Nej

Dela med dina vänner










Submit

Egentligen är jag överlycklig för responsen jag fått på mitt upprop.  Men just för ögonblicket, när jag sitter på tåget till Malmö, är jag lite matt.

Jag hade så stora drömmar. Så höga förhoppningar på dem. De som jag just träffade. De med makten.

rickard-på-UD

 

Jag blev vänligt emottagen av 3 rara chefer i fina kostymer i ett vackert Gustavianskt rum. (Jag hade också på mej kavaj. Tänka sej. Det händer inte var dag ska ni veta…).

De tog sig god tid att lyssna på mej, och berättade sedan om allt som UD gör för HBTpersoner idag.

Vi vet att Sverige är ett av de mest pådrivande nationerna när det gäller HBTfrågor, och det ska vi vara tacksamma för. Det ÄR vi tacksamma för.

a8

 

Men oss emellan kändes det också som mycket vackra ord, men liten vilja att göra något som ligger utanför de mest gammaldags o traditionella protokollen. Eller möjligen en vädjan till mej att hjälpa dem få ut informationen om det arbete de gör… men den hade de nog behövt va lite tydligare med. Tydlighet i kommunikationen är dock inte deras starka sida verkar det som.

Såvida inte det är ”Nej”. För då är det väldigt tydligt, efter att jag hade lyft kärnfrågan en handfull och fått långa undvikande svar.

Argumenten

Jag fick grym pepping innan av bl.a. en av de främsta politiska HBTkämparna idag, EUminister Birgitta Ohlsson, Alexander Bardsmagiska invigningstal på Pride och en skön debattartikel i DN av den skarpa Kristina Hultman.

rickard-o-birgitta

 

Och peppingen behövdes, för under veckan har UD sprungit vändor med olika argument för att slippa hissa regnbågsflagga på Ambassaden, och bytt argumenten allt eftersom de gamla visat sig inte hålla.

Först var det att det är mot internationella regler och ingen ambassad skulle nånsin bryta mot det… vilket visade sej inte hålla när Amerikanska ambassaden i Stockholm just stolt hängt regnbågsflaggan.

Sedan hette det att det inte är praxis att hänga någon annan flagga än den svenska.. och det rök när det visade sej att svenska ambassaden i Pristina redan hade hängt regnbågsflagga för några månader sedan.

Då var det tydligen ”inofficiellt och inget UD kunde stå bakom”… vilket de fick backa på när de såg att de själva hade skickat ett pressmeddelande om det.

De har nogsamt förklarat att inte en människa i Moskva vet att det är Pride i Sverige, vilket också visade sej lite tokigt, då Prideinvigningen textades på storbildsskärm på ryska just för att den sändes på webTV till unga HBTpersoner i Moskva.

De har sagt att de arbete de gör till vardags är bättre att fokusera på än flagghissningar, som om någon hade tyckt att de skulle lägga ner allt annat bara för att de hissar regnbågen i Moskvas mörker. Och om det är så att de tvingas lägga ner allt annat arbete bara för att de hissar en flagga undrar jag om de menar att de ska hissa upp sej själva hållandes i flaggan som Ida i Lönneberga…

Några sådana krav har jag inte… även om idén nu när jag tänker på den är genial. Det finns inte en nyhetsbyrå i världen som inte hade rapporterat om det. Det får bli nästa års event.

De har också med ena handen förklarat att de inte kan göra något som kan tänkas reta upp några politiska ledare, och med andra handen hur stolta de är över vissa av sina rapporter som verkligen retar upp sina politiska ledare. Det är nåt med deras internkommunikation i lägen pressade av sociala medier som måste styras upp… Carl Bildt kanske kan skicka en tweet om det. Det räcker ju enligt dem för att styra upp kaoset bland världens alla HBTpersoner. Då borde det räcka för att styra upp kaoset bland 3 tjänstemän.

Slutligen hade de sitt triumfkort som jag inte kan bemöta, då det är ett mer känslomässigt argument. De anser nämligen att den svenska flaggan står för allt det regnbågsflaggan står för, och därför behövs inte regnbågsflaggan.

Jag försökte förklara att för en ung HBTperson som går på Moskvas gator och kanske är på väg att ta sitt liv för att hen är trackasserad, torterad eller hotad till livet så betyder den svenska flaggan inget. Men hade hen sett en reggnbågsflagga så hade kanske lite hopp väckts; hopp om att någon ser hen och arbetar för att hen ska slippa dö under Putins brott mot mänskliga rättigheter. Och det är denna lilla gnista som kan vara skillnaden mellan liv och död.

Men då avslutade vi i stället mötet. I stor vänskaplighet förståss.

a3

 

Mitt sista flämtande förhandlingsbud var en liten, liten regnbågsflagga i det mest undanskymda fönstret på ambassaden. Nånting.

Men det var tvärnej.

Och jag förstår dem. De var ute tidigt i veckan o sa nej till en flagga, och då är det ett allt för stort statusfall att backa på det; att visa sej påverkbara av mänskligt engagemang.

Det höll de däremot inte alls med om när jag råkade påpeka. Surprice.

Här är inslaget från besöket från Kulturnyheterna, före och efter mötet.

UD gör ett bra jobb!

Till deras försvar vill jag ändå säga att Sverige och UD faktiskt gör en hel del internationellt för HBTfrågor. Det ska de ha cred för. Jag önskar bara att jag hade mötts av en stab som arbetade med Raoul Wallenbergs mod, Olof Palmes kompromisslöshet, Harald Edelströmspatos eller Dag Hammarskölds kreativitet. Inte en stab som skriver rapporter, hur magnifika rapporterna än är.

Till deras försvar vill jag också säga att de var väldigt öppna för att lyssna på vad jag hade att säga… eller så var det väldigt skickliga på att få mej att tro att de gjorde det. Båda sakerna är lika imponerande.

Men de är inte så sugna på att väcka uppmärksamhet i sin kamp om mänskliga rättigheter, eller ha lite edge på diplomatin när de ställer världens avskum mot väggen. De vill något annat, och jag har inget annat val än att tro att de gör sitt allra, allra yttersta för att inte bara förvalta världen, utan också förändra den till det bättre.

Ärligt talat så tror jag faktiskt de försöker. Och i många fall lyckas. Vi har bara olika sätt att se på hur det ska gå till, och sannolikt är en lagom dos UDs stiltje och en lagom dos Rickards storm i väl avvägda proportioner den perfekta kombinationen… inte antingen eller

Och jag är övertygad om att vi kommer fortsätta ha en dialog… (om inte annat för att de vill att jag ska komma tillbaka efter att jag provade rösten lite i ett av barockrummen… tills en vakt kom inrusande. Till mitt försvar så får jag säga att jag inte hade värmt upp rösten, så det var kanske därför det lät som ett skrik på hjälp)

Hur som helst. Målet att sätta frågan på agendan tycker jag vi har uppfyllt… så det ska vi klappa oss själva på  axelarna för. Ni har varit enastående!

Share on Pinterest
Dela med dina vänner










Submit
1 kommentar

Lämna gärna en kommentar

Vill du gå med i diskussionen?
Dela med dig av dina synpunkter.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *