi väcks åter till liv efter att ha tillbringat denna skälvande timme i gränslandet mellan liv och magiskt efterliv.

En av de häftigaste grejerna med verket är faktiskt den allra sista tonen, om man gör verket i en stor dom.

Jag satt nyligen på ett rep i Uppsala Domkyrka, en av Europas största kyrkor, med en efterklang på 8 sekunder (som väl i Sverige bara slås av Vadstena med sina 12). Då slogs jag som aldrig förr av fenomenet.

När den sista  öppna D-kvinten klingar är man helt inne D-mollvärlden. Men i den rena kvinten börjar naturtonerna leva sitt eget liv och klinga mellan de höga valven och efter första oktaven hör man så en sublim och klockren durters. Det är sannerligen sfärernas musik, och ett löfte om att även om det känns tungt, så finns det alltid ett ljus där bakom…

mozartuppsala

 

Jag har sjungit Mozarts Requiem fler gånger än jag kan räkna, över 50 ggr, men varje gång upplever jag samma storhet och ödmjukhet inför besöket i Mozarts universum. En mer andlig upplevelse kan jag knappast tänka mej, och närmare Gud och Gudinnorna går inte att komma. Iallfall inte på jorden.

 

Share on Pinterest
Dela med dina vänner










Submit
1 kommentar

Lämna gärna en kommentar

Vill du gå med i diskussionen?
Dela med dig av dina synpunkter.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *