Krama en Sverigedemokrat

Dela med dina vänner










Submit

Valet är inte över. Det har just börjat.

Jag förstår att många av er är trötta efter valrörelsen. Och trötta på politik. Men vill vi förändra samhället är det först nu vi kan börja. Nu när vi vet hur illa ställt det egentligen är.

Valnatten var den obarmhärtiga diagnosen, och nu måste vi börja läkandet. Jag erkänner att jag grät några tårar då vid 11-snåret; Då när jag såg hur Sverigedemokraternas festande började bli lite för bekvämt runt 13%-strecket.

Och jag vet att många delade min sorg över något som känns förlorat. En slags oskuld. Ett hopp om en annan framtid, som plötsligt tedde sej lite längre bort. Ett mörkbrunt tja-la-la-la-laaa; En mur av rädsla, missunsamhet och intolerans illa dolt bakom en tunn fernissa av en påhittad konstruktion av ansvarstagande.

Men egentligen är jag inte förvånad. Ingen kan vara det. Valet avspeglar temperaturen i vårt samhälle, och när människor inte längre behöver stå för vad de tycker utan kan dölja det bakom valbåsens mörkgröna typ; då är detta vår verklighet: En värld där vi räknar mänskligheten i vi och dom. Dömer efter födelseland, Gud eller hudfärg. Hatar den som älskar. Oavsett vad vi gör eller säger.

Så. Nu börjar valet. Valet om vilket samhälle vi vill leva i. Vilken värld vi vill ha. En som bygger på tolerans, kärlek, generositet och samförstånd. Eller en som bygger på motsatsen.

Frågan är binär.

Och vi måste göra det här tillsammans. Tillsammans med varandra. Också de som röstat på SD; den gemene SDröstaren är nämligen inte ondskan personifierad. Den är en människa som du och jag, och vi ska inte falla i samma mörka hål som de. Tvärtom.

SDväljaren må vara förvirrad, rädd, ogin eller full av fördomar. Och den må vara obildad, historielös, kulturblind eller rata det intellektuella resonemanget.

Den är alltså en människa. Som du och jag. Som vi. Den är inte en förlorad själ. Den går att rädda. Om vi talar med dem. Om vi visar dem ljuset.

Lika lite som ett mörker kan lysa upp ett mörkt rum, kan hat förta annat hat. Det kan bara kärlek.

Jag vet. Mitt blod kokar också när jag läser om allt vad deras politiker ställer till med och uttalar sej om. Men då måste jag ta ett djupt andetag för att inte falla åt samma hatspridning som dem. Den typen av hämndcirklar tenderar nämligen att eskalera hatet – inte eliminera det.

Vi har bara den här lilla, ömtåliga planeten att leva på. Och våra liv är inte längre än ett andetag. Det enda bestående vi har är kärlek. Och de enda vi har är varandra.

voyager

 

Många i min feed på FB väljer att låta människor blockera sig själva om de röstat på FB. Det är inte bara verkningslöst (då de flesta ju inte kommer erkänna det). Det är också kontraproduktivt, då det ger näring åt den polarisering som låtit SD växa sej starka.

Jag förstår att det är skönt att slippa se de värsta SDinläggen i sitt flöde. Men jag tror vi måste lyfta oss över den egots tillfredsställelse, och istället hjälpa varandra orka bemöta. Vildvittrornas logik om att det vi inte ser, det finns inte; den finns inte.

Istället behöver vi kommunicera; Inspirera till upplysande, och informera om uppbyggande. Vi behöver visa att det inte finns vi och dom. Det finns bara vi.

Vi behöver säga:

Hej min vän. Wazup? kan inte du berätta för mej hur du mår; varför du tänker som du gör. Så ska jag lyssna. Så ska jag berätta för dej varför jag tänker som jag gör, så kanske du kan tänka dej lyssna.

För det är det vi behöver göra; få dem att lyssna bortom sina förutattade bruna meningar.

Vi behöver krama liv i Sverigedemokraterna tills de börjar andas igen. Vi behöver dränka dem i så mycket kärlek, inspiration och glädje att de aldrig nånsin mer kommer överväga att missnöjesrösta på SD; Att de aldrig nånsin mer kommer vilja rösta på ett parti som murar murar, gagnar gränser, trampar tiggare, härbärgerar homofober eller utraderar utlandsfödda.

Vi behöver låta dem uppleva känslan av givande och generositet. Behöver låta dem lära känna människor som inte är som dem. Som inte ser ut som dem. Inte älskar som dem. Inte har samma Gudar som dem. Kanske inte ens talar samma språk som dem. Öppna deras ögon för mänsklighet.

Vi behöver tala om de verkliga värdena, istället för att lägga vår kraft på ännu ett blame-game. Vi kan bara förändra ett oacceptabelt läge, om vi först accepterar utgångsläget.

Den enkla logiken är; Vill vi rädda en flykting måste vi först rädda en Sverigedemokrat.

kramas

 

Men vi gör det inte genom att hata deras värld. Vi gör det genom att välkomna dem till en annan värld. En värld som vi älskar. En värld som vi bygger upp genom våra tankar, ord och handlingar. Det samhälle där vi lever den förändring vi vill se.

På torsdag kväll dyker jag upp i SVTdebatt, under något som jag bara kan anta kommer bli en sedvanligt hysterisk o härlig kväll. Vet inte om jag får nån syl i vädret, men om, så är detta mitt budskap. Att inte bygga murar mellan oss och de som vill bygga murar. Utan att kramas istället, för den som kramas och älskas, kramar och älskar, kommer aldrig nånsin mer att rösta på SD.

För kärlek och SD är inte förenligt med vartannat. Den frågan är också binär. Låt oss hjälpa värden att välja det första.

Var den förändring vi vill se i världen.

Inlägget är hämtat från den gamla bloggen. Innan flytten hade det ca 1,3k likes på FB.

Share on Pinterest
Dela med dina vänner










Submit
0 kommentarer

Lämna gärna en kommentar

Vill du gå med i diskussionen?
Dela med dig av dina synpunkter.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *